Jag har förstått att Franska Trion tydligen är ett av banden i På spåret i år. Vilket känns enormt apart men kanske också oerhört naturligt. Jag har inte bestämt mig. Det måste väl ändå betraktas som någon typ av folkligt genombrott.
Min Franska Trion-vurm är ny, första albumet jag lyssnade på riktigt ordentligt, från releasestart, så att säga, var fjolårets Dom ensammas planet. Jag har hjälpligt lyssnat igenom hela diskografin, åtminstone ett par gånger.
Årets skiva heter Är det konstigt? och är minst lika melankolisk som fjolårets skiva, som väl delvis fick sin svärta från trummisen Thommy Larssons bortgång.
Det intressanta med Franska Trion är alla motsatser - är de svåra eller i själva verket oerhört tillgängliga? Är de djupa eller banala? Är Matti Ollikainens sångstil intressant eller påfrestande?
Jag röstar för att de hur som helst är mer intressanta än de flesta andra svenska band och artister. Du kommer att kunna återvända till den här skivan mängder av gånger utan att den känns uttjatad. Snarare hittar du nya nyanser hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar