Medan natten sänkte sin sammet – Jenny Almsenius sjunger Povel Ramel heter en av årets glada skivöverraskningar. Bloggen fick en pratstund med artisten.
Vad var din ingång till Povel Ramels musik?
– Hela mitt liv har lyssnat mycket på visor och annan textbaserad musik och sjungit mycket Cornelis och Taube till exempel, men Povel Ramel har varit lite som en blind fläck. Jag minns att jag hade Den sista jäntan som sångläxa på gymnasiet och tyckte mycket om den, och som barn hade jag hört Far, jag kan inte få upp min kokosnöt och de där låtarna, men det är först på senare år som jag verkligen upptäckt hans musik, säger Jenny Almsenius.
Vad är det i Povel Ramels musik och texter som lockar just dig?
– Det är sällan en låtskrivare har kombinationen av text och musik där båda bitarna är lika genomarbetade. Melodierna är så vackra och roliga och texterna likaså. Det är väldigt givande att sjunga! Och det lockar mig som en artistisk utmaning – vad kan jag göra av det här?
– Sedan gillar jag såklart att det är mycket jazz och blues i musiken, jag hade nog fördomen att Povels musik är mest ”tjo och tjim”, för det är ofta det som klipps ihop när de visar något på tv, och ska hylla honom, men han är så mångsidig!
Föredrar du när Povel sjunger Povel eller när någon av alla hans sångerskor tolkar honom?
– Jag skulle säga både och. Men det är klart, jag är kvinna och sångerska själv och jag älskar att lyssna på kvinnliga röster. Alltså Britta Borg, vilken kvinna – Monica Zetterlund, Grynet Molvig, Birgitta Andersson... bara genom att höra dem sjunga känner jag inspiration och lär mig så mycket.
– Povel var så bra på att skriva för andra, och sätta sig in i hur det skulle vara för personen som sjunger. Det är som att låtarna är skräddarsydda för Monica eller Britta eller så. Han måste ha haft en väldig inlevelseförmåga.
100-årsfirande blev ett startskott
– När jag väl började lyssna på Povel på riktigt, så insåg jag att det finns hur mycket bra som helst. Det finns det roliga, komiska, men det finns också alla ballader, det romantiska – han har allt, han har en sådan spännvidd.
– När vi väl började öva, så blev jag helt Povelbiten. Det här är så roligt att sjunga. Det är ganska svåra låtar. Parallellt med att jag har varit en visnörd så har jag snöat in mycket på jazz och blues, och det finns hos Cornelis men kanske ännu mer hos Povel.
Jenny, pianisten Daniel Tilling och basisten Johan Bengtsson fick mycket positiv respons efter framträdandet på Rameliana, så tankarna väcktes om att göra någonting mer – en skiva.
– Det var för skoj för att glömmas bort, så vi lade till lite fler låtar än de vi hade spelat på scenen, och så spelade vi in. Vi tog in Fabian Ris Lundblad som spelar trummor, och Jonas Knutsson (saxofon). Allt är väldigt liveinspelat och i stunden, bara några instrumentpålägg i efterhand.
– Sedan dess har jag upptäckt ännu fler Povellåtar, så när vi spelar live så är konserten ofta dubbelt så lång som skivan.
Det måste ändå ha varit med en viss oro du tog dig an det här, Povel är ju som ett nationalmonument, en av de riktigt stora vi har i det här landet?
– Jo, absolut. Men lite av den oron hade jag redan betat av inför hyllningskonserterna. När jag sjöng Den sista jäntan där, så tänkte jag att ”jaja, det är inte som Monica”, men sedan tog de med den versionen i Sveriges Televisions hyllningsprogram, så då tänkte jag att ”Ja, då måste jag ha gjort den ganska bra”. Mitt mål är alltid att gå in i sångens berättelse och känsla så mycket jag bara kan. Inte att försöka låta som någon annan artist.
– Det verkar som att folk tycker att jag har gjort låtarna till mina. Det var det jag ville, och om jag kan få någon lyssnare att upptäcka eller återupptäcka Povel så är det en ära!
– Men det är klart... ibland har jag vaknat på natten och tänkt ”herregud, vad gör jag, en Povel Ramel-skiva!” För det kom liksom lite som en överraskning även för mig själv, haha!
Berätta lite om hur du valde låtar till skivan!
– Det var en rolig process, som började med hyllningskonserterna. Jens Ramnebro, som ordnade konserterna, föreslog till exempel Den sista jäntan och även Varför är Louise så blyg?
– Jag bad Jens om att få titta på listan över låtar som inte var paxade ännu, för att se om det var någon låt som ”hoppade upp”, och då upptäckte jag Droppen från New Orleans. Och även Fåglarna har fel – det var en titel som jag tyckte var rolig.
– Sedan hörde jag Blås på det onda och Följ mej bortåt vägen på hyllningskonserterna. Efter skivinspelningen har jag upptäckt ännu fler, till exempel Het sommar tycker jag är fantastiskt fin och en jätterolig med Britta Borg som heter Den dåliga.
– Jag känner att jag går i en slags Povel Ramel-skola, varje dag lär jag mig något nytt.
Har du någon egen favorit på skivan?
– Min första favorit var nog nästan Underbart är kort. Det var den vi spelade in allra sist, det var bara Daniel (Tilling) och jag och det var i slutet på dagen. Det var fin stämning i studion och det är ett sånt djup i den låten. Men jag gillar även Blås på det onda och Droppen från New Orleans, till exempel. Jag gillar alla låtar på skivan på olika vis.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Jävlar från Jenny Almsenius första album är hennes mest spelade låt på Spotify.
Vi måste prata lite om dina två tidigare album – Sånt som brinner (2011) samt Hjärtat slår mot asfalten (2016). Hur ser du på dem i dag?
– Debutskivan är den som flest har hört, och det är de låtarna jag får flest frågor om att spela. Den kom när jag var 27 och jag hade samlat på mig låtar som jag hade skrivit under många år. Det var mycket kärlekshistorier och relationer. Det var verkligen mitt liv i 20-årsålden samlat i den skivan.
– Den fick ett väldigt positivt mottagande, men också ett par sågningar. Jag var inte van vid det. Jag blev lite skraj och fick lite skrivkramp. Men första skivan ligger mig varmt om hjärtat.
– Skiva nummer två fick inte riktigt lika mycket uppmärksamhet. Den är lite mer introvert, kanske lite mer sorgsen. Då ville jag slå bakut lite mot det jag hade gjort på första skivan. Jag ville inte vara en vistjej, utan göra mer en popskiva.
Jag kan säga vad jag kände – min känsla är att första skivan, den är du. Andra skivan, då försökte du vara någonting annat? Är det så eller övertolkar jag?
– Vissa kanske upplever det så, men jag känner bara att det är en annan sida av mig. Jag fick i vissa sammanhang en käck stämpel efter första skivan, och då ville jag slå bakut, eftersom en människa är komplex och har flera sidor. Det jag ville berätta om i sångerna på andra skivan hade en annan ton, så musiken formades därefter.
– Men rent musikaliskt – både första skivan och Povelskivan är inspelade live, väldigt mycket, och det passar mig. Jag gillar när man fångar det som händer i stunden.
Utöver pågående turné, vad har du för musikaliska framtidsplaner? Sjunga mer Ramel? Tolka andra? Nya egna melodier?
– Ja, det är en bra fråga. Jag har inte hunnit skriva så mycket nytt. När jag var gravid så gav jag mig en uppgift, att skriva tre jullåtar, som jag sjöng med Ellinor Brolin (Ny chans nästa år) och David Ritschard (Jul utan dig), och sedan en tredje låt (När du kommer hit), som handlade om min baby som skulle komma. Då hade jag gett mig ett tema och en deadline – det var ett roligt sätt att jobba.
– Vi kommer fortsätta spela Povel i höst, men jag vet inte exakt vad nästa grej blir, efter det.
Kanske ändå en skiva med nytt eget material, men inte på den här sidan årsskiftet, om jag tolkar dig rätt?
– Nej, det tror jag inte, eftersom låtarna inte riktigt finns. Men framöver så hoppas jag på det, så klart.
Beställ Medan natten sänkte sin sammet - Jenny Almsenius sjunger Povel Ramel på vinyl
Lyssna på Jenny Almsenius på Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar