Sara Parkman är en centralfigur i svensk folkmusik. Hon lyckas stå mitt i traditionen samtidigt som hon är oerhört nutida. Hon samarbetar med, känns det som, alla och har fått DN:s kulturpris och varit husartist i På spåret.
Tillsammans med kollegor driver hon skivbolaget Supertraditional, som förutom de egna skivorna bland annat har gett ut Merit Hemmingson.
Om man räknar studiosoloskivor så är Eros Agape Philia hennes fjärde. Alla album som inleds med ett Preludium signalerar att det finns ambitioner. Och Eros Agape Philia har en slags monumental känsla, som vid första anblicken kan verka avskräckande. Inget enkelt och anspråkslöst, utan ett album som VILL NÅGONTING. (Det är inget fel med det, jag vill bara kalibrera era förväntningar, om ni ännu inte hört skivan.)
Sara Parkman och hennes medmusiker är inte väna folkmusikanter som filar lite försiktigt på sina fioler, utan de kan välla fram som floder av ljud, till exempel i malande Ut mere!
Vi får också vackra ballader, som till exempel duetten med Markus Krunegård, Mörkgröna älven. En sång som känns som en svensk, inverterad version av Peter Gabriels och Kate Bushs duett Don't Give Up.
Det råder inget tvivel om att Sara Parkman har ännu större stordåd framför sig, och Eros Agape Philia är ett imponerande kraftprov på vägen.
Årets bästa skivor: 6. Visdom om år, Frida Franzén
Årets bästa skivor: 7. c/o jorden, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. Teeth Marks, S.G. Goodman
Årets bästa skivor: 9. Dentures Out, The Proclaimers
Årets bästa skivor: 10. Huvva! tredje sviten, Merit Hemmingson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar