Ulf Lundell - och SVT - kan inte klaga på uppmärksamheten som den kommande dokumentären (30/12 och 6/1) samt konserten (10/1) får.
Det känns som att varje kulturskribent och kultursida med självaktning behövt kommentera Lundell och dokumentären. (Konserten är väldigt sparsamt kommenterad, som mest nämnd i förbifarten. Och det är väl egentligen den som jag är mest nyfiken på.)
Till exempel Andres Lokko i SvD, Per Svensson och Johan Kellman Larsson i DN samt Jens Liljestrand i Expressen. Liljestrand skriver dock som vanligt mest om sig själv.
Intressantast är Lokkos iakttagelser, framför allt när han nämner alla de där skivorna som helt plötsligt bara kom under några decennier.
"När man som minst önskar sig ett nytt album så kommer det gärna tre, varav minst en dubbel, under loppet av några månader."
Jag har känt precis likadant - vad fan, kommer Lundell med ÄNNU ett dubbelalbum? När ska man ens HINNA lyssna? (Club Zebra från 2002, är 2 timmar och 28 minuter lång. Visserligen en dubbel-CD, men snarare ett trippelalbum på vinyl.)
Det känns som att senaste studioalbumet jag verkligen lyssnade UPPMÄRKSAMT på, är 1998 års Slugger. Sedan började det kännas som en plikt att lyssna på skivorna. Inte för att det inte finns guldkorn, det finns det nästan alltid på Lundells skivor.
Sagt och gjort så har jag tänkt "lyssna ikapp" och började under gårdagen med I ett vinterland och nämnda Club Zebra.
I ett vinterland var otroligt mycket mer nyanserad än jag minns den - Ett stenbord i Toscana och Altaret i Maria, till exempel, är ju väldigt fint arrangerade, med stråkar och hela baletten. Det är egentligen bara skamlösa julsångsflirten Låt det snöa som känns ostig.
Club Zebra är, som nämnts, lång men också väldigt ambitiös. Det är som att Lundell bara vräker på - men titta, här kommer ännu en ösig rocklåt, här kommer ännu en finstämd ballad, och här kommer 3-4 Lundellstandards. Det är inte alls dåligt, tvärtom, men det infaller ändå en mättnadskänsla, inte helt olik den vid julbordet. "Ska du inte ha mer skinka?"
Jag ska erkänna att jag inte ens hunnit igenom hela Club Zebra, jag har sju låtar kvar (av 27). Men jag ska igenom.
Sedan följer En eld ikväll, Ok Baby Ok, Högtryck, Lazarus, Omaha, En öppen vinter (ej officiellt utgiven som CD, men medföljde boken med samma namn), Rent förbannat och Trunk.
Skisser och de studioskivor som blev följden av dessa demos, Tranorna kommer och Telegram, känner jag att jag ändå har i färskt minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar