 |
| Foto: Magnus Israelsson |
Är Anja Bigrell Sveriges mest underskattade artist? Jag hävdar i alla fall att väldigt många fler borde höra hennes musik. Anja Bigrell är aktuell med Åren och såren, hennes fjärde soloskiva – en väldigt mångfacetterad skiva om kärlek.
2019 gav Anja Bigrell ut årets bästa skiva, enligt mig – Måste lägga av. Pandemiåret 2020 kom tonsättningarna av Lena Sjöbergs texter från boken Under ett rabarberblad.
För några veckor sedan släpptes Åren och såren, en nätt liten skiva med åtta originallåtar, som klockar in på en knapp halvtimme. Marcus Holmberg har producerat och spelar allehanda instrument, Stefan Brändström har spelat in och mixat i Dustwardstudion i Gamla stan. Niklas Korsell spelar trummor och Cecilia Linné och Leo Svensson Sander spelar cello.
Hur känner du dig när du har gjort en ny skiva – euforisk, lättad, deprimerad..?
– Jag kan inte säga att det är alltid är på något visst sätt. Nu tyckte jag det var fantastiskt på många sätt. Det var så kul att jobba med alla.
– Men att göra klart... jag vill egentligen göra klart allt ganska snabbt. (Producenten) Marcus (Holmberg) har så himla mycket visioner, vilket är fantastiskt. Men då har han svårt att sluta ha de där visionerna... kanske ett litet klockspel...
– Att ge ut själv är en himla frihet. Men det är också ett sådant projekt, att bara få ihop allt. Så nu var jag så här: Okej, nu är skivan ute och nu orkar jag inget mer. Nu går jag till mitt husbygge.
– Men jag är jättenöjd och glad över den här musiken.
Berätta lite vad ni ville göra med skivan.
– Jag ville bara: Fram med låtarna. Men jag lämnade visionen för produktionen ganska mycket till Marcus. Det var han som ville vara i Dustwardstudion. Det blir ett speciellt sound.
– Trots tusen pålägg så ville även Marcus att själva inspelningen skulle gå ganska fort. Han är mycket inne på det italienska 60-talssoundet. Marcus och Niklas (Korsell) som spelar trummor är lite som Piff och Puff när de pratar musikreferenser. ”Det här är lite som introt till...” Det är väldigt härligt.
Hur jobbar du och Marcus Holmberg tillsammans, berätta lite om ert samarbete? Jag antar att ni kompletterar varandra?
– Ja, men verkligen, han kommer in med en annan ljudbild, färgningar. Han har ett annat melodispråk och andra ljudvärldar som han bidrar med. Och jag har min: ”Här är texten. Det här ska fram.” Jag vill att låtarna ändå ska kännas ganska enkla – så att det som ska komma fram, kommer fram.
 |
| Foto: Johan Bergmark |
I pressmeddelandet heter det ”... nu blev allt om kärlek istället”, om texterna?
– Jag skrev en del till förra skivan (Måste lägga av), dels Grannen, dels några låtar som inte kom med, som var lite mer kommenterande kring samtiden. Men det är så jävla svårt att få till.
– Det här handlar om kärlek och det är väldigt viktigt. Jag skiljde mig för drygt fem år sedan, det var omvälvande. Sedan att träffa någon ny när man är vuxen. Det är spännande, och väldigt mycket att jobba med.
Som lyssnare får jag känslan; här har vi ett kärleksförhållande som beskrivs – samma kärlekshistoria som kommer igen i ganska många av låtarna? En rätt nyanserad bild av ett kärleksförhållande, där det inte bara är rosor och solsken. Var det så du tänkte?
– Nej, jag skulle säga att det är olika förhållanden, men att jag är den gemensamma nämnaren. Precis som i låten som jag kallade Trubaduren länge, Bara för att vara schysst – det är kanske inte en person, utan olika som jag har tryckt in.
Ska vi kort gå igenom låt för låt? Och så börjar vi med Bara du, som jag tycker låter som en fransk ballad.
– Den är viktig. Det är så lätt att hänga upp sig på andra. Det kan vara i kärleksförhållanden eller vad som helst. Jag har haft en tendens att hänga upp mig, bli lite besatt... oavsett om det är vänner eller kärleksrelationer. Det blir så viktigt för mig, att jag tappar bort mig själv.
– Nu kan jag se, att det vore bra om jag tog ett kliv bakåt, andas lite och få lite distans. Men i stället har jag gjort tvärtom. ”Hallå, hallå, hallå, hallå – kan jag vara här hela tiden?”. Det är skitjobbigt. Man ger andra en sådan himla makt över ens liv, som de ofta inte har bett om.
Titelspåret, Åren och såren?
– Det är om hur fantastiskt det är att få träffa någon när man är vuxen. När man har lite bättre koll på sig själv och sina behov och kan kommunicera det. Så det här en tacksamhetssång över det. Över de här åren, och såren också. Ju mer man lär känna sig själv och är med någon som kan ta emot, och kommunicera, så ska det gå lite bättre, tänker jag.
– Det är ganska många i min närhet som har varit deprimerade och i min yttre krets som har tagit livet av sig. Och alla blir vi äldre, lite desillusionerade. Det är en låt om att inte släppa det här livet. Vi har bara det. Att våga tro att det blir bättre – jag testar medicin, jag testar någonting. Det finns någon annan utväg än att avsluta livet.
– Det blir lite sorgesånger... Det är om mamman i Kristianstad som ställde sig på ett tågspår med sina två barn, så att alla dog. Det var så hemskt. Det blir så många frågor. Vad kan ha hänt för att hon ska hamna där? Det handlar väl om samhällets ansvar också. Men också en förtvivlan, att försöka vara förälder och medmänniska och hur otillräcklig man är.
– Om ”it takes to village to raise a child”, så är det inte så mycket byar nu. Det är många små enskilda satelliter. Om man faller så kan fallet bli så hårt.
– Är det någon annan låt som har haft NPF i en text? Jag var på vårdcentralen för att fixa pollenmedicin, och så hade jag på mig min Nerver som gelé-tröja, och då frågade läkaren om jag hade lyssnat på Anki Svan (kompositören Andrea Tarrodis alter ego). ”Hon har den här Bipolär verksamhet, det är en väldigt bra beskrivning...” Jag tyckte det var så kul att allmänläkaren började prata om Anki Svan. Det kändes väldigt upplyftande.
– Det är lite samma tema, att kasta sig ut och på människor. Och att få en ADHD-diagnos som vuxen, jag har reflekterat mycket över det. Men jag tycker att det är en positiv kraft.
– Det var väldigt roligt att skriva den. Jag tänkte bara på saker jag inte tyckte om. Det är lite som Alanis Morissette, Ironic.
– Jag har snott lite från Sonja Åkesson... men det är lite; vi vill ha det bra och vi vill att alla ska ha det bra. Man kan fastna i grejor – men då kanske man kan ta ett litet steg tillbaka och kolla; kan du ändra inställning och vara lite tacksam, eller behöver du göra någonting åt det?
Sista låten, det blir ett lite olyckligt slut – Vi har fått slut på vänliga ord.
– Min gråtlåt är När mamma var liten av Georg Riedel och Astrid Lindgren. Den kan jag knappt lyssna på utan att gråta och inte sjunga utan att gråta.
– Den här är lite likadan, att jag faktiskt gråter. Den handlar om barnens pappa, om den separationen. Och det är tungt ändå. Man vill alltid vara med sina barn. Inte missa hälften av uppväxten. Jag har kanske först efteråt vågat gå in i den känslan, att ha svikit barnen.
Har du någon egen favorit av de här låtarna?
– Jag tycker ju att det finns någonting i Fortsätt fram. Niklas spelar så fantastiskt och sången blev så bra. Det är trummorna och sången på något sätt, som bär låten. Förlåt, Marcus... Men jag är väldigt stolt över det här albumet.
– Nerver som gelé är svängig och rolig.
Jag är lite nyfiken på vad du tycker om dina tidigare skivor. Du gav ut solodebuten (Anja Bigrell) för elva år sedan nu. Jag köpte den av dig när du var förartist till Jakob Hellman. Jag lyssnade och tyckte det var skitbra, men jag undrade varför du sjöng på engelska.
– Ja, och sedan slutade jag med det. Jag kan känna det är härligt med låtarna, men det känns lite märkligt att jag sjunger på engelska. Jag vet inte varför jag fortsatte på engelska, efter Montys Loco. Men det var väl att jag hade det i mig, på något sätt – låtskrivandet på engelska. Joni är en härlig låt. Men det känns som en annan tid, och så ska det väl vara.
Måste lägga av – jag tyckte det var 2019 års bästa skiva. Hur ser du på den i dag?
– Jag är jätteglad över den. Jag tycker den är superbra. Den var jätteviktig för mig att göra. Vi hade kul när vi gjorde den.
– Det var ett lite magiskt ögonblick när vi precis hade börjat jobba med Daniel Bengtson och Studio Rymden. ”Anna Dager och Hanna Ekström skulle komma förbi, som spelar stråkar. Vi kan höra om de har tid att kolla på Kanske bra.” Sedan när jag kom in i studion så sitter de där och spelar låten, med ett sådant där fantastiskt stråkarr. Det var så himla mäktigt.
– Den har betytt otroligt mycket. Förutom att det var så fint att få göra den, att Lena Sjöberg gav tillåtelse, så har jag spelat de här låtarna så himla mycket runt om i Sverige. På små förskolegårdar under pandemin, på Parkteatern, på Fasching... Det har varit helt otroligt. Mötet med alla barn... Och bara att få spela live. Jag spelar ju inte mina vuxengrejor så mycket.
Stipendium på 50 000 kronor för att tonsätta Tomas Tranströmers dikter
För Anja Bigrell väntar nu nya projekt – eventuellt ett par nya barnmusikprojekt. Och Värmdö kommun har tilldelat Bigrell kommunens Kulturarbetarstipendium på 50 000 kronor, för att kunna tonsätta och spela in dikter av Tomas Tranströmer.
– Jag blev jätteglad. För något år sedan var det en tävling om att tonsätta Tomas Tranströmer. Jag skickade in en MP3:a, men då hörde de av sig: ”Nej, tyvärr, vi vill ha noter...”.
– Men jag har ändå gått och haft de här låtarna, så då ansökte jag om stipendiet. Nu har jag också haft kontakt med Monica Tranströmer som äger rättigheterna. Det hade varit lite pinsamt om jag hade fått stipendiet och så hade jag inte fått rättigheterna.
Under ett rabarberblad på Facebook
Under ett rabarberblad på Instagram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar