Vilka skivor tar jag med mig från första halvåret 2023, till en möjlig årsbästalista?
Jag har hunnit lyssna på något 60-tal skivor som kommit ut sedan 1 januari, och givetvis blir lyssnandet lite ojämnt. Ibland måste ju en skiva få växa genom flera lyssningar, men alla får inte samma chans. Jag är tyvärr snar att avfärda, om jag inte hittar någonting som intresserar.
De här har jag återkommit till oftast under första halvåret:
Den svenska vreden, Fågelle
Eget musikaliskt universum som lockar och skrämmer.
Heavy Heavy, Young Fathers
Catchy.
Här kommer vargen, Marit Bergman
Flera spår som borde bli klassiker.
UK Grim, Sleaford Mods
Gör sin grej, lite bättre och bättre för varje skiva.
Långt där uppe ser de himlen, Holst och planeterna
Svensk pop med rockiga kanter.
Medan natten sänkte sin sammet - Jenny Almsenius sjunger Povel Ramel, Jenny Almsenius
2020-talets hittills bästa tolkning av Povel Ramel.
Fuse, Everything But The Girl
Som en brittisk realistisk tv-serie om ett par som börjar närma sig pensionsåldern.
Star Eaters Delight, Lael Neale
Finurlig indiepop mitt i nutiden.
Dreamer, Nabihah Iqbal
Snor det bästa från New Order.
Janne Borgh Fanclub, Janne Borgh Fanclub
Sveriges enda powerpoppare.
Dom har bara gett mig ett namn, Jelassi
Rapport från Farsta.
Can We Do Tomorrow Another Day, Galen & Paul
Härlig blandning av kontinentala ballader och engelsk music hall.
War Against All, Immortal
Den enda norska skivan du behöver.
Kassi Valazza Knows Nothing, Kassi Valazza
Jag har tröttnat på Americana, men Kassi Valazza har någonting.
What Matters Most, Ben Folds
Musik för medelålders män (och kvinnor).
Sleepwalker, Louise Post
Musik för medelålders kvinnor (och män).
I've Got Me, Joanna Sternberg
"Emo Randy Newman."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar