söndag 31 december 2023

Snart dags för premiär för film om Imperiet


17 januari är det premiärfest för Ett hjärta är alltid rött, en film om Imperiet, i regi av Balsam Hellström. Reguljär premiär är sedan 19 januari.

Det ska naturligtvis bli intressant att se filmen, för Imperiet är nog mer intressant som fallstudie än rockband. Bandets musik har åldrats ganska dåligt, ärligt talat.

Ebba Grön kom fram i punktider, men ändå känns deras skivor mer tidlösa än det, på papperet, mer "moderna" Imperiet.

För Imperiets del känns det som att de aldrig riktigt hittade någon riktning eller något uppdrag. Till slut var de bara ett poserande arenarockband, som tog de flesta av 80-talets kitschiga uttrycksmedel. Det blev en enda kompromiss, som inte gjorde någon nöjd. 

Bandet var nog mest intressant så länge Stry var med. Han kom med redan på slutet av Ebba Grön, var med i Rymdimperiet och var med i början av Imperiets dagar. Hans låtar, som till exempel Afrika och Jag kan inte leva utan dig, har åldrats bättre än det mesta som bandet gav ut.

För säkerhets skull satte jag ihop en spellista med de låtar av Imperiet (och Rymdimperiet) som jag fortfarande tycker håller...

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

fredag 29 december 2023

Alla medlemmar i XTC intervjuas


The Swindon Advertiser har lyckats få intervjuer med samtliga medlemmar ur XTCs klassiska sättning; Andy Partridge, Colin Moulding, Dave Gregory och Terry Chambers.

Samtliga bor i eller i närheten av Swindon.

Medlemmarna intervjuas om alltifrån Swindons utveckling (dålig, för mycket gammal bebyggelse har rivits) till möjligheten till en återförening (Colin, Dave och Terry verkar inte helt utesluta möjligheten, Andy lämnar dock ingen öppning).

Bandet splittrades efter sista albumet Wasp Star (som inte finns tillgänglig via streaming, man får leta upp gamla begagnade CD-skivor), som kom ut 2000.

XTC är mest kända för sina (större och mindre) hits Making Plans for Nigel, Senses Working Overtime och Dear God, men gjorde tolv album som alla är lyssningsvärda. De gjorde två ytterligare skivor under namnet The Dukes of Stratosphear.

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

torsdag 28 december 2023

Fjärde albumet för Sarah Shook & The Disarmers


Tyvärr får vi vänta ända till 29 mars innan Sarah Shook & The Disarmers fjärde album Revelations kommer.

Det är synd, eftersom Backsliders, första singeln, är den bästa låt jag just nu har på min förhandslyssningsspellista inför 2024. Vi får hoppas på fler singlar innan albumsläppet.

För mig har Sarah Shook varit ännu ett av de där namnen som har flugit förbi. Jag har slölyssnat på något spår här och där men aldrig fastnat. Även om du håller dig till ganska få genrer så finns det alltid oerhört mycket musik att upptäcka.

Typiskt nog spelade Sarah Shook & The Disarmers på Nalen så sent som i oktober och jag missade det. Det kommer inte att hända nästa gång.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

tisdag 26 december 2023

Dina ögon släpper tredje albumet


Dina ögon har fått ett stort genomslag som Sveriges Fleetwood Mac. Ja, jag vet att det jämförelsen är slapp, men det ligger mycket i den.

Lyssna till exempel på senaste singeln Det läcker - snygga, glittriga gitarrer, drivande bas och trummor, en bra melodi. Lite Fleetwood Mac vid Tango In The Night, ungefär.

Singeln kommer från Dina ögons kommande tredje album, Orion. De har även släppt singeln Glitter.

Albumet släpps 2 februari.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

fredag 22 december 2023

Ulf Stureson släpper sjätte albumet

Foto: Jacob Frössén
Ulf Stureson klev ut som soloartist på 90-talet, efter att dittills spelat i, till exempel, Traste Lindéns kvintett.

Som så många andra artister som inte når masspublik, har han framlevt sina dagar som ett slags kultartist och släppt skivor med jämna mellanrum. Nu har han kommit fram till VI, hans sjätte skiva. (VI som i det här fallet står både för "6" och för just, "vi".)

I ett pressmeddelande berättar Stureson:

– Förra skivan släpptes mitt i en separation. Det var ett mycket långt förhållande med hus, bil och två barn. Det var mycket jag kunde gjort annorlunda, som jag kanske borde gjort annorlunda. Men nu blev det såhär. Eller nej, jag valde att göra såhär. Bryta upp alltså. Man kommer till en gräns när man bara vet och det finns ingen väg tillbaka. Plötsligt har man bestämt sig och sen börjar dominobrickorna falla.

Hittills har fyra låtar släppts från albumet, När du kom, Sorgenfri, Hockeykillar och Momentum.

Albumet släpps 26 januari.

Releaserna för 2024 börjar droppa in. I högerspalt på startsidan - om du använder "webbversionen", som brukar dyka upp om du surfar via dator eller surfplatta - så finns en lista över kommande releaser. Om du surfar via mobil så kan du gå längst ned och klicka på "Visa webbversion", då får du upp den, kan förstora vid behov och se högerspaltsboxen med releaserna. Jag har ännu inte kommit på hur jag ska kunna visa boxen i mobilversionen. Det är väldigt irriterande.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

tisdag 19 december 2023

Årets bästa skivor: 1. Den svenska vreden, Fågelle


Årets bästa skiva 2023 är Den svenska vreden av Fågelle. När jag intervjuade Klara Andersson, som hon heter till vardags, så berättade hon:

– Det som vi alltid har velat göra, är att ha mötespunkten mellan noise - ljudkonstaspirerande grejor - och popstrukturer; låtar och texter. Att hitta en unik plats. Det är spännande att se vad den kombinationen kan bli.

Och det är just den här unika platsen som är fascinerande. Det känns verkligen som att Fågelle gör något som ingen annan gör i svenskt musikliv, samtidigt som hon ändå bjuder in till dialog och förståelse.

Den svenska vreden handlar om år i Göteborg, och om att lämna Göteborg. Det finns en känsla av skilsmässoskiva, även om det inte är så uppenbart uttalat.

Kär i vem som helst kan man tolka som en punkt där berättarjaget bryter sig loss. Avslutande Jag går när jag är klar signalerar att uppbrottet ska fullbordas.

Fågelle tog ett väldigt stort steg från debuten Helvetesdagar till den nya skivan. Det ska bli oerhört intressant att se hur stort nästa steg blir.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

måndag 18 december 2023

Årets bästa skivor: 2. Här kommer vargen, Marit Bergman


För mig är Här kommer vargen med Marit Bergman en slags nutida variant av ett 70-talsalbum.

Jag vet inte varför jag får den bilden i huvudet. Det kan bero på det fina omslaget, det kan bero på låtarna och det kan bero på den akustiska ljudbilden. Alltihopa andas någon slags medkänsla och vänlighet som väl ändå var den goda sidan av 70-talet?

Albumet känns väldigt konsekvent och genomarbetat. Arrangemangen är snygga, effektiva utan att stå i vägen för låtarna. Väldigt akustiskt, så pass mycket att när Janne Schaffers elgitarrsolo kommer in i Plötsligt och långsamt - förmodligen skivans bästa låt - så blir effekten stark trots att han spelar ett väldigt sparsmakat solo.

Det finns många funderingar på en utmanande framtid, exempelvis i Kan du hoppas åt mig och Hej lilla Marit, där artisten vill låna lite mod från sitt barnajag. Det finns oro men också framtidshopp i texterna.

Trots elva låtar klockar skivan in på bara strax över 36 minuter, vilket är smart, eftersom lyssnaren lämnas med känslan av att vilja ha mer.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

söndag 17 december 2023

Årets bästa skivor: 3. I've Got Me, Joanna Sternberg


Joanna Sternberg har beskrivits som en "emo-Randy Newman", och det är ju väldigt på pricken. Sternberg och Newman har melodikänslan och en tämligen vass humor gemensam. Exempelvis Mountains High eller Right Here skulle definitivt kunna vara Randy Newman-låtar.

Naturligtvis går det också att dra paralleller till otaliga gitarrtrubadurer. People Are Toys To You skulle kunna vara Bob Dylan när han har som mest vitriol i pennan.

I've Got Me är Sternbergs andra album, efter debuten Then I Try Some More som gavs ut 2019.

Årets album verkar vara dedikerat till ett eller möjligtvis flera dysfunktionella förhållanden. Blandningen av salta texter och söta melodier är vad som gör skivan så underhållande.

Joanna Sternbergs två första album väcker stora förväntningar inför "the difficult third album".


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

lördag 16 december 2023

Årets bästa skivor: 4. Sleepwalker, Louise Post


Louise Post är den ende medlemmen som medverkat på alla fem Veruca Salt-album, inklusive comebackalbumet Ghost Notes från 2015.

På sitt första soloalbum Sleepwalker bjuder hon på en mer varierad kost än Veruca Salts gitarrdominerade rock. Framför allt får vi en rad stämningsfulla ballader om relationer och barndomsminnen. (Titeln Sleepwalker kommer dels från Posts sömngång som barn, dels för att hon fick många av låtidéerna när hon precis hade vaknat.)

Precis som Ben Folds och Everything But The Girl på denna årsbästalista så skildrar Louise Post tillvaron ur en medelålders persons synvinkel. Det är hoppfullt, att rocken kan bli vuxen och vara ett uttrycksmedel även för artister som närmar sig pension.

Vi får också några låtar som inte hade skämts för sig under grungens 90-tal, framför allt Guilty, Queen of The Pirates och Killer.

Med både solokarriär och Veruca Salt, så har Louise Post möjlighet att få kreativt utlopp för alla idéer.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

torsdag 14 december 2023

Årets bästa skivor: 5. Drömmen är en råvara, verkligheten är en raffinerad produkt, Bob Hund


Underfundigheten har alltid ställt sig i vägen när jag har försökt gilla Bob Hund. Lite för finurliga, lite för mycket "inside joke", lite för - ja, det hemska ordet - studentikosa.

Men det är säkert orättvist, det är nog bara jag som har haft fel glasögon på mig. Mycket ligger som bekant i betraktarens öga.

Årets album bryter hur som helst ner mitt motstånd. Albumet släpptes i två omgångar, som Drömmen är en råvara och Verkligheten är en raffinerad produkt. När jag lyssnar nu är Bob Hund plötsligt oemotståndliga låtsnickare och Thomas Öberg ett textskrivargeni.

"Du är den enda jag känner som har satt sin sista potatis i system" - från Nu har du gått för långt - är utan tvekan årets textrad, alla kategorier. Möjligtvis i konkurrens med - från samma låt - "När jag lärde känna dig, var du en ensamvarg, omöjlig att tämja. Nu är du en sällskapsvarg. omöjlig att lämna".

Bob Hund får årets inofficiella pris för att ha omvänt mig. När det väl har hänt så brukar jag bli fixerad och lyssna igenom hela låtkatalogen. Dit har jag inte hunnit än, men det kanske hinns med under jul.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

onsdag 13 december 2023

Årets bästa skivor: 6. Långt där uppe ser de himlen, Holst och planeterna


Årets charmigaste skiva kommer från Thomas Holst och hans band Holst och planeterna. Den här typen av powerpoppiga låtar med svenska texter är någonting alldeles för sällsynt, nu för tiden, men Thomas Holst och hans vänner vet hur man gör.

Vi får tyngd och driv och gitarrer, men även melodier, körer, allsångsrefränger. Holsts ordinarie band Wilmer X är nästan alltid rock, men när Holst spelar själv är det nästan alltid pop. Men bägge enheterna lånar lite pop och lånar lite rock.

Långt där uppe ser de himlen är Holsts bästa skiva till dags dato, även om föregångarna haft sina poänger de med. Jag ville tala om, Hon hette Melanie och Connecta är höjdpunkterna. På slutet kommer några bagateller, men det hör nästan till på ett popalbum.

Kommersiellt når detta så klart ingen masspublik, men jag hoppas det bär sig tillräckligt mycket för att vi ska få en uppföljare inom en snar framtid.


Upplagd av kl. 2 kommentarer:

tisdag 12 december 2023

Årets bästa skivor: 7. What Matters Most, Ben Folds


Det är fortfarande känsligt, det där med åldern. Trots att många av våra finaste pop- och rockartister faktiskt har passerat både 60-, 70- och i vissa fall 80-årsåldern så låtsas de flesta att de lever i något slags evig ungdom. Eller åtminstone i någon slags aktiv ålder, definitivt före zenit i livet.

De flesta artister sjunger om något annat än sitt eget åldrande, kanske efter en korrekt analys att publiken inte är så intresserad.

Men kanske mognar även popvärlden. Everything But The Girl - läs recension här - har gjort ett väldigt medelålders album. Och nu även Ben Folds.

Ben Folds - känd från Ben Folds Five men även som soloartist - har gjort ett album som målar upp en bild av tid som passerat, ett före och ett efter. Nostalgi, men också en känsla av att vara nöjd med det man har nu, samtidigt som man undrar över vad som väntar. Titelspåret What Matters Most beskriver det bra:

I could not see the haze
Back in the day when we lived inside of it
Now I'm floating away
And haunting the halls night and day
Out in some storage space out on the highway
15 years tossed in boxes
Chocked with old bills, phones, pictures, and trash
Oh, the dramas and memories attached
Now I'm wondering
What matters most?

Folds har själv sagt att albumet är hans mest "sanna" och att han inte hade kunnat gjort detta album vid någon annan tidpunkt.

I Back To Anonymous reflekterar Folds över att en gång i tiden ha varit känd, åtminstone i en nisch av popvärlden. Nu är det en helt annan tid:

The wife and I, feeding the birds
In love, in comfortable clothes
The neighbors, they don't wink like they know

Jag har noterat recensioner som är kritiska till att de två tydligaste kvinnoporträtten som förekommer på skivan är av kvinnor som är "borderline crazy", och det kan jag hålla med om, men det finns samtidigt en viss ömhet i porträtten och dråpliga beskrivningar även av protagonisten, i låtarna Exhausting Lover och Kristine from The 7th Grade.

När det gäller musiken så hittar jag influenser från till exempel Sparks - lätt hänt med pianot - till exempel i den repetitiva But Wait, There's More, som definitivt skulle kunna vara Ron Mael-komposition.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

måndag 11 december 2023

Årets bästa skivor: 8. Inte som jag, Svart smultron


Det finns ett släktskap mellan Kajsa och Malenas skiva Historier från en väg och Inte som jag av Svart smultron. Givetvis tack vare att Malena Jönssons piano är det dominerande instrumentet på bägge albumen, men också i de sparsmakade, eftertänksamma arrangemangen.

Svart smultrons skiva är rent av ännu mer avskalad, lyhört producerad av Axel Jonsson Stridbeck. Liten Falkeholms texter berättar historier om relationer, som små noveller.

Allt detta står ut - på ett positivt sätt - i dagens musikklimat när alla förväntas fläska på med allt de har. 

Jag kan ju önska att vi skulle få en återförening av Tant Strul, det vore väldigt intressant att se vad Falkeholm och Jönsson skulle kunna åstadkomma tillsammans med Kajsa Grytt och Nike Markelius, i det här läget i deras karriärer.

Tills vidare tar vi till oss av Svart smultron.

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

söndag 10 december 2023

Årets bästa skivor: 9. IO, Ursus Factory


Finska duon Ursus Factory består av gitarristen och låtskrivaren Jussi Pelkonen och trummisen Allu Ripatti.

Bandet har vid det här laget tio år på nacken. Jag fick upp ögonen för dem genom denna dokumentär som finns på SVT Play.

I år släppte de sitt fjärde album, IO. Bandets naivistiska texter och enkla duosättning gör att lyssnaren kanske underskattar Ursus Factory, men både kompositioner och arrangemang är betydligt mer intrikata än man kan tro.

Grunden är ändå ganska basal rockmusik, men helt plötsligt kan de slänga in en sakral kör eller något oväntat beat. Pelkonen har en grundlig musikalisk utbildning, och det märks i låtbygget.

Det skulle också kunna finnas en risk att de glider iväg i musikerfinesser för sakens skull, men Ursus Factory håller sig på rätt sida gränsen.

En styrka är att de inte bara kan rocka, utan lika gärna brister ut i en snygg powerballad, som Tanssilattiale vielä mahtuu. Eller en raffinerad komposition som Eläköön.

Som vanligt finns det en språkbarriär för svenskar att upptäcka finska band, men gör dig själv en tjänst och lyssna på Ursus Factory.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:

lördag 9 december 2023

Årets bästa skivor: 10. Fuse, Everything But The Girl


Det har så klart sina sidor att ha en lucka på 24 år mellan album.

Tracey Thorn och Ben Watt i Everything But The Girl släppte Temperamental under 90-talets sista år och lade sedan tid på att uppfostra barn, vårda Ben Watt för hans autoimmuna sjukdom samt solokarriärerna. Ja, och Tracey Thorn hann skriva några böcker också.

Någonstans dök Everything But The Girl upp som en möjlighet igen, och här står vi, 2023, med albumet Fuse, som är väl i klass med deras tidigare utgivning. De ogina påpekar att Thorns röst inte låter exakt som den gjorde under storhetstiden, och det är sant, och säkert ofrånkomligt. Rösten är mörkare i dag.

Watt och Thorn försöker i vissa delar anknyta till den dansmusik de anslöt sig till på 90-talet, men jag tycker skivans finaste stunder är de ballader som handlar om tillvaron som medelålders, när du gör bort dig (When You Mess Up) eller förlorar någonting (Lost).

Skivan känns som en engångscomeback, men det borde inte finnas något skäl att inte göra en uppföljare.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

torsdag 7 december 2023

Ny musik från Joanna Sternberg


Snart är det dags för nedräkningen av årets tio bästa skivor. Jag avslöjar inte för mycket om jag säger att Joanna Sternbergs andra album, I've Got Me, finns med på listan.

Albumet släpptes mitt i sommaren och sedan dess har Sternberg släppt ytterligare tre låtar - Neighbors, Dance With Me (en del av ett hyllningsalbum till Adam Green) samt nu senast Without You.

Den senare är ett småjazzigt nummer där Sternberg scatsjunger lite.
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)