Maria McKee offentliggör detaljer kring La Vita Nuova

I dag offentliggjordes omslaget till Maria McKees första album på tolv år, La Vita Nuova.

McKees senaste album Late December släpptes 2007.

Via Bandcamp kan en av låtarna - Effigy of Salt - höras. Den låter väldigt mycket som just Late December-skivan.

Till skivbolaget säger McKee:

“I guess I was at that mid-point in life, looking at death, like a ‘Death In Venice’ moment where you have that vision of youth and beauty and it possesses you and you start to grieve for the loss of all the things that youth and beauty allow you to experience; I was grieving at not having had a child and also witnessing young lovers in a relationship that became a friendship and not knowing how to take a step beyond that.”

Läs mer här.

Lindi Ortega släpper Halloweenlåt

Lindi Ortegas senaste äventyr i musikens värld var albumet Liberty som kom ut 2018 (och i år släppte hon instrumentala versionen Liberty: Piano Songbook).

Nu släpper hon, lagom till Halloween, låten On My Way To Hell. Kuriöst nog endast i form av en demo, insjungen på röstmemo i telefonen (!).

Men videon är ju trevlig, med Lindi utklädd till häxa.

Obegripligt av Springsteen

Jag ser att recensenterna ger fyra och fem pluppar till den här skivan, soundtracket till filmen Western Stars.

För den som inte följt sin Springsteen; han har alltså spelat in samtliga låtar från albumet Western Stars, som släpptes i somras. Igen. I nya versioner. Tydligen live (men det hörs inte).

Ja, och sedan har han adderat Rhinestone Cowboy, Glen Campbell-låten, som för att markera var inspirationen kom ifrån.

Jag tyckte Western Stars lät bra när den kom, men i ärlighetens namn har jag inte lyssnat på den mer än kanske 5-6 gånger. Och att ge ut samma skiva igen, med versioner som endast marginellt skiljer sig åt, det tycker jag är snudd på pinsamt.

DN-recensenten tycker att de nya versionerna är bättre och borde "gälla" hädanefter. Men då så, men då borde Springsteen inte gett ut de första versionerna.

Nytt på KSMB- och KSM3-fronten

Det händer saker både hos KSMB och KSM3.

De senare spelar på Årsta Folkets hus torsdag 31 oktober (slutsålt) och släpper inom kort en helt ny singel, Kärleksbombad värld, som du kan höra ett smakprov av på bandets Facebooksida.

KSMB å andra sidan ska spela låtar från första skivorna Bakverk 80 och Aktion lördag 25 januari på Slaktkyrkan.

KSM3 och KSMB är inte helt kontanta med varandra - Johan Johansson i KSM3 hävdar att Micke Alonzo och Steppan Guiance mer eller mindre snott KSMB-varumärket från honom och Peter "Ampull" Sjölander. Alonzo och Guiance har en annan bild av det hela, föga förvånande.

Hur som haver så har konflikten lett till att vi nu har två band som spelar de gamla KSMB-låtarna (och gör nya).

Ovan en video där KSM3 gästas av Stefan Sundström som sjunger Hård tid. Från hyllningsspelningen för Tompa Eken.

Snabba ryck med Sundström

Innan spelningen på Södra Teatern fotar Stefan Sundström en spellista och lägger ut på Instagram. Med reservation för ändringar, skriver han. Och det var väl tur det. För han ändrar i ordningen och lägger till och stryker.

Redan innan första låten levererar han en slags programförklaring om att han "kanske är lite mer uppstyrd" den här turnén. Med Sundströmmått mätt så innebär det att han absolut är disciplinerad, sätter låtarna och bara någon enstaka gång tvekar över en textrad. Men spontaniteten är inte borta, som det ska visa sig.

Temat för turnén är, liksom albumtiteln, Domedagspredikan, men av olika skäl har många av de klimatrelaterade låtarna från nya skivan fallit bort. I stället är det många låtar om att må psykiskt dåligt och äta piller, konstaterar Sundström, och levererar just den riktigt gamla favoriten Pillerthriller.

Och vi får hela två låtar från hans möjligtvis mest älskade album, Håhåjaja, nämligen Hård tid och Amors pilar (publikönskemål).

Vi får Sundströms tagning av Märk hur vår skugga, som han tydligen brukar köra vid soundcheck. Och vi får Onda barn, en annan gammal favorit från det glada 90-talet.

Eftersom Stefan Sundström gett oss en chans att sakna honom så är Södra Teatern utsålt tre kvällar och gissningsvis är de övriga spelningarna också välbesökta, runt om i landet.

Och folkkäre Sundström avslutar programenligt med Latlåt från Farsta och en och en halv timme känns som om de swischade förbi på 20 minuter.

Livstecken från Courtney Barnett

I fjol släppte Courtney Barnett albumet Tell Me How You Really Feel, hennes andra fullängdare (tredje om du räknar de sammanslagna EP-skivorna A Sea of Split Peas).

Nu hör hon av sig med ett livstecken i form av en cover på bandet Loose Tooths låt Keep On. För jämförelse ligger originalversionen under Barnetts version, se ovan.

Loose Tooth ger ut skivor på Barnetts skivbolag Milk och bolaget släpper samlingen Milk On Milk den 15 november. Bolagets artister gör covers på varandras låtar.

Campbell och Dee nu också nominerade till Rock'n'Roll Hall of Fame

I ett sällsynt fall av lyhördhet så har Rock'n'Roll Hall of Fame i Cleveland ändrat sig.

Phil Campbell och Mikkey Dee är nu bägge nominerade till rockhallen, som medlemmar av Motörhead. Det var ju skevt att Campbell, med 31 år under bältet, och Dee, med 23 år, inte skulle finnas med när "Fast" Eddie Clarke med 7 år och Phil "Philthy Animal" Taylor med 16 år gjorde det.

Men perspektivet kan bli lite konstigt när ett bands hela karriär ska vägas samman - genombrottsåren väger alltid tungt.

Här kan du rösta på Motörhead (en gång per dag).

Releasedatum klart för Maria McKees nya skiva

Visa det här inlägget på Instagram

So here it is I am officially announcing a small show at @mothclub in Hackney on November 17. It’s just a little DL fete to announce the release of my new album LA VITA NUOVA on @fire_records March 13, 2020. Proceeds from the show will benefit my facial feminization funding platform @seemesafeffsfund. Support by @asherfynn. All of my Queer children will be on the list. You know who you are. Just me and a piano and guitar, all new material. And a few old favorites too. See you! Photo, @annasampson__

Ett inlägg delat av Maria McKee (@thisismariamckee) 19 Okt 2019 kl. 6:13 PDT

Redan i juli 2018 aviserade Maria McKee att hon spelat in och skulle släppa nya skivan La Vita Nuova.

Men det dröjde att hitta skivbolag, så 2018 gick och 2019 kom. Först nu, i oktober, berättar Maria McKee att albumet kommer att släppas 13 mars, hos Fire Records.

17 november spelar McKee på Moth Club i Hackney i London. Förhoppningsvis blir det fler livespelningar inför och efter albumsläppet.

McCafferty i känslosamt sista testamente

2016 släppte Meatloaf albumet Braver Than We Are. En skiva där den forne vokalakrobatikern stammade och stönade fram ett antal sånger, en skugga av sitt forna jag men ändå på något märkligt sätt berörande, inte bara som tragedi.

Nazareths gamle sångare Dan McCafferty har nu släppt skivan Last Testament, som påminner en del om Meatloafs (sannolikt) sista skiva. Ja, McCafferty har väl redan med titeln antytt att detta är hans svanesång.

McCafferty lider av lungsjukdomen KOL och lämnade ju Nazareth just av det skälet. Bandet ville fortsätta turnera och McCaffertys hälsa tillät inte detta.

Last Testament är inget mästerverk, McCafferty låter bräcklig och på vissa ställen mer illa än så. Men det finns också något gripande i det hela, och glimtar av den röst som en gång gav oss Love Hurts-versionen som fortfarande fängslar melodiradio över hela världen.

15:e volymen av Bob Dylans Bootleg Series

1 november släpps The Bootleg Series Vol. 15, som fått namnet Travelin' Thru och innehåller inspelningar från 1967-1969.

Lockbetet denna gång är framför allt Bob Dylans inspelningar tillsammans med Johnny Cash, som bara till en liten del släppts officiellt tidigare. Men även bland annat outtakes från John Wesley Harding, Nashville Skyline och Self Portrait.

Ovan hörs en alternativ version av Tell Me That It Isn't True, som ursprungligen gavs ut på Nashville Skyline.

Rock And Roll Hall of Fame-nomineringar väcker debatt

Visa det här inlägget på Instagram

All for one and one for all! (Unus pro omnibus, omnes pro uno!) Cheers for finally recognizing us, #ROCKHALL2020 However some very important names have been missed out...Phil Campbell (31 years in Motörhead), Mikkey Dee (23 years in Motörhead). Lem wouldn’t “dig it”! #LemmyKilmister #LarryWallis #LucasFoxDrummer #PhilthyAnimalTaylor #FastEddieClarke #PhilCampbell #Würzel #PeteGill #BrianRobertson #MikkeyDee #motorhead

Ett inlägg delat av Motörhead (@officialmotorhead) 15 Okt 2019 kl. 8:41 PDT

Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland lyckas varje år ställa till med debatt kring sina nomineringar och, slutligen, inval.

Det brukar dels naturligtvis handla om vilka som blir nominerade och invalda, och varför det är motiverat eller ej. Sedan brukar det handla om i fall vissa artister verkligen är "rock" eller inte (regelmässigt brukar alla svarta hiphop-, R&B- och soulartister ifrågasättas av - surprise - vita tyckare.)

Och slutligen - är det rätt bandmedlemmar som premieras? Här är det överraskande att Rock And Roll Hall of Fame inte etablerat en fastslagen rutin. I vissa band väljs alla medlemmar in, inte bara ur så kallade klassiska sättningar. Ibland väljs bara bandens ursprungliga medlemmar in eller band från den klassiska sättningen.

I Motörheads fall, som är nominerade nu, vill RARHOF välja in Ian "Lemmy" Kilmister, Phil Taylor och Eddie Clarke, dvs den klassiska sättningen som spelade in bandets fyra första skivor tillsammans.

Därmed ignorerande bland annat Phil Campbell (31 år i Motörhead) och Mikkey Dee (23 år i Motörhead). Phil Campbell medverkar på 16 av de 22 album som Motörhead spelade in.

Motörheads management har reagerat med att gå ut på sociala medier och deklarera att alla för en, en för alla borde gälla, och sedan listar de samtliga medlemmar som ingått i Motörhead under åren.

Intressant från Kim Gordon

Ett av mina största "kejsaren är naken"-ögonblick var när jag såg Sonic Youth på Vattenfestivalen. Det här var alltså ett kritikerhyllat band som spelade inför storpublik. Och det enda jag kunde tänka på var: detta är uselt. Det står jag för fortfarande.

Efter Sonic Youth har Thurston Moore släppt några bitvis intressanta soloskivor. Och nu är det dags för Kim Gordon, med sin första soloskiva, No Home Record, som släpptes i går.

Både Moore och Gordon är mer intressanta solo, enligt mitt tycke. Mer nyanserade, mer inne på melodier.

Men Gordon är också intresserad av det atonala, brötiga från Sonic Youth. Men det känns ändå som att det finns en tanke och en bra variation. No Home Record är värd några lyssningar.

Första singeln från Mats Ronanders kommande album

Mats Ronander har tidigare aviserat att albumet Malla motell är på gång. Något releasedatum för albumet verkar ännu inte finnas.

I dag, fredag 11 oktober, släpptes första singeln, Klubbrock.

På hans officiella Facebooksida hävdas att Malla motell blir Ronanders första studioalbum sedan 2001. Det är inte riktigt sant. Sant är däremot att det är hans första studioalbum på svenska sedan 2001, då Mats släpptes. (Ronander har släppt en del, mestadels bluesinriktade skivor på engelska sedan 2001.)

Mats Ronander har skrivit musiken tillsammans med gitarristen Henrik Jansson, som också är medproducent tillsammans med Max Lorentz.

Glädjande är att Åke Sundqvist (trummor) och Nalle Påhlsson (bas) spelar på skivan. Även Lasse Wellander bidrar med gitarr på skivan.

Lyssna på Klubbrock här.

Femte albumet från Polica

Minneapolisbandet Polica släpper sin femte skiva 31 januari.

Skivan heter When We Stay Alive och första singeln Driving kan höras ovan.

Jag kom aldrig riktigt in i deras förra skiva, som de gjorde tillsammans med Stargaze, Music for The Long Emergency.

