Sommarstiltjen gör att jag kan fokusera på annat än nyutgiven musik. Som att fundera på vad som är den bästa låten i världen.
En omöjlig fråga, så klart, men ändå kul att ställa sig. Du ska svara direkt, utan att lägga alltför mycket tankearbete bakom.
Jag har tidigare i mitt liv tänkt Just Like Fire Would, med The Saints. Eller Sick of Myself av Matthew Sweet. (Jag gjorde en spellista som finns längst ned.)
Nu är jag ganska säker på att världens bästa låt är Desperados Under The Eaves av Warren Zevon. Det är lite tråkigt, för jag skulle så klart vilja säga att det var någonting ännu mer udda, helst något icke-amerikanskt. Men Zevon var amerikan, om än med ryskjudiska rötter, på sin fars sida.
Och Warren Zevon var och är inte den mest kände eller respekterade artisten. Faktum är att han inte var riktigt klok, i likhet med många alkoholister. Han slog sin fru, han drack, han vänstrade, han betedde sig helt eländigt. Ja, det förekom vapen. Han gjorde sig omöjlig på de flesta håll och hankade sig under 90-talet fram genom solospelningar. Och sedan blev han sjuk i cancer. Och fick på något sätt syndernas förlåtelse, det sista året av sitt liv, 2003. Han försonades, i någon mån, till och med med sin ex-fru Crystal, som han hade slagit under äktenskapet.
Zevons musikkarriär började på allvar med att han som lovande musikstuderande tonåring blev inbjuden till en inspelning med den berömde kompositören Igor Stravinskij, och var också gäst i dennes hem i Los Angeles ett flertal gånger.
Sin skivkarriär blev han tvungen att starta om - debutalbumet Wanted Dead Or Alive kom ut 1970, men gjorde ingen glad. Sex år senare gav han ut Warren Zevon och då var hans lycka - tillfälligt - gjord.
På Warren Zevon finns starka låtar som Mohammed's Radio, Hasten Down The Wind och Frank and Jesse James. Men kronan på verket är avslutande Desperados Under The Eaves.
Låten har allting som brukar känneteckna en bra Warren Zevon-låt. En filmisk berättelse, en väl utmejslad melodi och ett storslaget - men inte överdådigt - arrangemang. Varenda textrad känns som bevingade ord. Som lyssnare blir du direkt indragen i historien:
"I was sitting in the Hollywood Hawaiian Hotel
"I was sitting in the Hollywood Hawaiian Hotel
I was staring in my empty coffee cup
I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
All the salty margaritas in Los Angeles
I'm gonna drink 'em up"
Och där är vi i väg, och sedan slänger Zevon själva refrängen i ansiktet på oss:
"And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing until I pay my bill."
Eller refräng och refräng, det är egentligen ingen refräng - den känns bara viktig. Sanningen är att varje vers känns lika viktig som en refräng.
Redan efter 2,30 så når Zevon versen nedan, som fungerar som ett slags outro, och resten av den 4,47 minuter långa låten upprepar samma melodi, och orden "Look away down Gower Avenue, look away".
"I was sitting in the Hollywood Hawaiian HotelI was listening to the air conditioner humIt went mmm...Look away(Look away down Gower Avenue, look away)"
När låten tar slut är du helt matt, och vet att du hört något fullständigt unikt.
När jag nu, i stundens infall, gör en lista över de tio bästa låtarna i världen så landar jag i denna lista. Det känns naturligtvis kriminellt att välja bort alla de andra hundratals låtar som är lika bra, men att göra en lista handlar ju om att välja. Och just nu ser den ut så här:
