Bloggen möter Anders Sundelin: ”Kjell Höglund har aldrig varit modern, därför kan han aldrig bli omodern”

Den första riktiga biografin om Kjell Höglund – det har reportern och författaren Anders Sundelin åstadkommit. Boken har släppts nu i höst och bloggen fick en pratstund med författaren.

Kjell Höglund – detta unikum till artist. Som kokade ner influenser från sin älskade 60-talsmusik till – verkligen – något helt eget. Som har varit både outsider och folkkär. Som har hits som Man vänjer sej, En stor stark, Genesarets sjö och Jag hör hur dom ligger med varandra på våningen ovanför. Men som också kan göra 15 minuter långa låtar på två ackord.

Nu har Anders Sundelin skrivit Kjell Höglund och hans värld, den första mer omfattande skrivna skildringen av Höglunds liv, artistiskt och privat.

Anders och Kjell stötte på varandra på ett elevhem under gymnasietiden i Strömsund.

– Vi bodde där under ett år och umgicks i samma gäng och lyssnade på all den här nya musiken som kom. Det här var i mitten av 60-talet, säger Anders Sundelin.

Därefter höll Anders Sundelin en viss kontakt med Höglund och intervjuade honom för boken Konsten att berätta en historia.

Anders Sundelin. Foto: Åke Ericson

Biografin började med en insikt.

– Det började när jag upptäckte hur unga, kreativa människor i allt större utsträckning tog till sig Kjell Höglund. Plötsligt så blev han ett namn. 

Sundelin undervisar i skrivande och brukar testa sina elever på olika företeelser och personer. Han ber sina elever räcka upp handen om de får några associationer eller bilder, när han till exempel nämner Kjell Höglund.

– För tio år sedan var det kanske 3 av 15 som räckte upp handen. Nu senast – det är ett par år sedan – så var det 13 av 15 som räckte upp handen.

– Det är väl egentligen bokens fråga; hur kommer det sig att vissa saker överlever? Oscar Wilde sade att, det är bara det moderna som kan bli omodernt. Kjell Höglund har aldrig varit modern, därför kan han aldrig bli omodern. Det är inte bara så att många av hans sånger har överlevt, de har också blivit starkare.

I dag har Kjell Höglund tolkats av unga artister som Ellen Sundberg och Ellinor Brolin. I boken så intervjuas Sundberg och även Annika Norlin, ”som önskat att hon vore Kjell Höglund”.

Ellen Sundberg sjunger Kjell Höglund.

Hur tog du dig an boken, valde du mellan olika angreppssätt?

– Jag har egentligen inte gjort annorlunda än när jag skrev om Brevbäraren som försvann eller någon av mina andra böcker. Jag börjar från början, jag jobbar som en reporter. Jag funderar på: Vad finns? Jag lyssnar på låtarna. Jag läser det lilla han har skrivit, förutom sångerna. Jag sitter på Kungliga biblioteket och tillbringar många timmar med att läsa alla recensioner, alla intervjuer. Och samtidigt börjar jag fundera på vilka jag ska intervjua.

– Jag började med Kjell. Jag visste att han inte mådde bra. Jag åkte till Västerås, gick på Bankiren (krog i Västerås), träffade Kjell och hans fru Clary och en del andra stamgäster. Jag märkte då att jag inte riktigt kunde intervjua honom. Men jag sade till Kjell, att jag vill skriva en bok om dig. ”Jättebra, jättebra”, sade han.

Alla ville ställa upp och prata

En nyckelperson i biografin är Kjell Höglunds samarbetspartner, producent (m.m) Janne Hansson, som var med och rattade Kjells plattor, från album nummer tre, Häxprocess, till och med Ormens år.

– Janne Hansson har haft mycket stor betydelse för Kjell Höglund. ”Nu tycker jag du ska köpa en rosa elgitarr”, sade Janne Hansson. Och Kjell köpte en rosa elgitarr. Janne Hansson sade: ”Nej, nu tycker jag att ni måste ut och turnera.” Och Kjell sade till Kettil (Medelius) och Bengt (Lindgren): ”Nu måste vi ut och turnera.”

– De har haft en mycket stor ömsesidig respekt för varandra.

För boken har Sundelin intervjuat Kjell Höglunds syskon, släktingar, vänner, studiekamrater, grannar, medmusiker, Kjell Höglund-fans – med flera.

– Jag håller på med en bok om en svensk fascist. Där vill ingen prata med mig. Det finns en son som inte har något emot det, i övrigt; ingen vill prata. 

– Men i fallet med Kjell Höglund så har det varit tvärtom; alla har velat prata med mig. Alla tycker det är så roligt att jag skriver om Kjell. Ingen har sagt nej.

Och nästan ingen har något ont att säga om Kjell?

– Folk verkligen älskar Kjell – det är ett slitet ord, men han är så väldigt omtyckt av människor. Trots att han har befunnit sig i musikbranschen, som är en hård bransch, så är det ingen som talar illa om honom.

Känner du att du uppnådde den ambition som du hade med boken? 

– Jag visste inte riktigt vilken bok jag ville skriva. Jag visste bara att jag ville skriva min bok, på mitt sätt. Jag bara börjar, och sedan får det bli som det blir.

”Kjell är också en gåta”

Flera av dina andra böcker, som Brevbäraren som försvann och boken om Sverker Åström – det är ju folk som är gåtor?

– Kjell är också en gåta. Det är det som får i gång mig; vem är nu denna människa? Jag säger inte att: ”Så här är han.” Jag gör ingen analys av honom. Jag överlämnar till läsaren – det här är min historia om Kjell Höglund.

Var det något av det du hittade som du verkligen blev förvånad över?

– Ja, det var det här med Martinus. Jag hade hört att Kjell var i Danmark mycket och så, men jag hade på något sätt glömt bort det. Vi satt hemma hos Kjells syster Walborg i Hackås i Jämtland. Där var också Kjells lillebror, Jan-Erik. Plötsligt när vi sitter där så sade Jan-Erik: ”Om man inte kan Martinus, då förstår man inte Kjells texter.”

Martinus var en dansk andlig ledare som utvecklade en egen lära. Kjell fastnade för dennes tankar och tillbringade så pass mycket tid i Klint i Danmark, att det blev en lucka i skivutgivningen mellan 1975 och 1979.

– När jag läste Martinus texter, då kände jag igen mig. Jag hittade hela formuleringar, som jag kände igen från Kjells texter. Och den här tanken att allt är levande, att döden egentligen inte finns. Han blev fascinerad; fascinerad är ett svagt ord. ”Martinus är min gud”, skrev han i ett brev.

Fick du några nya musikaliska insikter?

– Det har varit det svåra, för mig som inte är musiker. Men jag har pratat med Janne Hansson, Bengt Lindgren, med flera, som har jobbat med Kjell och kan förklara musiken.

– Kjell har ett par ackord som han kommer med. Och det är som Kjell själv säger: ”Ah, jag förstår precis vad de tänker, nu kommer han med den där skiten igen. Kan han inte hitta på något nytt?”

Han hade ett par olika låtvarianter som han körde med..?

– Ja, men han har haft så väldigt duktiga musiker. Texterna ruckar han inte på, men musikaliskt var han helt öppen. Kjell beundrade musikerna som kunde bygga ut musiken, göra nya intron, lägga till arrangemang och nya instrument. Kjell var inte fastlåst, utan helt öppen för nya grejor.

Men det är orden som är Kjells grej?

– Det är orden som skiljer honom från andra. Det som Ellen Sundberg säger: ”Han använder inga konstiga ord. Det är helt vanliga ord. Men de är annorlunda.”

– Han är väldigt duktig på detaljer. Det är som med Man vänjer sej. Ingenstans står det ”oj vad jag lider” och ”Tänk vad synd det är om mig”. Låten är full med detaljer. ”Kallnat kaffe från igår”, ”grannarna som hörs”, ”lakanen som snor sig”. 

– Kjell sade en gång: ”Egentligen är mina sånger biprodukter av mina grubblerier”. Han har alltid stått lite utanför. Han har varit lite för sig själv, utan att på något sätt vara en eremit. Han har ändå varit social och gillat att festa. Men han har varit en grubblare och ägnat mycket tid åt att tänka.

Vad har du själv för Kjellfavoriter, låtar eller album?

– Genesarets sjö är ofrånkomlig. Jag såg att den hade kommit på någon lista över världens bästa låtar, det var P3 som hade satt ihop den. 

– Man vänjer sej. Det är också en sådan där låt som man kan höra om och om igen, utan att man ledsnar. 

– Kärleksdans i Provence är en fantastisk kärlekssång.

Album då? 

– Tidens tecken. Även Ormens år. Men jag blandar lite, jag gillar många.