Däremot lyssnade jag jättemycket på deras två första skivor, Give You The Ghost (2013) och Shulamith (2014). United Crushers från 2016 kändes som ett mellanalbum.

Kan vi hoppas på nytändning nu?

Liz Phair gör comeback

Det är hela nio år sedan som Liz Phair släppte sitt senaste album, Funstyle.

På fredag, 11 oktober, kommer första singeln, Good Side, från ett album som ska släppas "tidigt i vår", enligt denna intervju med Stereogum.

2017 gjorde Phair inspelningar med Ryan Adams, men det föll inte väl ut och hon har sagt att resultatet inte kommer se dagens ljus.

Det är inte bara ny musik som Liz Phair har på gång. Hon har precis släppt sina memoarer, Horror Stories.

Du vet vad du får med Southside Johnny

Det är 1,5 år sedan Southside Johnny & The Asbury Jukes gästade Stockholm. Då Kägelbanan.

Nu är det Berns som är lokal. Berns är inte helt fullt, men ganska välfyllt.

Det är dock uppförsbacke för vilken artist som helst som går på scen söndag kväll kl. 21.00, när svensken vanligtvis i godan ro i hemmet har söndagsångest inför den kommande arbetsveckan.

Jag tror inte Southside Johnny och bandet utrotar vår söndagsångest, men bitvis börjar vi tänka på annat i alla fall. Han har ett antal säkra kort som är svåra att värja sig mot: Trapped Again, I Don't Wanna Go Home, Talk To Me, The Fever... 

Denna gång kör han inte Hearts of Stone, märkligt nog. Men han spelar Tom Waits, närmare bestämt Gin Soaked Boy - och har kvällens mest lokalanpassade mellansnack när han hävdar att Tom Waits ska turnera igen och besöka bland annat Uppsala, Jönköping och Malmö, men absolut inte Stockholm.

Du vet vad du får med Southside Johnny, vilket kanske är både för- och nackdel. Du får ett antal favoritlåtar, men också några sega sånger som dras ut med öronbedövande trumpet- och trombonsolon.

Totalt sett slutar dock Southside Johnny & The Asbury Jukes på plus även i kväll, framför allt tack vare att de slänger in min absoluta favoritlåt med bandet, I've Been Working Too Hard. Den kan ingen värja sig mot.

Wiehe och Forsberg sjunger Dylan igen

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg gav ut Dylan på svenska 2007. Wiehe sjöng även Dylan tillsammans med Totta Näslund 2006, på skivan Dylan. Och helt själv på De ensligas allé 1982. Samt i enstaka låtar utspridda på diverse album.

I dag släppte Wiehe och Forsberg en ny Dylanskiva, Med kropp och själ heter den.

Jag håller ju Wiehe mycket högt, även som Dylantolkare. De ensligas allé är något av en mästerverk, liksom Sakta lägger båten ut från land (Wiehes tolkning av It's All Over Now, Baby Blue).

Men jag måste ändå ställa den trista frågan; behöver vi ännu ett coveralbum med Dylanlåtar? Jag vet inte.

Tillägg två lyssningar senare: Jo, du behöver den här skivan. Ebba Forsberg och Mikael Wiehe gör allt rätt - väljer en blandning av kända och mindre kända låtar, sjunger dem utmärkt och har lyxiga, spänstiga arrangemang.

Att få Mr. Tambourine Man och Forever Young att låta fräscha och nya är en bedrift. Missförstå mig rätt, det är ju klassiker, men just därför finns risken att totalt gå bort sig när man tolkar dem. Och att Ebba Forsberg får sjunga Emotionally Yours, från Empire Burlesque, en av Dylans mer utskällda 80-talsskivor, är genialiskt.

En riktigt positiv överraskning.

Michael Stipe släpper solosingel

Visst kunde vi gnälla över att R.E.M. på slutet gjorde en del trötta skivor, men jag tyckte faktiskt de slutade på topp och att deras två sista skivor var riktigt bra.

På det hela taget saknar jag R.E.M. Peter Bucks band Filthy Friends har inte kunnat fylla den saknaden.

Nu kommer sångaren Michael Stipe med en singel, Your Capricious Soul. Skivan släpps 5 oktober - endast via hans hemsida.

Intäkterna tillfaller organisationen Extinction Rebellion, som protesterar mot klimatförändringarna.