Det är fortfarande känsligt, det där med åldern. Trots att många av våra finaste pop- och rockartister faktiskt har passerat både 60-, 70- och i vissa fall 80-årsåldern så låtsas de flesta att de lever i något slags evig ungdom. Eller åtminstone i någon slags aktiv ålder, definitivt före zenit i livet.
De flesta artister sjunger om något annat än sitt eget åldrande, kanske efter en korrekt analys att publiken inte är så intresserad.
Men kanske mognar även popvärlden. Everything But The Girl - läs recension här - har gjort ett väldigt medelålders album. Och nu även Ben Folds.
Ben Folds - känd från Ben Folds Five men även som soloartist - har gjort ett album som målar upp en bild av tid som passerat, ett före och ett efter. Nostalgi, men också en känsla av att vara nöjd med det man har nu, samtidigt som man undrar över vad som väntar. Titelspåret What Matters Most beskriver det bra:
I could not see the haze
Back in the day when we lived inside of itNow I'm floating away
And haunting the halls night and day
Out in some storage space out on the highway
15 years tossed in boxes
Chocked with old bills, phones, pictures, and trash
Oh, the dramas and memories attached
Now I'm wondering
What matters most?
Folds har själv sagt att albumet är hans mest "sanna" och att han inte hade kunnat gjort detta album vid någon annan tidpunkt.
I Back To Anonymous reflekterar Folds över att en gång i tiden ha varit känd, åtminstone i en nisch av popvärlden. Nu är det en helt annan tid:
The wife and I, feeding the birds
In love, in comfortable clothes
The neighbors, they don't wink like they know
The wife and I, feeding the birds
In love, in comfortable clothes
The neighbors, they don't wink like they know
Jag har noterat recensioner som är kritiska till att de två tydligaste kvinnoporträtten som förekommer på skivan är av kvinnor som är "borderline crazy", och det kan jag hålla med om, men det finns samtidigt en viss ömhet i porträtten och dråpliga beskrivningar även av protagonisten, i låtarna Exhausting Lover och Kristine from The 7th Grade.
När det gäller musiken så hittar jag influenser från till exempel Sparks - lätt hänt med pianot - till exempel i den repetitiva But Wait, There's More, som definitivt skulle kunna vara Ron Mael-komposition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar