Hur bra var 2022 års bästa album?

Årsbästalistorna har blivit mer av en vånda än ett nöje, om jag ska vara ärlig. För det första har jag dåligt samvete för att jag inte hunnit lyssna så mycket på de potentiella listkandidaterna. Jag har lyssnat på cirka 90 skivor som har getts ut under året. Men de flesta har i ärlighetens namn fått en eller två spelningar, på sin höjd.

För det andra så ifrågasätter jag hela "bästa"-konceptet. Mina listor blir egentligen "de tio skivor jag gillar mest". Är det också "de bästa"? Det kan med rätta ifrågasättas.

För även om jag håller med författaren Stig Larsson om att kvalitet är någonting objektivt - det finns, det går nästan att ta på - så inser jag att det är så mycket som påverkar hur en årsbästalista ser ut. Urvalet, till exempel.

Det goda med det digitala samhället är att så otroligt mycket musik är tillgänglig. Om du läser årsbästalistor från 1982 så är det i princip samma skivor som dyker upp, skivor som fanns tillgängliga i Stockholms (ja, Stockholm dominerade även då) skivhandel. Några enstaka fanatiker skaffade skivor i USA och England, skivor som inte hade importerats till Sverige.

I dag är utbudet enormt, och det mesta går att få tag på digitalt. Om inte via de stora streamingtjänsterna, så via plattformar som exempelvis Bandcamp. Många artister och band säljer sin musik direkt till konsument. Det gör att du kan rota upp ett litet band i någon gudsförgäten håla och inom fem minuter ha tillgång till deras musik.

Men till saken... 2022 satte jag följande tio skivor på årsbästalistan:

Årets bästa skivor: 1. Love Supreme, Nneka

Årets bästa skivor: 2. Blå lotus, Henning
Årets bästa skivor: 3. Expert In A Dying Field, The Beths
Årets bästa skivor: 4. Eros Agape Philia, Sara Parkman
Årets bästa skivor: 5. Crude, David Keenan
Årets bästa skivor: 6. Visdom om år, Frida Franzén
Årets bästa skivor: 7. c/o jorden, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. Teeth Marks, S.G. Goodman
Årets bästa skivor: 9. Dentures Out, The Proclaimers
Årets bästa skivor: 10. Huvva! tredje sviten, Merit Hemmingson

Vilka av dessa har jag fortsatt lyssna på? Det är faktiskt i första hand Eros Agape Philia av Sara Parkman, samt Crude av David Keenan. Keenans katalog har jag gått igenom en hel del, inte bara fjolårets skiva.

Några av de andra har jag lyssnat på enstaka gånger, några har jag inte hört alls i år.

Vad lär vi oss av det? Att den ständigt brusande floden av musik riskerar att göra oss dumma, att vi konsumerar musik som vi konsumerar lösgodis. I stället för att fördjupa oss i någonting, så går vi vidare till nästa. Nyårslöftet 2024 får kanske bli att förändra det beteendet.