En observation apropå årsbästalistan är att flera av titlarna jag övervägt är EP-skivor snarare än album. Vilket kanske strider mot min inre puritan som anser att årsbästalistor bör innehålla album.
Men vi vet ju att framför allt Spotify förändrat musiklyssnandet. Är albumet som format relevant längre? Lyssnar inte folk bara på enstaka låtar? Kanske det, men old habits die hard, för fortfarande ges ju mängder av album ut, med ungefär samma längd, cirka tio låtar, som det en gång i tiden var på vinylalbumen. (Och även vinylen har ju en renässans... så kanske samverkar/motverkar två trender varandra.)
USA Sovjet är i alla fall en EP, av 500 mil, Anna Charlotta Gunnarssons och Christel Valsingers popduo som skämt bort oss med kvalitativ pop de senaste åtta åren.
För tillfället är indiegitarrerna undanställda, i stället är det synthar och trummaskiner för hela slanten. Kongenialt med omslagsbilderna så glittrar syntharna som om det var 1982 ungefär.
Snyggaste låten är Detaljer, bästa titeln är Vid karaoken pågår ett bråk och sedan får vi en cover av Hansson de Wolfe Uniteds Var kommer barnen in. Kan man begära så mycket mer? Det vet jag inte, men vi får även Carpe Diem och Där jag inte är. En tajt femspårssamling som ger oss minst lika mycket som ett album. (Den uppmärksamme noterar att Carpe Diem och Var kommer barnen in även getts ut som singlar.)
Även om jag som sagt gillar album så är USA Sovjet en nästan perfekt illustration av EP-formatets fördelar. Du får mycket, men vill ha mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar