En av årets mest älskvärda plattor kommer från Holst och planeterna. Bloggen fick en pratstund med mångsysslaren Thomas Holst, känd även från Wilmer X och Torsson.
11 augusti spelar både Wilmer X och Torsson på Öland. Det är väl inget problem, kanske ni tycker, men för Thomas Holst, som spelar i bägge banden, blir det en kalenderkrock.
Men du kommer stå på scen med Wilmer X..?
– Jo, så är det.
I skrivande stund är det dock Holst och planeterna som är aktuella. Thomas Holst och hans bandkamrater Anders Wieslander (bas), Måns Wieslander (gitarr) och Jesper Mårtensson (trummor) har nyligen gett ut albumet Långt där uppe ser de himlen – en patenterad mix av popkrokar och rockkänsla.
– Min popådra är väldigt stark, men samtidigt har jag spelat rock i hela mitt liv. Någon form av mix, antar jag, säger Thomas Holst.
Holst känner en viss frändskap med The Strokes, vars musik också flirtar med både pop och rock.
– Min dröm har varit att känna att jag har gjort en platta på riktigt. Med det menar jag, en skiva med produktion, som när vi gör plattor med Wilmer X. Att det inte bara är jag och några i bandet som vill någonting och driver det, utan att det finns folk runt omkring som vill vara med och hjälpa till och göra det proffsigt och bra. Den här gången känns det som att vi har nått ända fram.
– Acke Bengtsson, som hade Varispeed-studion, har varit ett mycket viktigt bollplank. Någon producent fanns det inte pengar till, men Acke har varit en viktig del i att det blev så bra.
Inspelningarna började redan 2018, varför dröjde utgivningen?
– Ingen deadline och brist på ekonomi. Deadlines är en bra grej, tycker jag. Jag brukar prata med Nisse Hellberg (i Wilmer X) om det, och vi är överens – vi gillar deadlines och vi blir kreativa av det.
Ekonomin skulle ägarna till Medley (rockklubb i Malmö) lösa genom att crowdfunda å Thomas vägnar. Och det kom in pengar, men det räckte inte till en hel skiva.
Det kom dock en räddande ängel – Alf ”Affe” Olofsson, en barndomsvän (känd från bland annat Kriminella gitarrer), pyntade in, så att inspelningarna kunde slutföras.
Var får du inspiration till texter?
– Det är ganska spretigt, kan jag tycka. Det är något jag har tänkt på. Jag kan sakna en röd tråd och en linje i det hela. Då är det väl det som är min grej, att det är lite spretigt!
– Men för mig har det varit viktigt att göra min egen grej, inte bara härma de coola engelsmännen och de coola amerikanerna.
– Jag försöker vara modig, att vara personlig och sjunga så rakt som möjligt. Inte försöka förställa mig. Sjunga på den dialekt jag har, och att sjunga på svenska är en självklarhet.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Holst och planeterna på Norrehus i Klippan.
Är det någon låt på skivan som du gärna lyfter fram?
– Ja, jag har ju en som betyder lite extra för mig, och det är Connecta. Den texten är rätt mörk, för att vara mig. Den handlar om ensamhet, en längtan efter att bryta sig ur sin ensamhet, att connecta, att tillhöra. Det är inte så ofta jag skriver den typen av texter. Det krävde lite mod. Jag antar att jag skrev den under en period när jag kände mig ensam, ”alone in a crowd”, en existentiell ensamhet.
– Det handlar också om vad som händer när man står på scenen. Det är ett enda skäl till att jag står på scenen, att connecta. Jag bryr mig inte jättemycket om någon spelar fel. Om kvällen har varit bra och vi har connectat, då är jag nöjd.
Låten Världens bästa band handlar om Sex Pistols - Är Sex Pistols världens bästa band?
– Jag hyser någon slags öm sentimental kärlek till Sex Pistols. De var ju så unga, och kastades rakt ut i något som de inte kunde begripa sig på eller hantera. Det var ett vanligt rock’n’rollband som hamnade i en cirkus som de inte rådde på.
– Jag gillar dem jättemycket, men de är inte ju världens bästa band... Men jag tyckte det lät coolt, så jag behöll det. Det är en bra titel på en låt.
Du har ju de tre distinkta delarna i ditt musikliv – dina egna låtar, Wilmer X och Torsson. Hur ser du på de tre rollerna?
– Det är lite speciellt. Men det har varit så i så många år, så jag är van vid det. Prio i alla år har varit Wilmer X. Det har varit skönt för mig, att de andra i Torsson har varit schyssta och sagt: ”Det är okej”.
– Det kunde ha varit lite ”skav” kring det, men det har aldrig varit det.
– Med Torsson är det kul, att vi ändå har etsat oss fast på den svenska rockscenen. Vi gör kanske 20 spelningar om året, men det är bra spelningar på bra ställen.
Vad väntar härnäst för Holst och planeterna? Ni har gjort ett par releasespelningar, blir det fler spelningar i år?
– Det har varit så mycket med skivan, så vi har inte riktigt jobbat på det där. Men nu hoppas vi också att skivan ska göra att arrangörerna får upp ögonen.
– Vi ska göra en spelning till i Klippan, 17 juni. Och sedan spelar vi med Staffan Hellstrand och Nomads på Tivoli i Helsingborg, 16 september.
THOMAS HOLST OM SINA TRE TIDIGARE SKIVOR
Epatraktorland, 1994
– Jag tycker den är lite feg. Lite väl traditionell, jag kan inte riktigt specificera vad jag menar med det...
Härmapa, 2002
– Jag tycker Härmapa är mycket bättre än Epatraktorland. Det är det ingen annan som tycker, det är bara jag. Men jag kände också att skivan inte fick någon chans. Jag var envis/naiv och kämpade för att den skulle bli av, men den sålde nästan ingenting. Nu finns den på Spotify, förvisso, sedan något år tillbaka.
Thomas från Klippan, 2015
(en skiva som hänger ihop med en dokumentärfilm med samma namn, där Thomas Holst och vännen Thomas Ekberg porträtteras. Finns på Youtube.)
– Ja, det finns en låt där som jag tycker är bra och som blev bra inspelad, Klippan du väntar väl, men annars... ja, den är kopplad till filmen, den är så pass speciell. Jag minns faktiskt inte varför vi tyckte att vi skulle göra en CD.
Lyssna på Holst och planeterna på Spotify
Lyssna på Thomas Holst på Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar