Den här Bruce Springsteen är fortfarande relevant för mig

I dag börjar högmässan. Bruce Springsteen bjuder in till vad som blivit en återkommande ritual med svenska folket. Eller en försvarlig andel av detta folk, i alla fall. Springsteen kommer att genomföra tre Ullevispelningar - i dag, på måndag och på onsdag.

Jag slutade vara en del av detta sällskap, efter att ha varit uttråkad under min sista Ullevispelning. Totalt klockade jag in på blygsamma nio Springsteenspelningar, om jag har räknat rätt, när jag bestämde mig för att jag har sett min sista.

Springsteen och jag gick skilda vägar, vi växte ifrån varandra. Det har också hängt ihop med mitt växande ointresse för nästan det mesta av traditionell rockmusik.

Det finns fortfarande rockartister som har något väsentligt att säga. Det finns sub-genrer inom rockmusiken som, enligt mitt tycke, är mer vitala än andra. Det gäller exempelvis några grenar av hårdrocken.

Men vit, bredbent machorock... nej, då måste du tillföra något annat, något element av överraskning eller poesi eller attityd som gör mig nyfiken. Eller så kanske du bara kan bli gammal, helt enkelt, och inte skämmas för det, som John Mellencamp, som just släppt en bra skiva. Han är tillräckligt folkilsk och Tjalle Tjärvigg-ig för att han fortfarande ska vara intressant.

Men jag har inte gett upp Springsteen helt. Han har trots allt skrivit en lång räcka sånger som jag gillar. Och nu tänker jag vare sig på Cadillac Ranch eller Glory Days eller Hungry Heart eller Dancing In The Dark.

Min lista över Bruce Springsteen-sånger du borde lyssna närmare på, ser ut så här, listad i tidsordning - länk till hela spellistan finns längs ner i inlägget.

Thundercrack (tidigare outgiven från 1973, finns på samlingsboxen Tracks)

The E Street Band har spelat denna under senare år, men de får aldrig till svänget med Max Weinberg som trummis. Thundercrack kräver helt enkelt Vini "Mad Dog" Lopez bakom trumsetet. I en alternativ verklighet hade Vini Lopez och David Sancious varit kvar i bandet, i stället för de mer stadiumrockiga Roy Bittan och Max Weinberg. Och TITTA på videon högst upp i inlägget. Ett sådant coolt band får du aldrig se eller höra på Ullevi i kväll.

Nebraska (från Nebraska, 1982)

Titelspåret från Bruce Springsteens första akustiska soloalbum. Inspirerad av historien om massmördaren Charles Starkweather, som mördade elva människor. Albumet Nebraska var Springsteens sätt att, i flera avseenden, vrida ner volymen och förväntningarna, efter The River. Nebraska var också tänkt att bli ett rockalbum, men Springsteen lyssnade på sina egna demos och insåg att de var mycket bättre.

Shut Out The Light (singelbaksida, 1984)

Bruce Springsteen släppte sju singlar från sitt Born In The USA-album. För min del är behållningen av dessa singlar att Springsteen slängde in några intressanta B-sidor, varav Shut Out The Light är en av dem, ännu en sång om en Vietnamveteran som kommer hem till USA och inte vet vad han ska göra med resten av sitt liv.

Across The Border (från The Ghost of Tom Joad, 1995)
Kritiker ironiserade över att Springsteen gjorde en skiva efter att ha läst John Steinbeck och artiklar i Los Angeles Times om illegala invandrares situation i USA. Och Springsteen har alltid varit en intellektuell artist. Southside Johnny hävdade en gång att hans bands turnébuss var partybussen medan Springsteens var biblioteket.

Brothers Under The Bridge (tidigare outgiven från 1995, finns på samlingsboxen Tracks)

Precis som med Ulf Lundell har det blivit med Springsteen för mig, det är nästan bara balladerna som jag vill lyssna på. Brothers Under The Bridge spelades, sannolikt, in under samma inspelningar som The Ghost of Tom Joad, men påminner även om Streets of Philadelphia, som hade getts ut året innan.

Lonesome Day (från The Rising, 2002)

Det kan verka som en cynisk formulering, men jag tror Springsteen hade letat efter ett ärende, en mission, när 11 september-attentaten inträffade. Hans album i spåren av attacken, The Rising, är hans senaste rockalbum som känns riktigt angeläget. Plötsligt fanns det glöd i pennan igen.

Black Cowboys (från Devils & Dust, 2005)
När Springsteen gav ut The Ghost of Tom Joad så spelade han på Cirkus i Stockholm. Efter nästa album med samma lågmälda karaktär blev det en spelning på Hovet. Jag vet inte varför, men det kändes totalt fel. Devils & Dust är ännu ett album där historieberättaren Springsteen får stort utrymme, bland annat i denna fina ballad.

Old Dan Tucker (från The Seeger Sessions, 2006)
Springsteen var uppenbarligen inte redo att rocka än, i stället blev det amerikansk folkmusik, med både banjo, dragspel och blås. En skiva som jag har uppskattat mer och mer genom åren.

I'll Work for Your Love (från Magic, 2007)

När det blev dags att rocka igen med The E Street Band, efter ett par avstickaralbum, så åstadkom han Magic, en skiva som var så långt från just magi som man kan komma - dock med ett guldkorn, denna bagatell som har visat sig ha klart längre livslängd än allting annat på skivan.

Tomorrow Never Knows (från Working On A Dream, 2009)

Springsteen drar upp en och annan kanin ur hatten även på sämre skivor, som denna otippade countrybagatell i mid-tempo. Jag hade hoppats på att få mer av samma vara, men ungefär från 2009 och framåt så måste jag erkänna att jag i princip helt har tappat intresset för vad Springsteen ger ut på skiva. Jag brukar lyssna max en handfull gånger, men nu brukar ingenting fastna längre.

Här hittar du hela spellistan.