Jag tänker att det har påverkat texterna på årets soloskiva, Måste lägga av. För vi får flera uppväxtskildringar, från barn till tonår som testar gränser, ung vuxen som ska bli egen individ till vuxen som är utbränd och trasslar med relationer.
De finaste texterna är som små noveller - om att växa upp och dansa jazzbalett på Lidingö, att vara medveten om att kroppen inte motsvarar idealet ("jag väger 10 kilo mer än er"). Eller om att hamna i en återvändsgränd i gymnasiet ("får väl börja på Komvux, lära mig något nytt"). Att vara vänner på dödligt allvar ("15-åriga morsor till varandra").
Det är ju det här med språket. På första soloskivan (Anja Bigrell) från 2013 sjöng Bigrell på engelska. Och det var bra, men kändes anonymt. Det talade åtminstone inte till mig, inte alls på samma sätt som Måste lägga av gör.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Anja Bigrell helt enkelt gräver där hon står, att skivan mer eller mindre är en självbiografi. Det märks att engagemanget är äkta, att hon bottnar i historierna. Det är årets bästa skiva i särklass - en skiva som borde bli en klassiker.
Årets bästa skivor: 2. 1. (ätt), Rickard Eklund
Årets bästa skivor: 3. Nätter utan dagar, Henning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar