För mig är Här kommer vargen med Marit Bergman en slags nutida variant av ett 70-talsalbum.
Jag vet inte varför jag får den bilden i huvudet. Det kan bero på det fina omslaget, det kan bero på låtarna och det kan bero på den akustiska ljudbilden. Alltihopa andas någon slags medkänsla och vänlighet som väl ändå var den goda sidan av 70-talet?
Albumet känns väldigt konsekvent och genomarbetat. Arrangemangen är snygga, effektiva utan att stå i vägen för låtarna. Väldigt akustiskt, så pass mycket att när Janne Schaffers elgitarrsolo kommer in i Plötsligt och långsamt - förmodligen skivans bästa låt - så blir effekten stark trots att han spelar ett väldigt sparsmakat solo.
Det finns många funderingar på en utmanande framtid, exempelvis i Kan du hoppas åt mig och Hej lilla Marit, där artisten vill låna lite mod från sitt barnajag. Det finns oro men också framtidshopp i texterna.
Trots elva låtar klockar skivan in på bara strax över 36 minuter, vilket är smart, eftersom lyssnaren lämnas med känslan av att vilja ha mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar