Popduon 500 mil har den 8 november premiär för Popdrömmar - ett blandband från 80-talet, en musik- och humorföreställning om hur det är att vara musikälskande tonårstjej under 80-talet. Bloggen fick en pratstund med ena halvan av duon, Christel Valsinger.
Anna Charlotta Gunnarson och Christel Valsinger har haft bandet 500 mil sedan 2012. Förenklat kan vi säga indiepop med svenska texter – en typ av svensk pop med starka melodier och tänkvärda texter som jag alltid har varit väldigt svag för.
500 mil har släppt ett album, ett par EP-skivor och några singlar. Och nu blir det musik- och humorföreställningen Popdrömmar - ett blandband från 80-talet med premiär på ABF-huset i Stockholm den 8 november.
Vad är det publiken kommer att möta den 8 november?
– Popdrömmar handlar om mitt och Anna Charlottas 80-tal, hur vi som unga och musikintresserade försöker förstå hur man blir popmusiker och skapar hits, eller får göra program för radio och tv.
– I showen blandar vi humor med en kritisk blick på en musikscen full av killar med elgitarrer och avklädda tjejer. Vi framför nyskriven musik, visar bilder, frossar i 80-talsnostalgi och spelar upp påhittade radioinslag. Det blir kul!
Gunnarson och Valsinger har skrivit fyra nya låtar till föreställningen, varav två har släppts redan nu, Ettan på Tracks samt Folkets hus.
– Vi har jobbat länge med det här manuset. För några år sedan hade vi en podd, som kom ut när vi släppte EP:n USA-Sovjet.
– Vi pratade mycket 80-tal då och vi kom på att här finns det en historia att berätta. Vi är musikjournalister, tjejer, 50 plus – vi kan tillföra ett nytt perspektiv. När kollegor som Jan Gradvall eller Fredrik Strage berättar om sin musikbakgrund så är det utifrån ett ganska specialiserat intresse, upplever vi. Vårt musikintresse började via mainstreammedia, som radioprogrammet Tracks och tidningen Okej.
– I showen blandar vi humor med en kritisk blick på en musikscen full av killar med elgitarrer och avklädda tjejer. Vi framför nyskriven musik, visar bilder, frossar i 80-talsnostalgi och spelar upp påhittade radioinslag. Det blir kul!
Gunnarson och Valsinger har skrivit fyra nya låtar till föreställningen, varav två har släppts redan nu, Ettan på Tracks samt Folkets hus.
– Vi har jobbat länge med det här manuset. För några år sedan hade vi en podd, som kom ut när vi släppte EP:n USA-Sovjet.
– Vi pratade mycket 80-tal då och vi kom på att här finns det en historia att berätta. Vi är musikjournalister, tjejer, 50 plus – vi kan tillföra ett nytt perspektiv. När kollegor som Jan Gradvall eller Fredrik Strage berättar om sin musikbakgrund så är det utifrån ett ganska specialiserat intresse, upplever vi. Vårt musikintresse började via mainstreammedia, som radioprogrammet Tracks och tidningen Okej.
Ni har inte gjort show tidigare? Har ni gjort allt själv eller har ni haft manushjälp eller regissör?
– Vi gör allt själva. Anna Charlotta skriver ju böcker och manus sedan många år tillbaka och turnerade också med showen Allt du behöver veta om pop 2017, så det var med hennes erfarenhet vi satte igång. Vi har bearbetat manuset tillsammans och letat oss fram till de här guldkornen, rensat bort och hittat de bärande berättelserna.
– ABF är medarrangörer. Vi repar i deras hus, de står för ljudteknik, scen och en del PR.
Hur var det att vara musikälskande tjej i en mindre stad på 80-talet?
– Det var väldigt hemligt, på något sätt, hur man blev popartist.
– Hur det blev popmusik på en skiva var bara ett stort mysterium för mig. Jag var oerhört lockad av den här stora skimrande världen, och när jag själv ville närma mig den så kände jag mig bara som en stor tönt.
Christel Valsinger gjorde som så många andra – det blev musikskolan och allehanda kurser för att lära sig spela piano och gitarr. Samtidigt som hon skrev brev till Kim Wildes fanclub. En lång väg från dagens värld, där ungdomar – i alla fall i teorin – kan ha direktkontakt med sina idoler via sociala medier.
Vad var de första stegen mot att själv spela i band?
– Jag lämnade den kommunala musikskolan i sexan, besviken på pianot som instrument. Jag började spela gitarr i åttan. Jag körade med min brors band i 14-15-årsåldern.
– Jag ville ha ett eget band, men jag hittade ingen att spela med. Jag ville gärna spela med tjejer, men jag såg inga tjejer spela gitarr, bas, trummor där jag bodde på den här tiden.
Det dröjde ända tills Christel Valsinger var 20 år innan hon och några vänner kunde bilda The Pusjkins, som nådde vissa framgångar i nittiotalets indievärld. The Pusjkins har gjort enstaka spelningar även under senare år.
– Det är jätteroligt att spela, men det blir mycket jobb bara för en spelning. Men det är ett kul sätt att umgås på och bra för mina gitarrfingrar, säger Christel Valsinger.
(Intervjun fortsätter nedanför Youtubeklippet.)
– Vi gör allt själva. Anna Charlotta skriver ju böcker och manus sedan många år tillbaka och turnerade också med showen Allt du behöver veta om pop 2017, så det var med hennes erfarenhet vi satte igång. Vi har bearbetat manuset tillsammans och letat oss fram till de här guldkornen, rensat bort och hittat de bärande berättelserna.
– ABF är medarrangörer. Vi repar i deras hus, de står för ljudteknik, scen och en del PR.
Hur var det att vara musikälskande tjej i en mindre stad på 80-talet?
– Det var väldigt hemligt, på något sätt, hur man blev popartist.
– Hur det blev popmusik på en skiva var bara ett stort mysterium för mig. Jag var oerhört lockad av den här stora skimrande världen, och när jag själv ville närma mig den så kände jag mig bara som en stor tönt.
Christel Valsinger gjorde som så många andra – det blev musikskolan och allehanda kurser för att lära sig spela piano och gitarr. Samtidigt som hon skrev brev till Kim Wildes fanclub. En lång väg från dagens värld, där ungdomar – i alla fall i teorin – kan ha direktkontakt med sina idoler via sociala medier.
Vad var de första stegen mot att själv spela i band?
– Jag lämnade den kommunala musikskolan i sexan, besviken på pianot som instrument. Jag började spela gitarr i åttan. Jag körade med min brors band i 14-15-årsåldern.
– Jag ville ha ett eget band, men jag hittade ingen att spela med. Jag ville gärna spela med tjejer, men jag såg inga tjejer spela gitarr, bas, trummor där jag bodde på den här tiden.
Det dröjde ända tills Christel Valsinger var 20 år innan hon och några vänner kunde bilda The Pusjkins, som nådde vissa framgångar i nittiotalets indievärld. The Pusjkins har gjort enstaka spelningar även under senare år.
– Det är jätteroligt att spela, men det blir mycket jobb bara för en spelning. Men det är ett kul sätt att umgås på och bra för mina gitarrfingrar, säger Christel Valsinger.
(Intervjun fortsätter nedanför Youtubeklippet.)
Vad är det ni har velat göra med 500 mil?
– Från början ville vi bara ha ett band. Jag var nyligen fyllda 40 och The Pusjkins lade av när jag var 32, och sedan fick jag barn. Och så mötte jag en person där jag kände; ”Här har jag en driven kompis som vill samma sak och kan få det att hända”.
Valsinger och Gunnarson diskuterade influenser som Kim Wilde, Bangles samt Matthew Sweets och Susanna Hoffs gemensamma coverprojekt. Anna Charlotta Gunnarson ville skriva text och sjunga och Christel Valsinger ville göra musiken.
– Melodisk pop som känns i hjärtat och handlar om saker som kanske inte annars skulle berättas. Vi gör inga låttexter som inte betyder något. Men musiken är lika viktig, den samspelar ju med texten.
Kommer ni göra något nytt album?
– Just nu har vi inget album på gång. Nu skrev vi låtar till föreställningen, vilket var ganska skönt, för då vet vi att låtarna hör hemma i något som vi ska berätta om under en längre tid. Men man vet aldrig. Ett album är kul konceptuellt, men samtidigt ska man göra 10-12 låtar. Och de här fyra senaste låtarna tog flera år att göra…
Dina tre personliga favoriter med 500 mil?
– Det skiftar lite. Men Det skulle bli sommar är en favorit. Texten - som jag uppfattar som en berättelse om att kämpa men aldrig riktigt få den där belöningen som alla säger ska komma - är som en tröst även om den gör mig lite gråtig. Jag tror att alla känner den där hopplösheten ibland. Jag gillar hur vi fick till körerna också, call-and-response-kören i sticket och den pitchade rösten som sjunger “sommar”.
– Alla andra dar, vår första låt som vi gjorde tillsammans – den är jag jättestolt över. Det är någonting med den här gladledsna melodin som går hand i hand med berättelsen om en kvinna som inte kunde komma ut som den hon var under sin livstid. Den har fångat någonting som var oberättat och vi har märkt att den är viktig för många.
– Till Agnetha tycker jag också väldigt mycket om. Den handlar om Agnetha Fältskog. Den är kul eftersom jag leker med ABBA-grejor där. Det klinkande pianot, den stora produktionen. Anna Charlotta fångar Agnetha Fältskogs betydelse för pophistorien väldigt fint i den.
– Nu känner jag mig elak mot alla andra låtar, haha.
Nu kommer ni att spela Popdrömmar på fem datum: 8 november, 15 november, 22 november, 17 januari och 31 januari. Öppnar ni för att ha fler föreställningar?
– I Stockholm vet jag inte. Vi har en bokare som förhoppningsvis ska boka upp oss på lite andra platser runt om i Sverige.
– I början tänkte vi att vi skulle turnera, men sedan fick vi den här fina möjligheten att göra flera föreställningar på samma plats. Men på en turné kommer vi nog att spela några dagar per månad, ta en liten sväng i taget.
– Vi hoppas att många tjejer ska komma och vilja lyssna, särskilt från vår egen generation. Den som hade ett musikintresse på 80-talet kommer att känna igen sig väldigt mycket. Men vi tar också upp sådana saker som gick hand i hand med musikintresset – discot och solariebrännan och sånt.
– Vi gör enkäter med publiken om typiska 80-talsfenomen som nog framförallt kvinnor kan relatera till. Så vi ser fram emot att möta många tjejer som vill höra 80-talet skildras från deras perspektiv.
– Killarna kommer ändå, för de är intresserade av musiken, tänker vi.
Köp biljetter till Popdrömmar
Lyssna på 500 mil på Spotify
Följ 500 mil på Facebook
Följ 500 mil på Instagram
Lyssna på The Pusjkins på Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar