Årets charmigaste skiva kommer från Thomas Holst och hans band Holst och planeterna. Den här typen av powerpoppiga låtar med svenska texter är någonting alldeles för sällsynt, nu för tiden, men Thomas Holst och hans vänner vet hur man gör.
Vi får tyngd och driv och gitarrer, men även melodier, körer, allsångsrefränger. Holsts ordinarie band Wilmer X är nästan alltid rock, men när Holst spelar själv är det nästan alltid pop. Men bägge enheterna lånar lite pop och lånar lite rock.
Långt där uppe ser de himlen är Holsts bästa skiva till dags dato, även om föregångarna haft sina poänger de med. Jag ville tala om, Hon hette Melanie och Connecta är höjdpunkterna. På slutet kommer några bagateller, men det hör nästan till på ett popalbum.
Kommersiellt når detta så klart ingen masspublik, men jag hoppas det bär sig tillräckligt mycket för att vi ska få en uppföljare inom en snar framtid.
Holst är en av Sveriges bästa text- och låtskrivare ("Vem är den flickan?", "Jag älskar dig ibland", "Vägen tillbaka", "En dröm är en dröm", "Jag saknar dig" etc) med en fin specialitet på lite lätt vemodiga pop- och rockstänkare. Jag håller med om att "Långt däruppe..." är en bra platta men jag tycker tvärtom mot dig att jag saknar lite mer rock på skivan men med tanke på hur långt det är mellan plattorna så får man vara glad för allt man får...
SvaraRaderaFör min specifika smak så tycker jag att skivan är perfekt balanserad. Jag hoppas verkligen att det finns budget att göra en uppföljare ganska snart. Vi fans kanske får crowdfunda.
Radera