Vissa år överflödar av bra musik. 2016, 2017 och 2018 hade många riktigt bra skivor.
2019 var lite mer blandat men med några starka toppar.
2020? Det är svårt att säga om pandemin har påverkat, med den märkliga tillvaro vi alla har just nu - med till exempel inga konserter och färre mänskliga kontakter än vanligt. Men mitt intryck är att årets skivor är en stor hög av "ganska bra", men relativt få riktiga toppar.
Det visar sig i att jag nu plockade ut ett helt gäng kandidater som kunde ha platsat på tio-i-topp-listan, men av olika skäl ramlade utanför.
Våra kära gubbar Bob Dylan och Ulf Lundell har på sina håll varit riktigt kritikerhyllade. Senast i dag kallade Per Bjurman i Aftonbladet Lundells skiva Telegram för hans bästa sedan 1994 års Xavante. Jag håller inte med, jag tycker Telegram är okej men jag skulle sortera in den någonstans bland de senaste decenniernas hyggliga Lundellskivor som inte höjer sig över mängden.
Dylans Rough and Rowdy Ways är likadan. Jag är inte alls lika imponerad som kritikerna av ett antal bluesgungande låtar, blandat med smäktande ballader. Den enda låt som känns anmärkningsvärd är 17 minuter långa Murder Most Foul, den kommer så klart gå till historien.
Och Bruce Springsteen? Nja, Letter To You är bitvis trevlig, men det är många år sedan Springsteen gjorde ett album som verkligen berörde (Devils and Dust, 2005).
Steve Earle gjorde sannolikt sitt bästa album sedan... ja, sedan något av de där riktigt bra som kom på 90-talet... Ghosts of West Virginia heter årets skiva.
Jag är jätteglad över att Mats Ronander gjorde comeback med Malla Motel, men jag hittar inga direkta klassiker på skivan.
Anders F Rönnblom är pålitlig. Hans Blärk! Ballader och mysterier kunde jag ha knött in på tio-i-topp, men till slut föll den precis utanför.
Finska Vasas flora och fauna har gjort ett jättetrevligt album, Möte med skogsgardisterna, men kanske hade vi behövt något mer än trevligt.
Högen med America-damer var ganska full i år - Kathleen Edwards (Total Freedom), Courtney Marie Andrews (Old Flowers), Lilly Hiatt (Walking Proof), Margo Price (That's How Rumours Get Started) och Hailey Whitters (The Dream) är alla habila album, men de når inte ända fram.
The Waterboys gjorde faktiskt ett riktigt hyggligt album i Good Luck, Seeker, trots en del hemska bottennapp (som Dennis Hopper - men även den låten har en poäng om du är Billy Connolly-fan, han medverkar nämligen i låten, bara för att säga "Dennis Hopper" ett par gånger).
Pretenders skiva Hate for Sale kan vara den starkaste sedan Get Close.
Throwing Muses Sun Racket, Daniel Romanos How Ill Thy World Is Ordered och Ezra Furmans To Them We'll Always Be Freaks (en samling demos, som tyvärr inte finns på Spotify) är andra skivor jag lyssnat ganska mycket på, men som inte riktigt når de högsta höjderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar