Januari 1973 anslöt gitarristen Paul "Ace" Frehley till det band som Stanley Eisen (Paul Stanley), Gene Klein (Gene Simmons) och Peter Criscuola (Peter Criss) precis höll på att bilda.
Kort därefter valde de namnet Kiss. Ace Frehley ritade ett förslag till bandets logotyp som i princip ser likadan ut i dag.
30 januari 1973 spelade Kiss sin första konsert på The Popcorn Club i Queens, New York. Ett år senare, i februari 1974, kom bandets självbetitlade debutalbum ut.
Sedan gick ytterligare 50 år med tjugo studioalbum, massor av live- och samlingsalbum, tusentals konserter över hela världen och medlemsbyten på alla poster, utom just Paul Stanleys och Gene Simmons. En och annan skandal så klart. Ett och annat fiasko. Men i stort sett får man säga att det är beundransvärt att hålla sig på toppen och spela för tiotusentals människor 50 år efter att bandet bildades.
Den nuvarande turnén, End of The Road, skulle egentligen ha avslutats 2021, men pandemin kom emellan och Kiss fick turnera ikapp under 2022 och 2023.
Och på lördag, 2 december, så spelar Kiss sin sista konsert, på Madison Square Garden i New York.
Åtminstone sägs det att det är den sista konserten. Paul Stanley och Gene Simmons har intressant nog låtit mer och mer övertygade om att så är fallet, allt eftersom turnén har fortskridit.
Många fans är skeptiska och pekar på dels att bandet gjorde en avskedsturné redan 2000-2001 (när Frehley och Criss lämnade för att något år senare ersättas av Tommy Thayer och Eric Singer), dels på att många andra band sagt adjö men återkommit i alla fall när antingen pengarna tar slut eller pensionärstillvaron inte lockar längre.
Kiss har alltid levt på sina fans - bokstavligt talat fanatiker - och deras engagemang. Få andra band har fans som så starkt identifierar sig med dessa fyra åldrade gentlemen, trots att det verkar motsägelsefullt. Vad har vanligt folk gemensamt med mångmiljonärer i smink, platåskor och läder?
Som få andra band har Kiss lyckats få oss att känna: "Det här är MITT band." Ungefär som ett favoritlag. Visst, du kan gilla många andra lag, men DITT favoritlag finns alltid närmast hjärtat.
Det är likadant för mig. Jag har otroligt många band och artister som jag gillar, högaktar, respekterar, till och med beundrar. Men mitt band? Det är Kiss. En enda skiva med mig till en öde ö? Ja, det blir ju Alive! Jag kan avvara alla andra. Tro mig. Men inte den.
Varför känner jag så? Svårt att sätta fingret på det. Musiken är viktig, faktiskt viktigare än många kanske tror. Jag blev knockad när jag hörde Alive! i uppehållsrummet på Ekedalsskolan i Gustavsberg. Jag tyckte det lät rått och fascinerande. Mörkt. (Kiss blev med åren glättigare och färgstarkare, inte lika svartvita som de var och kändes under de första 3-4 åren.)
Men det dröjde något år till innan jag blev helt uppslukad. Det skedde i etapper, med först Love Gun, Alive II och sedan med Dynasty, 1979. Och med tidningarna Poster och Okej som hela tiden lyfte fram Kiss.
Och så klart var bandets image viktig. Kiss var helt enkelt roligare än många andra band. Och det fanns så mycket att bli uppslukad av. Skivomslagen, konserterna, kostymerna, skvallret om än det ena, än det andra. Medlemsbytena. Stilbytena. (Kiss avverkade ett antal stilar bara mellan 1977 och 1983...)
När Kiss kom till Sverige första gången, 1976, och spelade på Gröna Lund, så var jag ännu inte tillräckligt biten av bandet, och dessutom för liten (9) för att gå på rockkonsert. 1980 kom Kiss till Sverige igen, men jag var inte snabb nog för att få biljetter till pyttelilla konsertstället Eriksdalshallen (hemskt arenaval).
Så jag såg Kiss för första gången 1983, när bandet plötsligt var helt transformerat. Inget smink, ingen Peter Criss, ingen Ace Frehley. I stället Eric Carr och Vinnie Vincent och ett band som spelade mycket hårdare och snabbare än det Kiss som jag älskade mest. Jag var lätt chockad över ljudvolymen.
Därefter har jag sett dem ytterligare sex gånger, som tur är fick jag se originaluppställningen med Ace Frehley och Peter Criss två gånger, 1996 och 1999.
Sista konserten sänds på pay-per-view
Och natten till söndag sänds bandets sista konsert på pay-per-view, till det ytterst facila priset av 155 kronor (jag vet inte om priset kanske ändras, om kronan sjunker mot dollarn...). Konserten kan beställas här. Det är klockan två på natten (klockan åtta på kvällen lokal tid), men jag hoppas jag kommer att orka vara vaken...
En sista gång kommer vi att få se bandet spela (och möjligtvis mima) till alla de gamla favoritlåtarna. Paul Stanley kommer "flyga" ut i publiken, Gene Simmons kommer att spruta eld och spotta blod. Tommy Thayer och Eric Singer kommer spela varsitt solo, gissningsvis.
Sedan kommer de avsluta med Rock And Roll All Nite, publiken kommer få ett konfettiregn över sig och sedan återstår bara att bocka och buga för sista gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar