Ellen Sundberg fick något av ett genombrott med sina tolkningar av Kjell Höglunds sånger. Hennes nya album Ett bloss för Bodil Malmsten är årets hittills bästa svenska skiva.
Albumet, som släpps på fredag, 7 maj, är rentav en liten sensation. Bodil Malmstens dikter visar sig vara som gjorda för att sjungas. Dikterna är paradoxalt nog både tidlösa och starka tidsbilder från, exempelvis, 1986.
– Bodil var inte i Bjärme jättemycket när jag växte upp. Men när jag var åtta år så kom hon hem till min kompis, hennes brorson, med en försenad present och lite blommor. Det är enda gången jag har träffat henne, säger Ellen Sundberg.
– Bodils mamma var där på somrarna, så henne kände jag lite bättre. Jag och min kompis brukade vara där och plocka körsbär i hennes körsbärsträd.
Hur kom du i kontakt med Bodil Malmstens böcker?
– Det intressanta är att jag inte har läst så mycket av Bodil tidigare. Jag har alltid vetat om henne och läst någon grej, men jag har inte kommit in i det riktigt. Jag har tänkt att det är lite svår litteratur, av någon anledning.
Vägen in i Bodil Malmstens dikter blev istället genom detta skivprojekt, som från början var en föreställning.
– Det började med att jag fick en förfrågan från Pontus Sillrén, som jobbar som bokare på bland annat Storsjöyran. Tanken var att tonsätta dikter av Bodil och göra det som en föreställning på Storsjöyran, förra sommaren. Jag och Jonatan Lundberg, som är musiker och producent, fick det uppdraget.
– Vi började sitta med det där på varsitt håll. Det gick så himla bra. Jag tonsatte nio dikter och Jonatan tonsatte en dikt.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Pandemin kom dock i vägen för Storsjöyran 2020, men efter kontakt med Teg Publishing så blev skivan verklighet, och därmed ett totalt sett större projekt. Turnédatum är spikade för 2021, med första föreställningen i Östersund, 1 oktober (som ersättning för att Storsjöyran ställs in även i år).
En föreställning låter som något mer än en konsert...?
– Ja, det är tanken. Det ska inte bara vara en vanlig konsert där man kör låtarna rätt upp och ner. Vi vill ta det lite i Bodils anda, att det är en författare och poet som vi jobbar kring. Vi har inte bestämt exakt hur, men lite högläsning och ett genomtänkt mellansnack som binder ihop det hela. Det ska kännas genomarbetat och som om man får något mer än bara en konsert.
Hur valde ni ut vilka dikter ni skulle tonsätta?
– Pontus på Storsjöyran hade plockat ut ganska många dikter som han kände skulle passa bra till en föreställning, och sedan valde vi några ytterligare. Det handlar både om att det är en text man kan sätta musik till och att det ska funka bra till en föreställning, att det finns en röd tråd.
Har du några personliga favoriter bland dem ni valde ut?
– Ja men det har jag, men på lite olika sätt. När jag lyssnar på dem – ena dagen är det en låt, andra dagen en annan... Men jag har ändå - till exempel Döden, 1986, tycker jag mycket om.
– Början av Döden, 1986 handlar verkligen om Bjärme. Hur man ser vägbelysningen längs Oviksfjället och macken nere i Fåker. Jag ser allt framför mig. Jag vet precis vad det är hon skriver om. Det känns så mycket, när jag får sjunga om det.
– Sedan är det också den som är tonsatt sedan tidigare, Ett bloss för moster Lillie. Staffan Hellstrand tonsatte den och Lena Nyman sjöng in den. Det är en så klockren tonsättning och texten är bara... man vill känna moster Lillie!
– Glenn Gould gillar jag också, jag tycker jag fick till den, snyggt och dramatiskt. Ett hav går men kommer tillbaka är också en stor favorit.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Var det någon som var svår att tonsätta?
– Döden, 1986, som är så lång, var egentligen lätt, men jag fick ändå pussla lite för att veta hur jag skulle sjunga, för att det skulle funka bra. Det tog lite tid. Det blev alltså sommar, det är den kortaste låten – den var lite klurig. Det var olika stycken, med olika långa vändor i meningarna – det blev svårt att hitta hur jag skulle dela in den.
Har du behövt göra några anpassningar av dikterna för att de ska kunna sjungas?
– Ingenting har jag plockat bort. Kanske har jag lagt till ett ord... någonstans så upprepar jag ”Kom tillbaka, kom tillbaks”, såna grejer, så att det blir en slags refräng. Men jag har inte plockat bort någonting. Det har funkat ändå.
Ellen Sundberg har en karriär i flera delar – fyra album med egna låtar, på engelska, samt då tolkningarna på svenska av Kjell Höglund och nu Bodil Malmsten.
Vill du fortsätta med de olika delarna, eller hur tänker du framöver?
– Jag tänker på det själv ibland, om det blir mycket olika... om det blir spretigt? Men samtidigt tänker jag att det bara är en bra sak, om man kan göra det. Jag har mina engelska låtar, som jag älskar att sitta och göra. Och sedan det här med Kjell, att jag fick göra den – jag fick mycket ny publik. Och sedan nu med Bodil.
– Jag har lärt mig så mycket, av att göra flera olika saker. Det är kul att pröva helt nya saker, i mitt musicerande. Jag vill inte känna mig begränsad.
– Jag har funderat på att tonsätta annat framöver. Där finns det nog mycket. Sedan har jag alltid i bakhuvudet att jag ska göra egna låtar på svenska någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar