När jag satt och tittade igenom kommande skivor för 2021 så slog det mig att jag inte hört något från Benjamin Clementine på ett tag, som släppte fina skivan At Least For Now 2016 samt uppföljaren I Tell A Fly året efter.
Det visar sig att han och hans fru, Florence Clementine (också känd som Flo Morrissey), släppte en singel redan i februari i år, Calm Down. Bandnamnet är The Clementines.
På Facebook skrev Clementine att ett album skulle komma "senare i år", men detta är uppenbarligen framflyttat till ett ännu inte fastställt datum.
Ulf Lundell - och SVT - kan inte klaga på uppmärksamheten som den kommande dokumentären (30/12 och 6/1) samt konserten (10/1) får.
Det känns som att varje kulturskribent och kultursida med självaktning behövt kommentera Lundell och dokumentären. (Konserten är väldigt sparsamt kommenterad, som mest nämnd i förbifarten. Och det är väl egentligen den som jag är mest nyfiken på.)
Intressantast är Lokkos iakttagelser, framför allt när han nämner alla de där skivorna som helt plötsligt bara kom under några decennier.
"När man som minst önskar sig ett nytt album så kommer det gärna tre, varav minst en dubbel, under loppet av några månader."
Jag har känt precis likadant - vad fan, kommer Lundell med ÄNNU ett dubbelalbum? När ska man ens HINNA lyssna? (Club Zebra från 2002, är 2 timmar och 28 minuter lång. Visserligen en dubbel-CD, men snarare ett trippelalbum på vinyl.)
Det känns som att senaste studioalbumet jag verkligen lyssnade UPPMÄRKSAMT på, är 1998 års Slugger. Sedan började det kännas som en plikt att lyssna på skivorna. Inte för att det inte finns guldkorn, det finns det nästan alltid på Lundells skivor.
Sagt och gjort så har jag tänkt "lyssna ikapp" och började under gårdagen med I ett vinterland och nämnda Club Zebra.
I ett vinterland var otroligt mycket mer nyanserad än jag minns den - Ett stenbord i Toscana och Altaret i Maria, till exempel, är ju väldigt fint arrangerade, med stråkar och hela baletten. Det är egentligen bara skamlösa julsångsflirten Låt det snöa som känns ostig.
Club Zebra är, som nämnts, lång men också väldigt ambitiös. Det är som att Lundell bara vräker på - men titta, här kommer ännu en ösig rocklåt, här kommer ännu en finstämd ballad, och här kommer 3-4 Lundellstandards. Det är inte alls dåligt, tvärtom, men det infaller ändå en mättnadskänsla, inte helt olik den vid julbordet. "Ska du inte ha mer skinka?"
Jag ska erkänna att jag inte ens hunnit igenom hela Club Zebra, jag har sju låtar kvar (av 27). Men jag ska igenom.
Jag är en konservativ musiklyssnare, på gott och ont. Det är sällan jag upptäcker nya artister, utan som ni ser, till exempel, bland de intervjuer jag publicerat på bloggen, så är det många artister som slog igenom på 70- eller 80-talen. Å ena sidan är jag trofast mot gamla favoriter, å andra sidan kanske jag borde vidga mina vyer.
En artist som kommit fram på senare år är Aina Myrstener Cello, som albumdebuterade 2014 med Cellomusik och som två år senare släppte Cellomusik II. Hon bjuder in till en unik värld där cellon är det enda instrumentet - med något sparsamt undantag - och ändå så låter det mångfacetterat och betydligt mer varierat än man kan tro. 2021 får vi förhoppningsvis Cellomusik III - något jag och många andra ser fram emot.
Hur skulle du själv beskriva din musik, som du gett ut på Cellomusik och Cellomusik II? Vad vill du åstadkomma hos lyssnaren? Vad är ambitionen?
- Innan jag började spela in Cellomusik så gjorde jag en CD-R som hette 10 små cellostycken. Skivan var något slags experiment och en uppgörelse med min klassiska musikbakgrund. I och med den skivan uppstod idén till Cellomusik-serien. Jag ville göra låtar endast bestående av ljud från en cello. Musiken var då tänkt att vara som en direktlänk från mitt huvud i en hastig collageteknik. Den skulle vara fantasifull och kravlös. Ju längre jag arbetat med den här typen av kompositioner, desto mindre direkt är den. Nuförtiden grubblar jag mycket och spelar om många gånger innan jag är nöjd.
- Alltså, helt enkelt skapar jag ljud och klanger med cello och stråkar, som jag sedan samplar och omarbetar i dator med analoga och digitala effekter. Jag utgår ofta från en idé eller spelteknik som jag har och gått och funderat på, sedan så försöker jag spela in det som jag har i mitt huvud, ibland blir det bra, ibland dåligt. Jag arbetar även mycket med improvisation som jag sedan arrangerar om.
- Det är viktigt att ge något till andra människor med sin musik och jag hoppas att lyssnaren kan upptäcka något nytt i det minimala; ett litet ljud här, ett annat där, en udda rytm, något som man inte kan förstå hur det är gjort?
- Jag har ingen speciell ambition, jag gör bara något som jag själv tycker är roligt och sedan blir jag givetvis glad om andra uppskattar vad jag gjort, men det är inte det viktigaste.
Ser du de bägge skivorna som en helhet, tydliga del 1 och del 2, eller hade du en tydlig tanke om utveckling mellan ettan och tvåan?
- Tanken är ju att jag ska göra en trilogi och den sista delen har jag arbetat med i flera år nu. Av olika anledningar har det tyvärr dragit ut på tiden.
- Cellomusik I, II och III är absolut en helhet, jag utgår ju hela tiden från cellon och spelar in på samma sätt, samtidigt vill jag alltid utvecklas som kompositör och producent och göra bättre låtar, så skivorna får heller inte vara för lika även om grunden är densamma. Jag återanvänder och omstöper ofta samplingar så att det ska kännas att man är i samma ljudvärld på alla skivor.
Remix-EPn från 2017 känns som ett självständigt verk, tänkte du så själv?
- Remix-skivan är ett självständigt verk. Det är ju olika artister som gjort remixer av mina låtar, så det är ju egentligen inte mitt verk. Jag har bara bidragit med ljudfiler. Det är jättekul att höra vad andra människor kan göra av mitt material, ofta är det sådant som jag aldrig själv skulle tänkt på.
De flesta av oss “vanliga lyssnare” känner dig via skivorna men du har och har haft en bredare karriär, berätta lite om ditt övriga musicerande!
- Karriär är kanske att ta i, men ja, jag har spelat och sjungit i hela mitt liv och jag har en bakgrund inom klassisk musik. Jag spelade i en del indie-band förut, men det var när jag kom i kontakt med techno och elektronisk musik som jag kände att jag hade hittat hem.
- Nä, men jag gör verkligen allt möjligt, jag har gjort musik och ljuddesign för film och i konstsammanhang. Jag har hållit på med ljudteknik och spelat med alla möjliga människor i olika konstellationer. Jag har ständigt nya idéer till projekt och instrument som jag vill lära mig.
Har du några särskilda inspirationskällor? Vem/vilka..?
- Jag inspireras av allt möjligt som jag hör. Just nu är det snarare idéer än musik/låtar. Jag har till exempel intresserat mig mycket för grafiska partitur och studerar sådana för att se om jag kan använda mig av något i det jag gör.
- Men självklart gillar jag mycket minimalism som Steve Reich, till exempel. Jag har också lyssnat mycket på Hildur Guðnadóttir på senaste tiden (som gjort musiken till Chernobyloch Joker till exempel) Det är så häftiga atmosfärer och ljud i hennes musik och hon spelar ju även cello, vilket är kul och är otroligt duktig.
Hur har pandemin påverkat ditt musicerande?
- Personligen så har det inte påverkat mitt musicerande så mycket, men jag tycker så klart att pandemin är väldigt hemsk. Några inställda saker har det blivit, men jag har kunnat sitta i min lokal och hemma. Det tråkigaste är att jag inte har spelat tillsammans med några på snart ett år, det saknar jag jättemycket.
Har du någon ny musik på gång? Vad? När?
- Jag har nästan gjort klart Cellomusik III och det känns skönt! Jag har levt i det där projektet i åtta år, så jag längtar efter att göra något annat. Jag hoppas att skivan ska släppas nästa år om allt går som planerat. Det kommer bli ett speciellt släpp, jag har en del roliga planer som jag vill genomföra, men vill inte avslöja mer.
Till sist - tipsa om någon svensk artist du själv gärna lyssnar på!
- Jag lyssnar mest på konstmusik just nu och inte så mycket på svenska artister. Men om jag ska välja någon svensk artist så gillar jag Mariam the Believer, hon har en fantastisk röst och känsla i sin musik.
Bara en gång tidigare har jag utsett två skivor till nummer ett - det var 2012 när jag inte kunde sära på Scrappy Happiness av Joel Plaskett och Provincial av John K. Samson. Som av en händelse två kanadensiska artister. Det var kanske lite lathet, men jag tyckte också att dessa två album var de som gjort absolut störst intryck på mig under året, och de jag lyssnat mest på.
I år är det hela lite mer logiskt, eftersom de två skivor som nu hamnar som nummer ett är av samma artist.
Iiris Viljanen släppte i våras Den lilla havsfrun, uppföljaren till genombrottsalbumet Mercedes, som kom ut 2016. Nya skivan är fylld av samtidsiakttagelser (bland annat Metoo-låten Min inre svarta lista) och personliga betraktelser av relationer (Landsort, Mirissa). För att inte tala om Nytt kapitel, där Viljanen funderar på att bli sjuksköterska och Sordin, duetten med Stina Ekblad om att bli äldre och gå in i demensens dimma.
Även om Viljanen bara släppt Den lilla havsfrun så hade det blivit årets bästa skiva, men i kombination med årets andra album, En finsk jul, så blir 2020 hennes år, på ett överlägset sätt.
En finsk jul är en nästan smärtsamt vacker hyllning till det finska och det svenska inom julmusiken. Brevväxlingar är årets pandemilåt, med förhoppningar om att familjen ska sprita händerna och inte bli sjuka.
Viljanen har under året lyckats göra en del spelningar även efter att pandemin bröt ut och hade planerat spelningar för mindre publik även i december. Men de spelningarna får komma 2021 i stället.
Det har varit lätt att hålla sig för skratt under 2020. Och flera av de skivor jag listat som årets tio bästa har präglats av vemod eller rent av dystra stämningar. Ytterst sällan av glädjeyttringar.
Men Sister Dynamite av Alice Bag är en skiva som får mig att bli glad. Alicia Armendariz är en 62-årig dam med neongult hår som kallar sig Alice Bag ända sedan tiden i LA-punkbandet The Bags.
Hon struntar i ålderskonventioner och spelar optimistisk, glädjefull poprock (faktiskt, snarare än punkrock). Det är inga musikaliska revolutioner men gott humör, pophookar och en livsbejakande inställning hela vägen.
Den enda nackdelen med Alice Bag är att hon gör så fruktansvärt fula skivomslag. Därför har jag lagt omslaget här nedan i stället för högst upp, som jag brukar göra i de här listorna. Högst upp ligger i stället en bild på Alice själv.
Efter att ha släppt ett antal singlar och EP-skivor ända sedan 2016 så debuterade Rein äntligen som albumartist under 2020, med Reincarnated.
Och Johanna Reinikainen, som hon heter till vardags, gör ingen besviken i albumformat heller.
Tvärtom så är Reincarnated ett i princip helgjutet album med såväl riktiga dansgolvsröjare som dystopiska ballader.
Som för alla artister blev det dock ofrivillig paus för Rein i våras, mitt i den turné hon gett sig ut på. Annars vore det intressant just att höra detta live.
Lena Sjöbergs verser för människor och djur i Under ett rabarberblad har nu blivit sånger, av Anja Bigrell.
Och även om boken sägs vara från 6 år och uppåt så slås jag - lättskrämd vuxen - av hur mörka Sjöbergs verser är. Eller mörka, de handlar i alla fall ofta om läskiga saker, och om döden. Det är humlor som nästan dör, hönor och människor som dör.
Både boken och skivan får väl då sägas vara för "barn i alla åldrar" som det så puttinuttigt brukar heta.
Jag har lyssnat flitigt på Under ett rabarberblad hela hösten och ytterst sällan tänkt "barnskiva". Möjligtvis endast reagerat över att skivan är relativt kort (29 minuter). Jag skulle gärna höra mer, det finns kanske fler av Sjöbergs böcker som kan bli musik?
Larry Lövgren (längst till vänster) med bandkamraterna Kricke Pihlgren, Jon Jefferson Klingberg och Joppe Pihlgren. Larry, Kricke och Joppe är konstanterna genom Docenternas lineups genom åren.
Docenternas basist Larry Lövgren har skrivit många av bandets mest klassiska låtar – Utan dig, Söderns ros, Varma öl och kalla element, Alla helgons dag, med flera. Men han kan inte tänka sig att sitta och skriva låtar hela dagarna, utan väntar hellre på inspiration. 2021 kan det bli ny musik både på skiva och på scen.
I mina öron har Docenterna alltid låtit väldigt ”egna”, utan uppenbara influenser från någon annan. Hur kommer det sig?
- Dels kom vi från lite olika håll. För mig var det mycket 60-talsgrejor, Beatles, Stones och Kinks, när jag var yngre. Sedan när vi började spela, så lyssnade jag en hel del på sånt som är bortglömt nu, som Electric Light Orchestra och Yes. En del jazzrock och liknande.
- Joppe (Pihlgren, gitarr/sång) kom in, inspirerad av modsvågen, med The Who, och sedan även The Jam och sådana. Det var mycket powerpop.
- Och vi var inte speciellt bra på att spela, så det blev att gruppen skapade sig ett eget sound. Det blev en egen summa av de här individerna.
- Textmässigt var det inspirerande att det kom artister som sjöng på svenska, Pugh och så. Även svensk progg.
Hur började du själv skriva låtar?
- Jag hade hållit på ett tag, redan på högstadiet, att knåpa med dikter och låtar.
- Bensin i blodet till exempel – då pluggade jag litteraturvetenskap och vi övade på att skriva utifrån olika versmått. Jag tror att det är hexameter som Bensin i blodet är på: ”Motorn viskar melodier i mitt öra...”
- Bleka lampor vita ben var också en dikt jag hade skrivit. Det var så jag tog med mig det. Ett språkligt intresse, att uttrycka saker.
Nu har ni hållit på i 40 år...
- Ja, lite drygt. Jag var kompis med Joppes och Krickes (Pihlgren, trummor) storebrorsa, som hette Mats Pihlgren. Vi hade olika band.
- Vi hade ett band som hette Baba Johnsson. Det var en av bandmedlemmarnas moster som hette Baba Johnsson.
- Vi köpte en folkabuss och skrev Baba Johnsson på sidan och sedan åkte vi på en Europaturné. Vi drog iväg, sju personer, med instrument på taket. Först åkte vi till Roskilde och fick spela på en liten scen. Sedan åkte vi till Hamburg, för att Beatles varit där, och fick spela även där på något litet ställe. Jazzfestivalen i Montreux... Men sedan sprack det, vi blev osams.
- Och sedan blev det bandet Aktiespararnas årsmöte, som sedan blev Docent Död, och sedan Docenterna.
Om du tittar tillbaka, vad är skillnaden mellan låtskrivaren Larry Lövgren när ni började och nu, drygt 40 år senare? Ser du någon tydlig utveckling?
- Det är inte så jättestor skillnad. Det är samma metod. Det börjar ofta med någon idé om vad en låt kan handla om – en textidé eller några strofer. Det går på ren magkänsla hela tiden.
- För min del tyckte jag att jag peakade lite på skivan som heter På lyckliga gatan. Den kändes väldigt inspirerande. Där finns till exempel en låt som heter Statyetterna faller. Det var i samband med att Berlinmuren föll, då statyer också föll. Men då tänkte jag, att på ett privat plan, då är det små statyetter som faller i stället...
- Det är ofta ordlekar och någon företeelse som känns intressant.
- Det handlar ofta om att man känner sig inspirerad i stunden. På lyckliga gatan spelade vi in i Malmö, vi hängde runt i parkerna och det var trevligt, helt enkelt.
- Mitt låtskrivande är ganska lite svett, det är mer inspiration än transpiration.
Dina texter är nästan alltid intressanta. Om jag gör en slarvig uppdelning så tycker jag de antingen är små historier som berättas eller så är de mer ”ett gäng smarta ord”..?
- De texter som är som en berättelse är lite roligare, de ligger lite högre på min egen skala. Sedan blir det ibland låtar som är lite bagatellartade, mer av en klackspark. Ibland ses vi lite som ett skojband, vi har den sidan. Därför är vi kanske svåra att sätta i ett fack, när vi blandar skoj och allvar. Men egentligen är jag ganska nöjd med den balansen vi har.
- Till exempel, vi var i Malmö och folk sade ”han tror att han är King Arne”, någon som tror att han är lite ball. Och då blev det en låt: ”Om du var King Arne för en dag...” Det betyder inget, men det blir en låt av det.
- Och sedan har vi en sådan låt som Söderns ros. Det är lite kul att göra en låt där man beskriver någonting och uttrycker en känsla.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Trots att du skrivit mängder av klassiska låtar så är du självkritisk...
- Det är nästan alltid något som skaver, att man inte riktigt är nöjd. Till exempel - på skivan På lyckliga gatan finns en låt som heter Hjul av stål. En countryaktig låt, en slags roadmovie när man åker runt i Sverige. Men titeln är Hjul av stål och det är egentligen fel, för då åker man väl tåg? Och i låten åker man nog bil... Jag når inte riktigt ända fram...
Nämn några av dina egna låtar som förtjänar mer uppmärksamhet!
- Även Bara ett stenkast härifrån, som Mats Möller sjunger... ”Det är lugnt i kväll på pizzerian, ägaren har somnat i ett hörn...” Jag var nöjd med texten och känslan.
Men du är inte lika förtjust att själv stå vid sångmicken?
- Utgångsläget är nog egentligen att Joppe sjunger låtarna och sedan är det vissa låtar som han inte passar för eller låtar som jag själv vill sjunga. Men jag sjunger lite ogärna, faktiskt. Jag är inte jätteförtjust i min sångröst.
Ni dyker upp med jämna mellanrum, men det kan gå några år när det är tyst?
- Ibland är det bara att det händer saker. Kricke bodde i Japan i några år, och nu bor han i Schweiz. Joppes fru dog för några år sedan, då hade vi också ett uppehåll.
- Den musiken vi spelar är inte på tapeten riktigt... powerpop är inte det som gäller.
- Men samtidigt har det varit mer folk på våra spelningar de senaste 5-10 åren, om man jämför med för kanske 15 år sedan. Vår egen åldersgrupp har vuxna barn nu, så de kan gå på fler konserter.
- Eftersom vi varit lite sparsamma så har vi inte slitit ut allting. Och vi kör inte bara nostalgitrippen, utan ska vi spela så vill vi ha gjort nya låtar också.
Hade ni några planer för pandemiåret 2020?
- Nej, vi hade inget planerat för sommaren. En del handlar om att Kricke bor i Schweiz. Det är lite absurt att vi är ett gammalt punkband och han kan bara vara i Sverige ett visst antal dagar på grund av skatteskäl...
- Vi gjorde en spelning på en femtioårsfest i september, men det är det enda vi haft.
Under 2021 kan det dock bli både turné och eventuell ny musik? Finns planerna?
- Ja, fast ganska löst än så länge. Men ambitionen finns där, när vi träffas och pratar om det. Men vi får se.
OM LARRY LÖVGREN SOM LÅTSKRIVARE
Larry Lövgrens storhet som låtskrivare bottnar i hans självklara ton och direkta tilltal. Många av hans röjiga guldkorn är fyllda av vardagsbilder och humor. Att göra låtar som alla kan tralla kräver hantverksmässig finess.
Hits som Bensin i blodet och Utan dig är en del av det folkhemssoundtrack som präglat mig och många andra ur Måndagsbörsen-generationen.
När 500 mil spelade med Docenterna stod det också snabbt klart att Larry inte bara är en sjuhelsikes bra låtskrivare utan också sjuhelsikes trevlig.
EP-skivor var det, ja. Som jag skrev i inlägget om årets sjätte bästa skiva - är albumformatet möjligen på väg ut, men en EP kanske funkar för de band som inte bara vill släppa enstaka låtar?
Även Fleshquartet, som numera är en trio, valde EP-formatet i år, med Unepidemic Sound. Annars har de främst hört av sig via soundtracks till tv-serier, de senaste åren, till exempel Tjockare än vatten.
Jag har alltid gillat dem, framför allt när de spelar instrumentalt. Det var så klart inget fel i deras inspelningar med Freddie Wadling och andra sångare, men det känns om att kärnan i deras musik kommer fram när den är instrumental.
På Unepidemic Sound får vi inga revolutioner, utan fyra ganska typiska Fleshquartetstycken, med sedvanligt vemodiga melodislingor. Det känns som ett andningshål under ett pandemiår.
En observation apropå årsbästalistan är att flera av titlarna jag övervägt är EP-skivor snarare än album. Vilket kanske strider mot min inre puritan som anser att årsbästalistor bör innehålla album.
Men vi vet ju att framför allt Spotify förändrat musiklyssnandet. Är albumet som format relevant längre? Lyssnar inte folk bara på enstaka låtar? Kanske det, men old habits die hard, för fortfarande ges ju mängder av album ut, med ungefär samma längd, cirka tio låtar, som det en gång i tiden var på vinylalbumen. (Och även vinylen har ju en renässans... så kanske samverkar/motverkar två trender varandra.)
USA Sovjet är i alla fall en EP, av 500 mil, Anna Charlotta Gunnarssons och Christel Valsingers popduo som skämt bort oss med kvalitativ pop de senaste åtta åren.
För tillfället är indiegitarrerna undanställda, i stället är det synthar och trummaskiner för hela slanten. Kongenialt med omslagsbilderna så glittrar syntharna som om det var 1982 ungefär.
Snyggaste låten är Detaljer, bästa titeln är Vid karaoken pågår ett bråk och sedan får vi en cover av Hansson de Wolfe UnitedsVar kommer barnen in. Kan man begära så mycket mer? Det vet jag inte, men vi får även Carpe Diem och Där jag inte är. En tajt femspårssamling som ger oss minst lika mycket som ett album. (Den uppmärksamme noterar att Carpe Diem och Var kommer barnen in även getts ut som singlar.)
Även om jag som sagt gillar album så är USA Sovjet en nästan perfekt illustration av EP-formatets fördelar. Du får mycket, men vill ha mer.
En av de saker som slår mig när jag lyssnar på Wreckless Abandon av The Dirty Knobs är att rocken är död. Det är säkert inte Mike Campbells (f.d. Tom Petty & The Heartbreakers) avsikt. Och det är inte hans fel heller.
Men hans nya band ägnar sig åt just den typ av musik som känns helt anakronistisk 2020. Som ett museiföremål.
Likväl finns det en hel del att tycka om på den här skivan. Om man till exempel saknar Tom Pettys sångröst så låter Mike Campbell nästan likadan, han har aningen mörkare röst, men samma slängiga Florida-accent.
Överhuvudtaget känns det mycket The Heartbreakers över The Dirty Knobs, av naturliga skäl. När de är som bäst så är de bara självklara. Och ingen kan motstå en klassisk "put down" som Fuck That Guy.
Rocken är död, men tills vidare är The Dirty Knobs ganska trevliga att lyssna på.
Jag har förstått att Franska Trion tydligen är ett av banden i På spåret i år. Vilket känns enormt apart men kanske också oerhört naturligt. Jag har inte bestämt mig. Det måste väl ändå betraktas som någon typ av folkligt genombrott.
Min Franska Trion-vurm är ny, första albumet jag lyssnade på riktigt ordentligt, från releasestart, så att säga, var fjolårets Dom ensammas planet. Jag har hjälpligt lyssnat igenom hela diskografin, åtminstone ett par gånger.
Årets skiva heter Är det konstigt? och är minst lika melankolisk som fjolårets skiva, som väl delvis fick sin svärta från trummisen Thommy Larssons bortgång.
Det intressanta med Franska Trion är alla motsatser - är de svåra eller i själva verket oerhört tillgängliga? Är de djupa eller banala? Är Matti Ollikainens sångstil intressant eller påfrestande?
Jag röstar för att de hur som helst är mer intressanta än de flesta andra svenska band och artister. Du kommer att kunna återvända till den här skivan mängder av gånger utan att den känns uttjatad. Snarare hittar du nya nyanser hela tiden.
Working Class Woman var något av ett genombrottsalbum för kanadensiska Marie Davidson.
Men hon vill nu ut från technohörnan och dessutom slippa åka runt själv på vägarna. Så hon har bildat trion Marie Davidson & L'Œil Nu tillsammans med sin make Pierre Guerineau och Asaël R. Robitaille.
Deras debutalbum Renegade Breakdown innehåller en intressant blandning av musikstilar. Vi får ganska många ballader i någon slags modern chanson-tappning. Titelspåret och C’est parce que j’m’en fousär det närmaste dansgolvet vi kommer denna gång.
Renegade Breakdown känns som något av en mellanlandning, sannolikt försvinner Davidson åt något annat helt annat håll nästa gång. Men det blir nog intressant, det också.
Att lista årets tio bästa skivor är ingen exakt vetenskap. I detta inlägg skrev jag om ett antal skivor som nästan hamnade på listan, och ska jag vara ärlig kunde jag bytt ut skivorna på tio-i-topp-listans undre halva, placering 6-10 ungefär, mot några av de skivor jag nämnde i den artikeln. (Placering 1-5 känns däremot ganska klara, de höjer sig över mängden.)
Men ska jag göra en lista så får jag sätta ner foten, och då bygger det mycket på magkänsla just nu.
Blues Pills tredje studioalbum Holy Moly! är det första utan gitarristen Dorian Sorriaux, men bandet fortsätter i samma stil. Kanske är låtarna till och med lite mer direkta, lite mindre jammiga, än tidigare.
Albumets höjdare är Elin Larssons sång, som är mer utlevande än någonsin (lyssna på skriket i början på Rhythm In The Blood).
Det vi alla väntar på är naturligtvis att höra de här sångerna live, det är Blues Pills rätta element.
Vissa år överflödar av bra musik. 2016, 2017 och 2018 hade många riktigt bra skivor.
2019 var lite mer blandat men med några starka toppar.
2020? Det är svårt att säga om pandemin har påverkat, med den märkliga tillvaro vi alla har just nu - med till exempel inga konserter och färre mänskliga kontakter än vanligt. Men mitt intryck är att årets skivor är en stor hög av "ganska bra", men relativt få riktiga toppar.
Det visar sig i att jag nu plockade ut ett helt gäng kandidater som kunde ha platsat på tio-i-topp-listan, men av olika skäl ramlade utanför.
Våra kära gubbar Bob Dylan och Ulf Lundell har på sina håll varit riktigt kritikerhyllade. Senast i dag kallade Per Bjurman i Aftonbladet Lundells skiva Telegram för hans bästa sedan 1994 års Xavante. Jag håller inte med, jag tycker Telegram är okej men jag skulle sortera in den någonstans bland de senaste decenniernas hyggliga Lundellskivor som inte höjer sig över mängden.
Dylans Rough and Rowdy Ways är likadan. Jag är inte alls lika imponerad som kritikerna av ett antal bluesgungande låtar, blandat med smäktande ballader. Den enda låt som känns anmärkningsvärd är 17 minuter långa Murder Most Foul, den kommer så klart gå till historien.
Och Bruce Springsteen? Nja, Letter To You är bitvis trevlig, men det är många år sedan Springsteen gjorde ett album som verkligen berörde (Devils and Dust, 2005).
Steve Earle gjorde sannolikt sitt bästa album sedan... ja, sedan något av de där riktigt bra som kom på 90-talet... Ghosts of West Virginia heter årets skiva.
Jag är jätteglad över att Mats Ronander gjorde comeback med Malla Motel, men jag hittar inga direkta klassiker på skivan.
Anders F Rönnblom är pålitlig. Hans Blärk! Ballader och mysterierkunde jag ha knött in på tio-i-topp, men till slut föll den precis utanför.
Finska Vasas flora och fauna har gjort ett jättetrevligt album, Möte med skogsgardisterna, men kanske hade vi behövt något mer än trevligt.
The Waterboys gjorde faktiskt ett riktigt hyggligt album i Good Luck, Seeker, trots en del hemska bottennapp (som Dennis Hopper- men även den låten har en poäng om du är Billy Connolly-fan, han medverkar nämligen i låten, bara för att säga "Dennis Hopper" ett par gånger).
Throwing MusesSun Racket, Daniel RomanosHow Ill Thy World Is Ordered och Ezra FurmansTo Them We'll Always Be Freaks (en samling demos, som tyvärr inte finns på Spotify) är andra skivor jag lyssnat ganska mycket på, men som inte riktigt når de högsta höjderna.
Hur är det att ta steget längst fram på scenen, när du stått ett par steg bakom Nisse Hellberg, Stefan Sundström, med flera? Det vet Stefan Björk, med färskt soloalbum och en sprillans ny singel i bagaget.
1983-1990 var Stefan Björk basist i Wilmer X och därefter har han synts i Stefan Sundströms kompband, Diamond Dogs, med flera konstellationer. 2018 tog Björk steget till soloartist, genom att släppa singeln Är du lycklig nu? – en hyllning till avlidne gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist.
Kör du bara solo nu eller är du också med i något band?
- Jag kör bara solo, nu för tillfället. En del trodde att vi hade ett band som vi kallade Boba, Stevie, Björken, Kleerup. (Anders ”Boba Fett” Lindström, Stevie Klasson, Stefan Björk och Andreas Kleerup.)
- Vi har gjort några spelningar och det var väl meningen att det skulle bli något slags band av det, men det ligger lite grann på is.
Vad fick dig att ta steget till att bli soloartist?
- Jag har alltid haft några låtar som legat, men jag har inte haft självkänslan, att det håller.
- Men plötsligt satt jag på mitt lantställe och skrev en låt och sedan spelade jag upp den för Peter Henriksson, som spelar gitarr för Hellsingland Underground, som är ett fantastiskt litet band.
- Han sade: ”Vad är det där, Stefan?” ”Jag vet inte”, sade jag. ”Det är något jag skriver på.” ”Fan, det är skitbra, fortsätt!”, sade han.
- Och det var det som blev Är du lycklig nu?som jag skrev om ”Strängen”.
- Plötsligt fick jag lite självförtroende. Du vet den där grejen, man ska lägga fram något på bordet, ”Det här har jag gjort, det här står jag för.” Plötsligt bara kom det, sent i livet, förstås, men någon gång ska man göra det.
Och sedan blev det helt album – Stefan Björk fick med sig gamla kollegor som Ola Nyström (gitarr, Weeping Willows), Surjo Benigh (bas, Ulf Lundell m fl), Robert Eriksson (trummor, Hellacopters m fl) på skivan. Låtarna är tio Stefan Björk-original, såväl text som musik.
- Jag ville måla min egen tavla och jag fortsätter med det. Det ligger säkert tio låtar som inte är inspelade.
Hur känns det att köra solo – bra eller läskigt?
- Nej, det är läskigt, men samtidigt känns det fantastiskt bra. Vi gjorde en spelning i Malmö precis när plattan släpptes, men sedan kom pandemin.
- Man står där; ”Det här har jag gjort, det här har jag skrivit, de här orden tror jag på, jag sjunger dem till er.” Det är en helt annan känsla.
(Intervjun fortsätter nedanför videon)
Nu har du släppt singeln Lycklig, en Reeperbahn-cover, varför ville du spela in den?
- Det är en av de absolut bästa svenska singlarna.
- Jag satt hemma, förkyld, och scrollade på Facebook. Sedan såg jag att det var Olle Ljungströms dödsdag. Jag satte mig och spelade den rakt av, filmade och lade ut den på Facebook.
- Och då såg Torsten Larsson (producent för Olle Ljungström) det där. ”Det här är svinbra, Björken, kan du gå in i en studio och spela in den med två mickar.”
Torsten Larsson satte ihop Björks egen inspelning med musikbakgrunder som spelats in för Olle Ljungström och resultatet blev den Stones-gungiga versionen av Lycklig som finns ute nu.
Pandemin har satt stopp för det mesta i år, hur ser planerna ut för 2021?
- Nu handlar det också om pengar, men jag har tre låtar som ligger halvfärdiga i studion hemma hos Ruben Engzell.
- De ska jag göra färdigt, de tre blir det första som kommer att släppas, förhoppningsvis efter nyår någon gång. Men jag vill spela in mer, jag har låtar som ligger.
- Nytt album vet jag inte, det känns som att den formen är förlegad. Snarare singlar eller möjligtvis en EP.
Vad lyssnar du själv på, har du några svenska artister du vill tipsa om?
Stefan Björk avslutar med en reflektion om en karriär i dagens musikklimat.
- När man varit om hela 80-talet och sedan hållit på och spelat med Sundström och så där. Sedan ska man göra något eget. Då är det nog väldigt viktigt att man inte lägger upp för höga förväntningar och tror att det ska vara som när man spelade för 800 personer på Ritz. Tiden har snurrat på och musikklimatet ser helt annorlunda ut än när jag jobbade som mest...
Efter några trista album så var 2019 års Thrashing Thru The Passion något av ett formbevis för The Hold Steady.
Det är förhoppningsvis något som håller i sig till bandets åttonde studioalbum, Open Door Policy, som nu fått ett releasedatum, 19 februari.
Första singeln heter Family Farm och innehåller alla de gamla vanliga tricksen från ett band som vet vad de gör. Och sångaren Craig Finn lyckas nämna Van HalensEruption i texten.
