Shane MacGowan 1957-2023

För en tid sedan skrev Victoria Mary Clarke, Shane MacGowans fru, att det såg ut som om The Pogues-sångaren skulle få komma hem från sjukhuset, där han varit inlagd under hösten.

Men alla som såg bilderna på en liten fågelliknande figur i en sjuksäng förstod att han var bräcklig. Och nu har Shane MacGowan i stället somnat in, klockan tre i morse. Han blev 65 år gammal.

The Pogues släppte fem album med MacGowan, varav de tre mittersta - Rum, Sodomy & The Lash, If I Should Fall From Grace With God och Peace and Love - fick omedelbar klassikerstatus. The Pogues gav ut två album utan MacGowan, men det blev smärtsamt märkbart att han saknades.

Förutom de tre albumen så förtjänar den briljanta EP:n Poguetry In Motion att nämnas, med låtar som A Rainy Night In Soho och The Body of an American. (EP:ns låtar har ibland lagts som extraspår på vissa utgåvor av Rum, Sodomy & The Lash.)

The Pogues blev stilbildande, tack vare att de baxade den irländska folkmusiken in i nutid. Men MacGowans låtar lyfte bandet ytterligare ett snäpp. Sånger som A Pair of Brown Eyes, Fairytale of New York, If I Should Fall From Grace With God, Down All The Days, med flera, var på något sätt större än bandets yttre ramar.

Fairytale of New York är så klart en speciell historia. En duett med Kirsty MacColl, dotter till folkmusiklegendaren Ewan MacColl, vars Dirty Old Town The Pogues också gav nytt liv till. I dag är Fairytale of New York jullåtarnas jullåt, i skrivande stund med 337 miljoner spelningar på Spotify.

Ikväll sjunger MacGowan förhoppningsvis duett med MacColl i himlen.

50 år med Kiss - natten till söndag tar det slut

Januari 1973 anslöt gitarristen Paul "Ace" Frehley till det band som Stanley Eisen (Paul Stanley), Gene Klein (Gene Simmons) och Peter Criscuola (Peter Criss) precis höll på att bilda.

Kort därefter valde de namnet Kiss. Ace Frehley ritade ett förslag till bandets logotyp som i princip ser likadan ut i dag.

30 januari 1973 spelade Kiss sin första konsert på The Popcorn Club i Queens, New York. Ett år senare, i februari 1974, kom bandets självbetitlade debutalbum ut.

Sedan gick ytterligare 50 år med tjugo studioalbum, massor av live- och samlingsalbum, tusentals konserter över hela världen och medlemsbyten på alla poster, utom just Paul Stanleys och Gene Simmons. En och annan skandal så klart. Ett och annat fiasko. Men i stort sett får man säga att det är beundransvärt att hålla sig på toppen och spela för tiotusentals människor 50 år efter att bandet bildades.

Den nuvarande turnén, End of The Road, skulle egentligen ha avslutats 2021, men pandemin kom emellan och Kiss fick turnera ikapp under 2022 och 2023.

Och på lördag, 2 december, så spelar Kiss sin sista konsert, på Madison Square Garden i New York.

Åtminstone sägs det att det är den sista konserten. Paul Stanley och Gene Simmons har intressant nog låtit mer och mer övertygade om att så är fallet, allt eftersom turnén har fortskridit.

Många fans är skeptiska och pekar på dels att bandet gjorde en avskedsturné redan 2000-2001 (när Frehley och Criss lämnade för att något år senare ersättas av Tommy Thayer och Eric Singer), dels på att många andra band sagt adjö men återkommit i alla fall när antingen pengarna tar slut eller pensionärstillvaron inte lockar längre.

Kiss har alltid levt på sina fans - bokstavligt talat fanatiker - och deras engagemang. Få andra band har fans som så starkt identifierar sig med dessa fyra åldrade gentlemen, trots att det verkar motsägelsefullt. Vad har vanligt folk gemensamt med mångmiljonärer i smink, platåskor och läder?

Som få andra band har Kiss lyckats få oss att känna: "Det här är MITT band." Ungefär som ett favoritlag. Visst, du kan gilla många andra lag, men DITT favoritlag finns alltid närmast hjärtat.

Det är likadant för mig. Jag har otroligt många band och artister som jag gillar, högaktar, respekterar, till och med beundrar. Men mitt band? Det är Kiss. En enda skiva med mig till en öde ö? Ja, det blir ju Alive! Jag kan avvara alla andra. Tro mig. Men inte den.

Varför känner jag så? Svårt att sätta fingret på det. Musiken är viktig, faktiskt viktigare än många kanske tror. Jag blev knockad när jag hörde Alive! i uppehållsrummet på Ekedalsskolan i Gustavsberg. Jag tyckte det lät rått och fascinerande. Mörkt. (Kiss blev med åren glättigare och färgstarkare, inte lika svartvita som de var och kändes under de första 3-4 åren.)

Men det dröjde något år till innan jag blev helt uppslukad. Det skedde i etapper, med först Love Gun, Alive II och sedan med Dynasty, 1979. Och med tidningarna Poster och Okej som hela tiden lyfte fram Kiss. 

Och så klart var bandets image viktig. Kiss var helt enkelt roligare än många andra band. Och det fanns så mycket att bli uppslukad av. Skivomslagen, konserterna, kostymerna, skvallret om än det ena, än det andra. Medlemsbytena. Stilbytena. (Kiss avverkade ett antal stilar bara mellan 1977 och 1983...)

När Kiss kom till Sverige första gången, 1976, och spelade på Gröna Lund, så var jag ännu inte tillräckligt biten av bandet, och dessutom för liten (9) för att gå på rockkonsert. 1980 kom Kiss till Sverige igen, men jag var inte snabb nog för att få biljetter till pyttelilla konsertstället Eriksdalshallen (hemskt arenaval).

Så jag såg Kiss för första gången 1983, när bandet plötsligt var helt transformerat. Inget smink, ingen Peter Criss, ingen Ace Frehley. I stället Eric Carr och Vinnie Vincent och ett band som spelade mycket hårdare och snabbare än det Kiss som jag älskade mest. Jag var lätt chockad över ljudvolymen.

Därefter har jag sett dem ytterligare sex gånger, som tur är fick jag se originaluppställningen med Ace Frehley och Peter Criss två gånger, 1996 och 1999.

Sista konserten sänds på pay-per-view

Och natten till söndag sänds bandets sista konsert på pay-per-view, till det ytterst facila priset av 155 kronor (jag vet inte om priset kanske ändras, om kronan sjunker mot dollarn...). Konserten kan beställas här. Det är klockan två på natten (klockan åtta på kvällen lokal tid), men jag hoppas jag kommer att orka vara vaken...

En sista gång kommer vi att få se bandet spela (och möjligtvis mima) till alla de gamla favoritlåtarna. Paul Stanley kommer "flyga" ut i publiken, Gene Simmons kommer att spruta eld och spotta blod. Tommy Thayer och Eric Singer kommer spela varsitt solo, gissningsvis. 

Sedan kommer de avsluta med Rock And Roll All Nite, publiken kommer få ett konfettiregn över sig och sedan återstår bara att bocka och buga för sista gången.

Första singeln från Ace Frehleys kommande album

Samma vecka som Kiss spelar sin - enligt vad de själva hävdar - sista konsert, lördag 2 december på Madison Square Garden i New York, så släpper förre gitarristen Ace Frehley sin första singel från sitt kommande soloalbum.

Det rör sig om titelspåret från skivan 10,000 Volts.

Vad ska vi säga om låten? Inte så pjåkig, men inte heller något som står ut.

Albumet släpps 23 februari.

Värdigt avsked från Pugh

Pugh Rogefeldts sista skiva är ett sex spår långt minialbum med titeln Guds finger. Omslaget är ganska bedrövligt fult, därför är det tur att musiken är desto värdigare.

Fasta klippa och Jesus i mobilen hade släppts redan innan. Övriga spår går i samma stil, gammal blues och gospel som får Pughtolkningar som i atmosfären leder tankarna till Rick Rubins produktioner med Johnny Cash. 

Pugh, som avled 1 maj, kommer att bli mycket saknad.

Nu är det jul(musik) igen

Alla försök att späda ut de överspelade jullåtarna är tacknämliga. Därför kan vi välkomna initiativet This Is All The Snow You Get, en julskiva utgiven av Ella Ruth Institutet, med 24 låtar.

Lite synd att de allra flesta (svenska) artister på skivan väljer att sjunga på engelska. 

Därför ger jag poäng till bland andra Frida Franzén (När bara julen är över), Sole och Pelle Ossler (Stilla natt) samt Svart smultron (Tindra ungar). Rebecka Sandbergs Nu är det jul (så fly för ditt liv) är också bra.

Albumet släpps både digitalt (13 december) och fysiskt (2 december kan skivan köpas på en releasespelning på Pet Sounds).

Saxon släpper 24:e albumet

Passande nog så släpper brittiska Saxon sitt 24:e studioalbum just 2024.

Jag känner mig som en dålig hårdrockare, för jag har sämre och sämre koll på genren, inte minst de nya banden. De gamla, som Saxon, brukar jag ändå lyssna på, när deras nya skivor kommer.

Hell, Fire & Damnation heter nya skivan och titelspåret har släppts precis.

Albumet släpps 19 januari.

Brittany Howard släpper andra soloalbumet

Sångerskan i Alabama Shakes, Brittany Howard, släppte sitt första soloalbum, Jaime, 2019. (Det kom också en remixversion, Jaime Reimagined.)

Nu kommer uppföljaren, What Now.

Hittills har två singlar släppts, titelspåret samt Red Flags.

Albumet kommer 9 februari.

Här finns en längre intervju som NPR har gjort med Howard, som är läsvärd.

J Mascis ska släppa fjärde soloalbumet

Sedan J Mascis släppte sitt första soloalbum 2011 så har han växlat mellan sin solokarriär och Dinosaur Jr.

Dinosaur Jr släppte sitt senaste album 2021 och har turnerat tämligen regelbundet sedan pandemin släppte sitt grepp. 2024 är det dags för Mascis fjärde soloalbum, som fått titeln What Do We Do Now.

Första singeln heter Can't Believe We're Here. Inget att skriva hem om, i min bok, men som första tecken på ett nytt album får vi ändå hälsa låten välkommen.

Albumet släpps 2 februari.

Fjärde singeln från Hamell On Trials kommande album

Vissa artister är sparsamma med singlar inför kommande album, kanske släpper en eller två. Hamell On Trial har bestämt sig för att släppa fyra, inför albumsläppet nästa fredag.

Tidigare har Pepper Spray, Pray och To Get Thru kommit. I veckan dök Jelly upp.

Det är inga överraskningar som Hamell bjuder på, det är fortfarande hans obstinata texter som är behållningen, ibland hans hamrande, punkiga gitarrspel.

Albumet, Bring The Kids, släpps på fredag, 17 november.

Hyllningsalbum till Marianne Faithfull

Jag brukar vara ganska sval inför hyllningsalbum. Ibland blir det något extra, som när Victoria Williams drabbades av MS och organisationen Sweet Relief drog i gång med en hyllningsskiva, för att stötta musiker som saknar sjukförsäkring. Då finns ett syfte som ofta skänker lite extra glöd även till musiken.

Nu får Marianne Faithfull ett hyllningsalbum, och hon är så klart mer än bara As Tears Go By och The Ballad of Lucy Jordan.

Jag hajar framför allt till eftersom Tanya Donelly är med på ett hörn. Hon var borta i många år, men har på senare år slagit sig ihop med The Parkington Sisters och släppte ett album här om året.

Just den konstellationen bidrar också med This Little Bird till hyllningsalbumet till Faithfull.

The Faithful: A Tribute to Marianne Faithfull släpps 8 december.

Hur bra var 2022 års bästa album?

Årsbästalistorna har blivit mer av en vånda än ett nöje, om jag ska vara ärlig. För det första har jag dåligt samvete för att jag inte hunnit lyssna så mycket på de potentiella listkandidaterna. Jag har lyssnat på cirka 90 skivor som har getts ut under året. Men de flesta har i ärlighetens namn fått en eller två spelningar, på sin höjd.

För det andra så ifrågasätter jag hela "bästa"-konceptet. Mina listor blir egentligen "de tio skivor jag gillar mest". Är det också "de bästa"? Det kan med rätta ifrågasättas.

För även om jag håller med författaren Stig Larsson om att kvalitet är någonting objektivt - det finns, det går nästan att ta på - så inser jag att det är så mycket som påverkar hur en årsbästalista ser ut. Urvalet, till exempel.

Det goda med det digitala samhället är att så otroligt mycket musik är tillgänglig. Om du läser årsbästalistor från 1982 så är det i princip samma skivor som dyker upp, skivor som fanns tillgängliga i Stockholms (ja, Stockholm dominerade även då) skivhandel. Några enstaka fanatiker skaffade skivor i USA och England, skivor som inte hade importerats till Sverige.

I dag är utbudet enormt, och det mesta går att få tag på digitalt. Om inte via de stora streamingtjänsterna, så via plattformar som exempelvis Bandcamp. Många artister och band säljer sin musik direkt till konsument. Det gör att du kan rota upp ett litet band i någon gudsförgäten håla och inom fem minuter ha tillgång till deras musik.

Men till saken... 2022 satte jag följande tio skivor på årsbästalistan:

Årets bästa skivor: 1. Love Supreme, Nneka

Årets bästa skivor: 2. Blå lotus, Henning
Årets bästa skivor: 3. Expert In A Dying Field, The Beths
Årets bästa skivor: 4. Eros Agape Philia, Sara Parkman
Årets bästa skivor: 5. Crude, David Keenan
Årets bästa skivor: 6. Visdom om år, Frida Franzén
Årets bästa skivor: 7. c/o jorden, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. Teeth Marks, S.G. Goodman
Årets bästa skivor: 9. Dentures Out, The Proclaimers
Årets bästa skivor: 10. Huvva! tredje sviten, Merit Hemmingson

Vilka av dessa har jag fortsatt lyssna på? Det är faktiskt i första hand Eros Agape Philia av Sara Parkman, samt Crude av David Keenan. Keenans katalog har jag gått igenom en hel del, inte bara fjolårets skiva.

Några av de andra har jag lyssnat på enstaka gånger, några har jag inte hört alls i år.

Vad lär vi oss av det? Att den ständigt brusande floden av musik riskerar att göra oss dumma, att vi konsumerar musik som vi konsumerar lösgodis. I stället för att fördjupa oss i någonting, så går vi vidare till nästa. Nyårslöftet 2024 får kanske bli att förändra det beteendet.

Trots albumstopp - Sheryl Crow släpper ny skiva

Efter Sheryl Crows förra album, Threads, så sade hon att hon förmodligen hade släppt sitt sista album, med motiveringen att musik handlade mer om enstaka sånger nu för tiden. 

Men nu kommer ändå ett nytt album, med titeln Evolution. Det är Crows elfte album.

Första singeln, Alarm Clock, är ute nu. Ovan en video från när hon spelade låten hos Jimmy Fallon.

Albumet släpps 29 mars.

Ulf Lundell släpper jul- och vinterskiva

Ulf Lundell har nu samlat sånger med jul- och vinteranknytning på en ny samlingsskiva med totalt 13 spår. 

I oktober spelades nya versioner av låtarna Rött guld, För brödfödans skull och Snart kommer änglarna att landa in. Dessutom spelades den helt nya låten God jul, hejdå in.

Rött guld gavs ut på skivan som medföljde boken En öppen vinter. För brödfödans skull fanns med på Skisser.

Singeln Rött guld släpps redan i morgon, fredag, 3 november. Snart kommer änglarna att landa släpps 17 november. Albumet släpps 1 december.

Mötley Crüe-gitarrist släpper soloalbum

Jag har aldrig varit en Mötley Crüe-fan, men jag har försökt lyssna igenom deras katalog, inte minst eftersom de var så uppenbart influerade av Kiss. Jag kan dock än i dag inte komma ihåg en enda låt de har gjort.

När jag läste biografin The Dirt, så var det oundvikligt att få sympatier för gitarristen Mick Mars. Inte minst på grund av hans sjukdomstilstånd (han lider av ankyloserande spondylit, som påverkar ryggraden).

Nu ska Mick Mars släppa sin första soloskiva och jag önskar att kunde säga något positivt om första singeln Loyal To The Lie, men det är formulär 1A-rock, där man slipat bort kanter för att det ska "fungera i radio". Totalt meningslöst, tyvärr.

Albumet, The Other Side of Mars, släpps 23 februari.