I dag kommer Joanna Sternbergs andra album I've Go Me ut.
Det sägs att Sternbergs debutalbum, Then I Try Some More, blev en "kultfavorit". Jag är alltid skeptisk till sådana omdömen, som andas PR-firma.
Jag har desto lättare att förstå epitetet "emo Randy Newman", som Phoebe Bridgers kallade Sternberg. Det är en liknelse som känns på pricken.
Sternberg har, till skillnad från många andra indieartister, förmågan att skriva riktigt bra låtar. Det är inte bara attityd och halvslarvig, "äkta", produktion, som de flesta andra tror räcker.
I've Got Me är en kandidat till årets bästa skiva.
Jag har tidigare på bloggen skrivit om Guided By Voices extrema produktivitet. 2019 släppte bandet tre album, 2020 likaså. 2021 kom två album, 2022 kom två album och strax så kommer bandet att släppa 2023 års andra album.
Det blir alltså 12 album på fyra år... Och kvaliteten är förvånansvärt jämn och hög.
Nya albumet heter Welshpool Frillies. Hittills har singlarna Meet The Star och Seedling släppts.
Janne Borgh, känd från bland andra The Moderns och Strindbergs, har släppt ett nytt album. Bloggen fick en pratstund med Sveriges kanske ende riktige powerpoppare.
Janne Borgh Fanclub – så heter albumet som kom ut tidigare i våras. Det är fyllt med trevliga powerpopdängor, en del stiliga ballader och många melodikrokar. De riktiga popkonnässörerna borde lyssna noggrant.
– Jag gillar ju Teenage Fanclub, till exempel. Jag tyckte det var kul att kalla sig själv sin egen fanclub, när man är den enda medlemmen själv. Jag tyckte det var lite kaxigt, så jag fastnade för det, säger Janne Borgh.
Albumet Janne Borgh Fanclub är nästan ett ”riktigt” soloprojekt – Borgh spelar det mesta själv, men har stor hjälp av Tomas Nilsson. Mats Johansson, tidigare The Moderns-kollega, är med och körar på några spår. Två olika trummisar, Jesper Andersson och Niclas Österberg, bidrar också.
– Jag har gjort det mesta här hemma själv, i min egen lilla hemstudio. Sedan skickar jag det till Tomas Nilsson i Falköping, han har en riktig studio där.
Det är en kul blandning av influenser på skivan – lite 60-tal, lite powerpop - vad var din ambition?
– När jag presenterade första utkastet för skivbolaget så ratade de 3-4 låtar direkt. ”Det är för mycket blues, det är för mycket country, det är för mycket rock’n’roll…”
– ”Du ska vara pop”, sade de.
– Skivbolaget hjälpte mig att hitta en poppigare linje. Jag tyckte det skulle vara powerpop/Americana, de tyckte bara det skulle vara powerpop.
Janne Borghs skivbolagspartner är Isse Samie på Busy Bee Production. I dialog med Samie så bytte Janne Borgh ut några låtar, för att få en mer renodlad powerpopplatta.
– Det har gått 42 år sedan The Moderns lade av, men det känns som att det här skulle kunna vara en naturlig fortsättning. Det har jag ingenting emot. Vi hann aldrig lyckas ordentligt med The Moderns.
Foto här intill: Jon Usual
Borgh och Samie satte sig ner för att diskutera vilka möjligheter som finns på marknaden:
– ”Det finns ingen marknad. Det finns 500 personer i världen som kommer bli överlyckliga över att du gör en platta, och det är dem vi ska göra den här plattan för.”
– Allt annat är en bonus. Jag är 60 bast och tack och lov har jag en liten historik i Musiksverige, men ingen på gatan vet vem jag är… Jag ser mig själv som en Nick Lowe-/Rob Hitchcock-typ, en kille som inte kan sluta spela, som fortfarande gör bra grejor. Jag kommer aldrig sälja tiotusen plattor, men jag kanske säljer 500, och det motiverar att jag får fortsätta göra musik.
Powerpopens status i Sverige ger Janne Borgh inte mycket för.
– De som snackar powerpop i Sverige, då är det egentligen någon form av garagerock. Egentligen är det ingen i Sverige som är så intresserad av powerpop. Däremot utomlands. Jag får input från USA där de skriver och nämner Moderns. ”Vad kul att Moderns låtskrivare äntligen gör något nytt…”
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Möjligtvis en av de allra sista Strindbergsspelningarna, från Fåfängan, augusti 2021.
Genom åren har Janne Borgh och Johan Johansson hållit Strindbergs vid liv, men nu är frågan om det blir något mer med Strindbergs, beroende på att Borgh numera också är medlem i Diamond Dogs. Alla som känner till fejden kring KSMB, och vilka personer som har varit involverade, kan lista ut varför. En fejd som Janne Borgh själv inte på något sätt är en del av.
– Nej, jag tror inte Strindbergs kommer göra något mer, det verkar inte så. Tyvärr.
Janne Borgh och Mats Johansson spelar på The Cavern i Liverpool. Foto: Stephen Bailey
The Moderns existerar fortfarande i någon form, eller?
– Det kan man inte säga. För att göra en lång historia kort så upplöstes vi 1981. Vi hade precis släppt en LP på EMI, men sedan orkade vi inte mer.
– Sedan har vi haft kontakt genom åren, och vissa av oss har spelat tillsammans i olika konstellationer.
– 2016 så fick jag ett mejl från Japan. De erbjöd oss en 5-6-dagarsturné om vi satte ihop bandet igen. Det lät för bra för att vara sant. Jag kontaktade de andra och alla var med. Vi repade två helger nere på Österlen, men vi fick inte ihop det, vare sig när det gällde personkemin eller spelandet. Det rann tyvärr ut i sanden. Sedan blev det mer och mer otydligt från Japan… (skratt).
– Men det som hände, var att Mats Johansson, gitarristen och jag började spela tillsammans lite då och då. Vi har spelat tillsammans i bland annat Liverpool och USA. Vi har hittat en vänskap.
Du håller på med en ny platta?
– Jag har väl ett 20-tal låtar som vi har gjort en slags grovmixning av. Vi lyssnar igenom och funderar ut vad vi behöver göra om. Just nu gör jag gitarrpålägg.
– Nästa vecka ska jag ner till Tomas Nilsson i Falköping och sedan ska jag till Göteborg och träffa Isse och spela upp lite grejor för honom. Då ska vi se om vi på allvar kan börja planera nästa platta.
Janne Borgh och Tomas Nilsson spelar också tillsammans i bandet ANC4 som har släppt två album.
Inte nog med det. Det första Diamond Dogs-albumet som Janne Borgh medverkar på kommer – förmodligen – i september-oktober.
Det är en illa bevarad hemlighet att Rick Astley är en The Smiths-fantast. När Astley och The Smiths slog igenom på 80-talet så hade det varit helgerån att nämna dem i samma andetag.
Nu sjunger Rick Astley låtar av The Smiths så att hela Glastonburyfestivalen är salig. Och det är klart att det är nostalgi, men ganska fantastisk nostalgi.
I dag börjar högmässan. Bruce Springsteen bjuder in till vad som blivit en återkommande ritual med svenska folket. Eller en försvarlig andel av detta folk, i alla fall. Springsteen kommer att genomföra tre Ullevispelningar - i dag, på måndag och på onsdag.
Jag slutade vara en del av detta sällskap, efter att ha varit uttråkad under min sista Ullevispelning. Totalt klockade jag in på blygsamma nio Springsteenspelningar, om jag har räknat rätt, när jag bestämde mig för att jag har sett min sista.
Springsteen och jag gick skilda vägar, vi växte ifrån varandra. Det har också hängt ihop med mitt växande ointresse för nästan det mesta av traditionell rockmusik.
Det finns fortfarande rockartister som har något väsentligt att säga. Det finns sub-genrer inom rockmusiken som, enligt mitt tycke, är mer vitala än andra. Det gäller exempelvis några grenar av hårdrocken.
Men vit, bredbent machorock... nej, då måste du tillföra något annat, något element av överraskning eller poesi eller attityd som gör mig nyfiken. Eller så kanske du bara kan bli gammal, helt enkelt, och inte skämmas för det, som John Mellencamp, som just släppt en bra skiva. Han är tillräckligt folkilsk och Tjalle Tjärvigg-ig för att han fortfarande ska vara intressant.
Men jag har inte gett upp Springsteen helt. Han har trots allt skrivit en lång räcka sånger som jag gillar. Och nu tänker jag vare sig på Cadillac Ranch eller Glory Days eller Hungry Heart eller Dancing In The Dark.
Min lista över Bruce Springsteen-sånger du borde lyssna närmare på, ser ut så här, listad i tidsordning - länk till hela spellistan finns längs ner i inlägget.
Thundercrack (tidigare outgiven från 1973, finns på samlingsboxen Tracks)
The E Street Band har spelat denna under senare år, men de får aldrig till svänget med Max Weinberg som trummis. Thundercrack kräver helt enkelt Vini "Mad Dog" Lopez bakom trumsetet. I en alternativ verklighet hade Vini Lopez och David Sancious varit kvar i bandet, i stället för de mer stadiumrockiga Roy Bittan och Max Weinberg. Och TITTA på videon högst upp i inlägget. Ett sådant coolt band får du aldrig se eller höra på Ullevi i kväll.
Titelspåret från Bruce Springsteens första akustiska soloalbum. Inspirerad av historien om massmördaren Charles Starkweather, som mördade elva människor. Albumet Nebraska var Springsteens sätt att, i flera avseenden, vrida ner volymen och förväntningarna, efter The River. Nebraska var också tänkt att bli ett rockalbum, men Springsteen lyssnade på sina egna demos och insåg att de var mycket bättre.
Bruce Springsteen släppte sju singlar från sitt Born In The USA-album. För min del är behållningen av dessa singlar att Springsteen slängde in några intressanta B-sidor, varav Shut Out The Light är en av dem, ännu en sång om en Vietnamveteran som kommer hem till USA och inte vet vad han ska göra med resten av sitt liv.
Across The Border (från The Ghost of Tom Joad, 1995) Kritiker ironiserade över att Springsteen gjorde en skiva efter att ha läst John Steinbeck och artiklar i Los Angeles Times om illegala invandrares situation i USA. Och Springsteen har alltid varit en intellektuell artist. Southside Johnny hävdade en gång att hans bands turnébuss var partybussen medan Springsteens var biblioteket.
Precis som med Ulf Lundell har det blivit med Springsteen för mig, det är nästan bara balladerna som jag vill lyssna på. Brothers Under The Bridge spelades, sannolikt, in under samma inspelningar som The Ghost of Tom Joad, men påminner även om Streets of Philadelphia, som hade getts ut året innan.
Det kan verka som en cynisk formulering, men jag tror Springsteen hade letat efter ett ärende, en mission, när 11 september-attentaten inträffade. Hans album i spåren av attacken, The Rising, är hans senaste rockalbum som känns riktigt angeläget. Plötsligt fanns det glöd i pennan igen.
Black Cowboys (från Devils & Dust, 2005) När Springsteen gav ut The Ghost of Tom Joad så spelade han på Cirkus i Stockholm. Efter nästa album med samma lågmälda karaktär blev det en spelning på Hovet. Jag vet inte varför, men det kändes totalt fel. Devils & Dust är ännu ett album där historieberättaren Springsteen får stort utrymme, bland annat i denna fina ballad.
Old Dan Tucker (från The Seeger Sessions, 2006) Springsteen var uppenbarligen inte redo att rocka än, i stället blev det amerikansk folkmusik, med både banjo, dragspel och blås. En skiva som jag har uppskattat mer och mer genom åren.
När det blev dags att rocka igen med The E Street Band, efter ett par avstickaralbum, så åstadkom han Magic, en skiva som var så långt från just magi som man kan komma - dock med ett guldkorn, denna bagatell som har visat sig ha klart längre livslängd än allting annat på skivan.
Springsteen drar upp en och annan kanin ur hatten även på sämre skivor, som denna otippade countrybagatell i mid-tempo. Jag hade hoppats på att få mer av samma vara, men ungefär från 2009 och framåt så måste jag erkänna att jag i princip helt har tappat intresset för vad Springsteen ger ut på skiva. Jag brukar lyssna max en handfull gånger, men nu brukar ingenting fastna längre.
Sedan Motörhead upphörde i och med Lemmys död 2015, så har gitarristen Phil Campbell inte legat på latsidan. Han har släppt ett soloalbum och två album med sitt band Phil Campbell and the Bastard Sons.
Nu kommer bandets tredje album, Kings of the Asylum. Det är första skivan med nye sångaren Joel Peters, som i slutet av 2021 ersatte Neil Starr, som sjöng på de två första albumen.
Jag var aldrig förtjust i Neil Starrs röst, och jag kan inte säga att jag är överförtjust i hur Joel Peters låter på första singeln, Schizophrenia, heller. Men jag kanske vänjer mig.
På onsdagskvällen var det dags för publik på Kulturhusets tak att ta del av tolkningarna. Perfekt väder, möjligtvis aningen kvavt, men värmen var ändå relativt skonsam och vindarna blåste bara försiktigt.
Almsenius stora styrka är när Povels musik går åt jazz- och blueshållet, men hon klarar även ballader och större utmaningar som Den sista jäntan.
Jag är en stor Mats Ronander-fan och hävdar med en dåres envishet att han gjort en handfull strålande, underskattade album. Jag tänker på framför allt på Hård kärlek, God bok, 50/50 och Himlen gråter för Elmore James.
Han har gjort några helt okej engelskspråkiga album också, men jag fattar sällan varför artister som skriver så fint på svenska, ska byta till engelska.
På Kafé Himlavalvet på lördagskvällen har Ronander med sig Staffan Ernestam på gitarr och ägnar kvällen åt att mest spela covers. Dylan, Clapton, Procol Harum och några bluesstandards. Ernestam får sjunga ett par Ferlin- och Jeremias-tolkningar. Men vi får några av de låtarna jag vill höra helst - Stum igen, Man av sten och Avenue Junot är de enda svenskspråkiga originalkompositionerna vi får.
Förvirringen tilltar när Water from The Moon introduceras, av Ernestam, som en låt från Reality. När den ju i själva verket kommer från det efterföljande albumet Rock'n'roll Biznis.
Nästa gång Mats Ronander kommer till Stockholm hoppas jag på fullt band, fler originallåtar på svenska och lite mindre av semestertrubadurstuk.
Det är få som så tydligt vårdar Prince musikaliska arv som Nik West, basisten och sångerskan som besöker Fasching i dag, fredag, och i morgon, lördag (det finns biljetter kvar, så vitt jag kan se på Faschings hemsida).
Hennes två senaste singlar Cotton Candy och Thumpahalenah kunde varit låtar av den lille ekvilibristen från Minneapolis.
På Fasching har Nik West med sig ett bedövande skickligt band som kan varva mellan melodiösa utflykter och vansinnigt drag. Gitarristen Joey Ziegelbauer håller sig som tur är precis på rätt sida om de värsta gitarrsolofantasterierna (men lite sånt får vi). Trummisen David Collum är MVP för dagen, utan att konstra till det skapar han - tillsammans med West bas - ett otroligt sväng.
Nik West har sina poänger på skiva, men det är live som hon ska ses, så ta chansen på Fasching på lördagen.
Redan fjol släpptes Misty, första singeln från Vasas flora och faunas kommande album.
Nu kommer andra singeln, Roland. Den här gången är det Tina Kärkinen som sjunger, en ballad om någon Roland som sångaren sörjer... Texten är inte helt uppenbar i sin betydelse.
Devendra Banhart har gjort sitt elfte album. På skivan samarbetar han med Cate Le Bon.
Enligt en pressrelease är Le Bon "den enda person jag ville göra den här skivan med". Enligt Banhart letade de efter ett "nytt sound, elektroniskt men ändå organiskt och varmt".
Första singeln heter Twin. Albumet heter Flying Wig och släpps 22 september.
Ja, det känns banalt att klumpa ihop finlandssvenska artister bara för att de är finlandssvenska... men Månskensbonden och Iiris Viljanen har mer gemensamt än sitt ursprung. Nämligen att de på fredagen släppte riktigt bra singlar.
I Månskensbondens fall så har han släppt två låtar som är skrivna för Oravais Teaters uppsättning av Populärmusik från Vittula. Det är Glesbygdsrock och Aldrig härifrån. På Glesbygdsrock gästar Rickard Eklund som själv är aktuell med singeln Vittror.
Iiris Viljanen har släppt sin tredje singel på kort tid med Stefan Johansson. Långsamt mot himlen heter den senaste. Jag har nu förstått att de tre singlar som släppts under våren kommer från föreställningen Det vilda som spelades på Orionteatern, och är alltså inte en del av den skiva som Viljanen håller på att spela in just nu.
Ellen Sundberg, som tolkade Bodil Malmsten så fint på sin senaste skiva, kommer med ett nytt album i höst.
Albumet heter Vita gäss och är inspelat tillsammans med Malmfältens rockklubb i Kiruna, tidigare i våras. Detta är Sundbergs första album med egenkomponerade låtar på svenska.
Första singeln, Misty, från nya albumet släppte man redan i fjol. Och man är involverade i projektet Bottenviken som jag skrev om här och här.
Nya - femte - albumet heter Man blåser bort och släpps 25 augusti. Låtlistan ser ut som följer:
Du har förändrats Jag och Daniela Ett torg där man blåser bort Jerusalem förstörelse Verksamheten upphör Roland Misty För er går allt i vågor Yttervindar Fint att du tydde dig till mig
Men jag plockar ut framför allt två skivor ur dagens skörd.
Louise Post, medgrundare till Veruca Salt, har släppt en väldigt fin solodebut, Sleepwalker, som förvisso innehåller lite av Veruca Salts indiestök, men i regel är lite mer tillbakalutad. Vuxen rock, i ordets bästa bemärkelse.
Ben Folds är generationskamrat med Louise Post och är så klart känd från Ben Folds Five samt som soloartist. Folds har ett lite humoristiskt anslag på sin senaste skiva What Matters Most, i bland annat låtar som Exhausting Lover, men också ett lite liknande lågmält, eftertänksamt anslag som Louise Post har på sin skiva. Allt är inte tjosan hejsan när man närmar sig 60, men livet kan vara okej ändå.
