Mina fördomar gjorde att jag trodde att David Ritschard var den typen av svensk Americana som jag gärna undviker. Den sorten som är mer renlärig än de som vuxit upp i Nashville, men ändå är rebeller mot Nashville. Det tenderar att finnas något humorfritt i den gruppen.
Som tur är, så är David Ritschard inte alls sådan. Han ser på allvar Alf Robertson som en musikalisk förebild. (Det finns många andra som lyfter fram Alf, i tydligt syfte att det ska kännas lite kitschigt.)
I sina bästa stunder lånar Ritschard formuleringsglädje från Cornelis Vreeswijk och folkhemssoul från Peter LeMarc.
Ritschards texter målar vardagsinteriörer från flera delar av Sverige, med viss förkärlek för söder om söder. Klassperspektivet är tydligt och några av de hippaste musikskribenterna kanske blir lite oroliga både när Ritschard nämner Internationalen och det faktum att sångaren mottagit Robespierrepriset, det priset till en yngre skribent eller konstnär som delas ut samtidigt som - det ännu mer bespottade - Leninpriset.
Just nu kan han dock inte göra något fel. Det är svårt att se årets album, Blåbärskungen, som något annat än ett stort genombrott för David Ritschard.
Årets bästa skivor: 5. Huvva! vad tiden går, Merit Hemmingson
Årets bästa skivor: 6. The Moon and Stars: Prescriptions for Dreamers, Valerie June
Årets bästa skivor: 7. Östan västan om stress och press, Stefan Sundström
Årets bästa skivor: 8. Dream of Independence, Frida Hyvönen
Årets bästa skivor: 9. Cobra Poems, Daniel Romano
Årets bästa skivor: 10. Dom som skiner, Thåström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar