Först får vi sex sånger på engelska och därefter sex sånger på svenska.
Albumet heter Mentor och släpps 21 januari.
Fyra låtar har redan släppts: Darkest Shade of Dark, Den sista, Hydra och Pengar.
Nej, det har hon ju inte, utan det var alltså Ellen Sundberg, på Du sålde min biljett (och hon tolkade också Bodil Malmsten i fjol, på Ett bloss för Bodil Malmsten).
Ellinor Brolin har gjort ett album med tidigare outgivna sånger av Kjell Höglund. Albumet är producerat av Johan Johansson och musiken är skriven av Höglund själv, Peter LeMarc, Kajsa Grytt, Staffan Hellstrand m fl.
Albumets titellåt Det tredje årtusendet, av Johan Johansson/Kjell Höglund, har släppts som singel. Albumet släpps 28 januari.
Vi besöker även Asterions hus (en novell av Jorge Luis Borges) och följer i fotspåren på Sabrodts tiger (den sista frilevande vargen i Tyskland, som sköts 1904).
Ossler blir också bland de första svenska artisterna att sjunga om pandemin, i 16.45 i smittans år. Vilket får sägas vara ovanligt nutida för att vara Ossler. Annars har man nästan alltid känslan av att han sjunger från ett tidlöst tillstånd.
Musikaliskt lyckas Ossler och bandet variera sig, från storslagna arrangemang till lugnare visor, över 1 timme och sex minuter som ändå känns kort, eftersom skivan är så bra, från början till slut.
Ossler har mutat in ett helt eget hörn i svenskt musikliv, där ingen egentligen konkurrerar med honom. Dilemmat med att ha ett eget hörn, är att alla tittar i de hörn där de flesta artisterna trängs med varandra. Om alla bara vrider blicken lite, så får ni syn på Ossler.
Årets bästa skivor: 4. Blåbärskungen, David Ritschard
Årets bästa skivor: 5. Huvva! vad tiden går, Merit Hemmingson
Årets bästa skivor: 6. The Moon and Stars: Prescriptions for Dreamers, Valerie June
Årets bästa skivor: 7. Östan västan om stress och press, Stefan Sundström
Årets bästa skivor: 8. Dream of Independence, Frida Hyvönen
Årets bästa skivor: 9. Cobra Poems, Daniel Romano
Årets bästa skivor: 10. Dom som skiner, Thåström
Mina fördomar gjorde att jag trodde att David Ritschard var den typen av svensk Americana som jag gärna undviker. Den sorten som är mer renlärig än de som vuxit upp i Nashville, men ändå är rebeller mot Nashville. Det tenderar att finnas något humorfritt i den gruppen.
Som tur är, så är David Ritschard inte alls sådan. Han ser på allvar Alf Robertson som en musikalisk förebild. (Det finns många andra som lyfter fram Alf, i tydligt syfte att det ska kännas lite kitschigt.)
I sina bästa stunder lånar Ritschard formuleringsglädje från Cornelis Vreeswijk och folkhemssoul från Peter LeMarc.
Ritschards texter målar vardagsinteriörer från flera delar av Sverige, med viss förkärlek för söder om söder. Klassperspektivet är tydligt och några av de hippaste musikskribenterna kanske blir lite oroliga både när Ritschard nämner Internationalen och det faktum att sångaren mottagit Robespierrepriset, det priset till en yngre skribent eller konstnär som delas ut samtidigt som - det ännu mer bespottade - Leninpriset.
Just nu kan han dock inte göra något fel. Det är svårt att se årets album, Blåbärskungen, som något annat än ett stort genombrott för David Ritschard.
De traditionella folkmelodierna som Merit Hemmingson spelade in på tre album på 70-talet, de är tidlösa. Huvva! Svensk folkmusik på beat (1971), Trollskog (1972) samt Bergtagen (1973) gav alla folkmusikpuritaner hicka, men blev en glädjande överraskning för många andra som upptäckte musiken för första gången.
Det är tidlös musik och musik av sin tid, eftersom 70-talets trum- och gitarrljud onekligen finns där.
Jag vet inte om någon kommer att säga "typiskt 2021" om Huvva! vad tiden går.
Merit Hemmingson har tillsammans med Sara Parkman med flera ur hennes musikergeneration nytolkat åtta av spåren från 70-talsskivorna. Till och från känns det som att de öppnar ett ännu mer mäktigt rum än vad de gamla skivorna gjorde - Koralmelodi efter Bälter Erik Olsson, Älvdalen är det bästa exemplet. Gamle Evert är en pigg nytolkning av Evertsbergs gamla brudmarsch.
Min enda lilla invändning är att vi bara får åtta låtar och 40 minuters musik, men det är inget att gnälla över utan vi får glädjas över det vi får.
Årets bästa skivor: 6. The Moon and Stars: Prescriptions for Dreamers, Valerie June
Årets bästa skivor: 7. Östan västan om stress och press, Stefan Sundström
Årets bästa skivor: 8. Dream of Independence, Frida Hyvönen
Årets bästa skivor: 9. Cobra Poems, Daniel Romano
Årets bästa skivor: 10. Dom som skiner, Thåström
Om inte annat, så var Domedagspredikan ett väldigt balladtungt album. Nu får vi lite mer Stonesrock, lite mer upptempo. Och det låter väldigt bra.
Bandet, Bo Kashis orkester, svänger på precis det där löst, gungiga sättet som vi vill. Nikke Ström på bas och Martin Emtenäs på trummor bildar en rytmsektion som aldrig skulle vilja att det var tajt men trist. Martin Hederos på klaviatur kan brodera ut melodierna. Och en Stefan Sundström-skiva utan Ola Nyströms riviga elgitarr skulle inte vara en Stefan Sundström-skiva. (Kanske är det därför skivor där han saknas har känts lite vilsna.)
Stefan själv låter på gott humör, och sprider sin övergripande berättelse om hur vi lever och hur vi borde leva med både humor och sälta. Ett och annat tjuvnyp delas ut, men i regel är tonen godmodig.
Sundströms bästa sedan Nu var det 2014.
Läs också gärna min intervju med Stefan Sundström här.
Kanadensiska Daniel Romano har under pandemin låtit kreativiteten blomstra. Jag har faktiskt inte ens koll på hur många studio- och liveskivor och samarbetsskivor han har hunnit släppa under 2020 och 2021. Wikipedia antyder att det kan vara 11...
Årets huvudsakliga release verkar ändå vara Cobra Poems, krediterad till Daniel Romano's Outfit, samma band som släppte fjolårets utmärkta How Ill Thy World Is Ordered.
Jag är barnsligt förtjust i den typ av powerpop som Romano och hans band spelar på den här skivan. Som om The Beatles mötte Big Star, med modern produktion.
Egentligen är det enda minuset den där gnagande känslan att just produktiviteten skavt lite på finishen, vissa låtar kanske skulle ha sorterats bort om Romano tagit lite mer tid på sig. Men det är ett litet minus i kanten.
Nu vill vi ha Sverigevännen (tydligen) Romano live också.
Och trots att jag gillar Ossler, så har jag inte varit någon fan av det band som kompat Thåström och den livemusik de framfört heller.
Men vem är jag att döma någon annans musiksmak?
Nu har Thåström hur som helst gjort en sväng åt ett annat håll. På Dom som skiner får vi synthar, nästan dansvänliga rytmer till och från. Titiyo på gästsång på Papperstunna väggar.
Jag uppskattar vändningen, om inte annat för att det skapar mer luft kring Thåströms texter, som är styrkan med albumet. Jag kan inte hävda att jag kommer nynna någon av melodierna här heller, men enstaka textrader fastnar i mitt huvud:
"Jag är Woland..."
"Det är en bra dag för att räkna unionens alla floder..."
"Dom man träffar längst bak på bussen då och då..."
"Magnifik plan sa ja, magnifik plan sa ja"
I flera av låtarna är Thåström snarare som en deklamerande Bruno K. Öijer än en rocksångare, och det har effekt.
För mig får Thåström gärna fortsätta i den här riktningen.
Nu kommer äntligen Cellomusik III. Skivan släpps 27 januari och redan nu får vi första singeln Åter åter.
Läs gärna min intervju:
Bloggen möter Aina Myrstener Cello: "Jag hoppas att lyssnaren kan upptäcka något nytt i det minimala"
