2023 års bästa svenska skiva kanske redan är här, och vi är bara inne i februari. Men så är det; Fågelles andra album, Den svenska vreden, kommer garanterat ligga högt på många årsbästalistor. Bloggen fick en pratstund med Fågelle, eller Klara Andersson, som hon heter till vardags.
Fågelle albumdebuterade 2019 med Helvetesdagar, en skiva som signalerade att här kommer en artist vi behöver hålla ögonen på. Andra albumet Den svenska vreden kan vara genombrottsalbumet. Hur stort och brett genombrottet blir återstår att se.
För Fågelle har musik alltid varit en självklar del av livet, sedan barnsben.
Vad var några tidiga favoriter?
– Jag minns att jag hörde Avril Lavignes singel Complicated när jag var nio år. Det var väldigt revolutionerande i relation till annan radiomusik. Det blev någon slags mainstreampunkrockvåg som hon kickade i gång.
– Det var första gången jag kände mig lite representerad i musik.
Vägen fram till Fågelle gick via lokala musiktävlingar i Halmstad, liksom bandet Klara och drömmarna.
– Vi kallade det drömpop, det var indiepop. Mina låtar upparrade med ett band.
– Vi åkte runt och spelade, bland annat på musiktävlingar. Och det är värdelöst! Men det är också jättebra. Man måste få vara dålig! En massa gånger! Jag har verkligen fått vara dålig, och det är väldigt lyxigt.
En workshop med The Thing, där proggveteranerna Isildurs Bane medverkade, öppnade ögonen för andra möjligheter, utanför indiepopvärlden.
– Vi var i en replokal och de skulle visa lite vad de höll på med. På en sekund gick de till full frijazzenergi och bara kör. Jag visste inte vad jag skulle tycka om det, men det var väldigt överväldigande och spännande. Jag bröt upp bandet och började köra själv i stället.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
När dök Fågelle upp, och den musikaliska identiteten?
– Jag gjorde en EP själv. På många sätt var det samma sak jag gör nu, men när jag och (producenten) Henryk Lipp började jobba tillsammans och skulle göra första albumet så diskuterade vi om vi skulle byta namn.
– Den egentliga starten är när jag och Henryk började jobba tillsammans.
Beskriv lite hur ditt och Henryk Lipps samarbete ser ut?
– Vi jobbar ganska mycket i steg. Själva låtskrivandet är ofta på gitarr eller piano, väldigt basic. Vi vill jobba fram kraftfulla, bra låtar. De ska vara bra i sig själva, i sin enklaste form.
– Jag skriver texterna, men Henryk kan ha åsikter. Sedan skickar vi mycket fram och tillbaka och pratar. Han kan säga: ”Versen ska vara refrängen”, och så byter jag... Och ibland säger han bara: ”Den är bra nu, vi lägger den i byrålådan.”
– Jag brukar skissa ut arrangemang och sådant, och sedan lägger jag tusen spår, och sedan tar han bort 80 procent...
– Det som vi alltid har velat göra, är att ha mötespunkten mellan noise - ljudkonstaspirerande grejor - och popstrukturer; låtar och texter. Att hitta en unik plats. Det är spännande att se vad den kombinationen kan bli.
– Vi brukar dra isär låtarna väldigt mycket... När man har de starka grunderna, så kan man vara väldigt vårdslös med låtarna i produktionen. Att få oljud att spela ihop på något sätt... Det tycker jag är spännande.
Ville du göra någon förflyttning från första till andra skivan?
– Vi sade egentligen att ”vi ändrar ingenting”, vi bara kör vidare och gör nästa skiva likadant. Vi har ett sätt jobba här och en struktur som är bra och spännande och som förtjänar en skiva till.
– Henryk är vis. En av de saker han har lärt sig från sin karriär (med bland annat Blue for Two, bloggens anm.) är att man kan känna en vilja att rycka upp sig själv med rötterna och göra någonting nytt – och det är absolut okej – men det är också okej att gräva där man står, och bygga vidare på någonting. Det kommer att bli spännande, det är inte att göra repris på sig själv.
– Jag försökte vara lugn i det. Det kommer att bli intressant, även om vi inte gör några stora omflyttningar.
Jag tycker – och det här låter superflummigt – att den nya skivan låter... större?
– Ja, absolut. Den är mycket mer dynamisk och även stereobildsmässigt vidare. Vi har jobbat mycket mer med stereobilden. Det kan bli väldigt tjockt med ljudmattor och Helvetesdagar är mycket ljudmattor. Det kan bli lite antiklimax. Det är en kritik jag har av den skivan... den är lite tjock på något sätt. Den svenska vreden är säkert också för tjock, det där är ju grejor man balanserar hela tiden.
Den svenska vreden handlar om Göteborg? Berätta?
– Ja... en skiva handlar ju om tusen saker, men absolut. Jag bodde i Göteborg ganska länge, och alla år var inte dåliga, men på slutet så ville jag flytta, men kunde inte av olika skäl. Det var mycket med Göteborg som inte blev som jag hade tänkt mig. Vi var inte i en bra symbios – staden dränerade mig, mer än vad den gav mig. Om en stad nu kan göra det, men det är så det känns.
Nu är Berlin basen för Fågelle, en stad som hon har varit fram och tillbaka i sedan 2015. Staden är så klart känd för sin mycket vitala musikscen, inte minst för band och artister som befinner sig en bit utanför mainstreamfåran.
– Henryk känner honom sedan gammalt, de har gjort två skivor ihop. Jag lärde känna honom via Henryk. Och sedan är han också baserad i Berlin, så vi har hängt en del här, tagit en öl och en kaffe. Det finns ett släktskap musikaliskt och han är en stor förebild för mig sedan gammalt.
– Jag hade den här låten, Kroppen, som på många sätt är en Thåströmlåt. Henryk och jag började säga på skämt att, ”det vore fett om Thåström ville ta en vers”, och sedan blev det att vi frågade honom. Han sade ja ganska direkt.
Har du några egna favoritlåtar på skivan?
– Alltså det är klart, att Kroppen... Man känner att man nästan kan dö lycklig, när vi fick ihop det så bra. Jag är otroligt stolt över den låten. Och sedan sista spåret, Jag går när jag är klar. Det är en så himla stor låt och så många referenser och kollagegrejor i den, med lite filmiskt berättande.
Du har en hel del publik på kontinenten, varför är en svensk artist, som sjunger på svenska, i den här genren, intressant för en utländsk publik?
– Jag skulle säga att det finns ett mycket större intresse. Jag spelar mycket mer utanför Sverige, än i Sverige.
– Folk har ifrågasatt att det finns ett intresse för mig, för att jag sjunger på svenska. Det var ganska tidigt som jag hade några tjeckiska kompisar, och de tog med mig på deras turné i Tjeckien. Skit samma att folk säger att det inte går, det går ju uppenbarligen.
– Att det är på svenska är spännande för många. Det är exotiskt, på något sätt.
– Jag befinner mig i en liten, nischad scen, men jag är jättenöjd med det. Jag spelar på alltifrån en museilokal i Prag till någon liten klubb i en källare i Vilnius. Det är ett så stort spann och jag träffar så passionerade människor som verkligen bryr sig om musik, musik som är på gränsen, lite experimentell, lite utmanande.
Har du några ambitioner med det internationella, vill du till exempel över till USA?
– Alltså, jag tycker ju inte om USA... Det finns väl inte så mycket att tycka om med USA, om man får vara lite så där europeisk.
Din musik känns VÄLDIGT europeisk...
– Jag känner mig djupt europeisk. Jag har varit i USA en gång och jag har aldrig känt mig så djupt, djupt, djupt europeisk. Det är klart att det hade varit roligt att göra en USA-turné. Jag gör väl det om jag får möjlighet, så klart. Europa är en mycket bättre plats för den musik jag gör.
Vad väntar härnäst – många spelningar, antar jag?
– Det var jättemycket spelningar förra året, det kommer inte bli lika många i år. I fjol var jag på en två månader lång turné med ett kanadensiskt band som heter BIG BRAVE. Det blir många spelningar när man gör sådana turnéer.
– Men härnäst ska jag ha en releasespelning i Berlin, den 11 februari, på Ausland. Och i dagarna kommer vi att släppa vårturnéschemat. Tidigt i sommar så blir det en sväng i Europa och sedan kommer det lite festivalgig. Vi håller på att planera.
Inklusive Sverige?
– Ja.... Ett gig i Sverige vet jag. Inte Stockholm. Jag har aldrig spelat i Stockholm, tror jag. Jag är västkustare. Någon får boka mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar