Bloggen möter Stefan Sundström: ”Det var lite ögonblickets magi”

Foto: Jeanette Andersson (både bilden ovan och bilden nedan)

Nya skivan Östan västan om stress och press är något av en återkomst för den rockiga Stefan Sundström. Nu har han ett band han trivs med, Bo Kashis orkester, och många andra järn i elden. Han vill till exempel skriva en bok om den svarta pedagogiken.

Ska man se nya skivan, Östan västan om stress och press, och förra skivan, Domedagspredikan, som att de hänger ihop, som del 1 och del 2?

– Ja, på ett vis är det så. En av låtarna spelade vi in förra gången, första låten på plattan (Å Karin) spelade vi in 2019. Vi gjorde lite pålägg nu och jag gjorde om sången.

– Men det är samma folk som spelar på skivorna. Det är en ganska begränsad grupp människor som är bandet.

Hur kommer det sig att just ni bildade ett band (som kallas Bo Kashis orkester)?

– Ola (Nyström), gitarristen, har varit med på varenda platta jag har gjort, sedan... 1988 eller nåt sånt.

– Jag tänkte efter; vilka skulle jag vilja göra en platta med? Folk som har en väldigt personlig spelstil, så att man hör att det är de. Martin Hederos (klaviatur) är verkligen en sån lirare. Och Nikke Ström (bas) också. De gillar groove, sväng. Det är inte Adolf Fredriks musikklasser, de gillar när det svänger.

– Samma med Martin Emtenäs. Han är inte professionell trummis, så där, men han är en jävligt bra trummis. Och biolog. Jag tycker det är bra att ha med en biolog i bandet.

– Hela idén med att samla ihop de här, var att vi ville turnera, men det har ju inte gått på någon av plattorna. Det kanske går i sommar. Idén är att spela live.

(Intervjun fortsätter nedanför videon.)

I pressmeddelandet står det att förra skivan, Domedagspredikan, var den dystra skivan och nu kommer de glada låtarna. Men är Domedagspredikan så dyster egentligen?

– Nej, jag vet inte. Du har rätt i det. Jag tror jag är färgad av reaktionerna. Journalister som gör lite snabb research. ”Jaha, Domedagspredikan... tror du att domedagen kommer i morgon? Ja, det tror jag...”

– Egentligen är det inte så stor skillnad på skivorna. Men nya skivan är rockigare, det är mer elgitarr än akustisk gitarr.

– På den här skivan har jag skrivit låtarna mer med tanke på vilka jag ska spela in dem med. Basriffet i Tänk om – då tänkte jag direkt att Nikke Ström spelar det riffet, och då visste jag att han kommer att göra det bra.

Är det du själv som skrivit alla låtar eller samarbetar ni i bandet?

– Jag skriver ganska enkel musik, det är ofta tre ackord. På Den svarta pedagogiken är det bara två ackord. Då sade jag till Martin Hederos: ”Kan inte du väva ut det här lite grann?”

– Martin är med på några låtar, vi delar på STIM-pengar. Då har han gjort instrumentala partier som är insprängda i låtarna. Det är likadant på I en bortglömd skog. Där är det ett parti där jag inte sjunger. Då öppnar sig en flummigare värld. Han har sin bakgrund i jazzen. Något göteborgskt... lyriskt, som han har bidragit med.

Är det någon av låtarna som du är särskilt nöjd med?

– Ja, det är faktiskt den sista låten på plattan, för den har jag hållit på att slita med i några år, Hommage till Kerstin Ekman. Där är paradoxalt nog bandet inte med, utom Martin (Hederos).

– Den här snubben Dan Berglund på bas, han lirade med Esbjörn Svenssons Trio från början. Han är jazzkatt. Han satte låten, utan att ha lyssnat på den, på spik, tillsammans med min gitarr och Martins piano. Det svänger på något jävligt skönt sätt. Och sedan kom Lina Langendorf, en jävligt bra saxofonist, och drog ett skönt solo. Det var lite ögonblickets magi.

– Den svarta pedagogiken skulle jag vilja att många lyssnade på. Det är egentligen en bok... som jag inte har skrivit än. Men jag vill skriva en bok med den titeln, som ska vara en historiebok, samtidigt som den ska handla om mitt personliga förhållande till historien. Jag har en mamma som är uppvuxen i Tyskland under Hitler. Hur det har påverkat mig, tankar om arv och miljö. Hur man uppfostrade barn i Västeuropa på 1800-talet... Den har jag sprängt in många tankar i.

Vad är den svarta pedagogiken?

– Ett av de stora problemen, som gör att folk mår väldigt dåligt i Västerlandet... med allt våld och så, det beror på att man lär barn att slicka uppåt och sparka neråt. Barn ska hållas kort, är tanken.

– Man lär sig som barn att beundra det stora och starka och förakta det svaga. Det handlar mycket om föraktet för svaghet och föraktet för feminitet, det man kan associera med feminina egenskaper.

– Ska man förändra samhället långsamt – vilket är enda sättet att förändra samhället, tror jag – då handlar det mycket om barnuppfostran. Man måste börja behandla barn med respekt.

– Det kan låta banalt. Till exempel, att man införde förbud mot barnaga i Sverige, det tror jag har en enorm betydelse för att våldsstatistiken långsamt går ner, faktiskt. Det kan man inte tro när man läser kvällstidningsrubriker, men så är det. Dödligt våld minskar i samhället.

Nu landar vi väldigt mycket i dagsaktuella frågor. Vad tänker du om frågan om våld mot kvinnor som diskuteras mycket nu?

– Det sista jag har reflekterat över, är att extremhögern försöker plocka poäng och göra det till en fråga om invandring, det som Jimmie Åkesson sade i söndags (i partiledardebatt på SVT), att vi har importerat våldtäkter, i princip. Det är kvalificerat skitsnack.

– Våld mot kvinnor hänger ihop med att kvinnor har lägre lön än män, att kvinnor har mindre makt över sina liv, att kvinnor är ekonomiskt beroende av män. Det är det man skulle behöva snacka om, snarare än vad Fredrik Virtanen gjorde någon natt på 90-talet. Det handlar om ekonomi.

(Intervjun fortsätter nedanför videon.)

Ni i bandet har läst en bok av Jerry Rubin, Snacka inte bara..?

– Ja, alla har inte gjort det... vi är ett odisciplinerat gäng.

– Nej, men Jerry Rubin var en yippie – hippies som på ett roligt och anarkistiskt sätt vände upp och ner på det amerikanska samhället. De gick ut och demonstrerade och sade ”vi vill knulla överallt, vi vill ha fritt LSD...”. Lite barnsligt men... Revolution som en barnlek, kan man kanske säga. Fantasin till makten.

– Han säger också att han är trött på människor som teoretiserar och klassificerar och dömer andra människor, i stället för att göra något själva.

– När folk sitter och pratar om i fall man kan äta kött eller ärtor från Brasilien... skippa det nu, och var med på Fridays for Future eller ockupera en skog i Norrland. Gör någonting i stället för att sitta och hålla på en massa privatmoral och skit. Var inte så petig med ord. Alla språkpoliser... för att någon använder fel uttryck i någon genusdebatt.

Du och Martin Emtenäs ska ut och filma i sommar?

– Ja, arbetsnamnet är faktiskt Snacka inte bara. Vi ska söka upp folk som gör saker, framför allt saker som har med livsmedel att göra.

– Vi ska upp till Jämtland där några driver ett slags modernt fäbodbruk, där de låter kor gå på skogen. Det är så man ska använda skogen, man ska ha ett växelbruk med betande djur, man ska sparsamt ta ut virke ur skogen. Kor bidrar i skogen till biologisk mångfald, som gör att kolinlagringen i skogen ökar mycket mer.

– Sedan har vi varit nere på Tjörn hos en snubbe som odlar fisk på land. Han odlar mal i stora tankar och föder upp dem på matavfall.

– Det är sådana grejor vi måste göra nu, eftersom livsmedelssystemet är ohållbart, med jätteimport av mat som är odlad i tredje världen. Det funkar bara för att bensinen är subventionerad så att det blir billigt att flyga och transportera med långtradare. Och underbetalda arbetare.

– Vi försökte intressera SVT för det här, men det är så trögt, så vi orkade inte vänta. Nu kör vi på nollbudget själva. Jag kommer lägga upp på Facebook och Youtube.

Jag läser ganska många intervjuer med dig, men du får sällan prata om musik? Är det för att du själv har varit lite less på musik?

– De jag spelar med i Bo Kashis orkester, de är spelemän. Jag är inte riktigt en speleman. Jag är inte så teoretiskt intresserad av musik. Jag kan inte så jävla mycket om musik egentligen.

– Jag håller på med en grej nu; SVT gör ett program om Evert Taube. I det programmet är det meningen att jag ska kompa en massa folk. Jag trodde Taube var enkel. Men då kommer de med sådana här ackord... ”Det här ska vara ett G#Maj7+9.” Jag får sitta och googla Youtubeklipp hur man ska ta ett G#Maj7+9. Jag är inte avancerad vad gäller musik. Jag tycker om musik, men inte så mycket teoridelen. 

Jag får ändå känslan av att de två senaste skivorna är lite av en nytändning på musikfronten? 

– Jo, men det är det. Men det är en annan sak, då handlar det om en livesituation som är kul, det känns som ett party. Musik har varit väldigt betydelsefullt för mig, socialt. Nu handlar det nästan mer om vilka jag lirar med, än vad vi lirar för nåt. Då kan det vara reggae eller techno, det skiter jag i. Bara det svänger och det är kul folk.

Om du själv skulle lyfta några av dina tidigare album, vilka skulle det vara?

– Jag tycker Vitabergspredikan var en topp. Det var ju precis innan vi gick åt skilda håll, Weeping Willows och jag. Den tycker jag blev jävligt bra.

– Sedan tycker jag att Ingenting har hänt var en bra platta. Då vågade jag äntligen släppa den här rockgrejen som jag alltid har klamrat mig fast vid. Jag träffade en snubbe, Basse, Sebastian Aronsson, som producerade den skivan. Han började prata om Kraftwerk och sådana grejor. Jag har alltid hatat den musiken. Men jag tycker det finns något schysst med att föra in en slags kyla i musiken ibland. Leonard Cohen gjorde något liknande när han gjorde First We Take Manhattan och de grejorna. Kylig musik, samtidigt som han är rätt varm. Det var lite så vi ville göra.

Hjärtats melodi är en skiva jag gillar väldigt mycket...

– Ja... ja, för fan. Den är gjord i någon slags glädje, det var ett skönt gäng. Och så hade vi Anders Burman som producent. 

Hur var det att jobba med Anders Burman? 

– Jo, det var roligt. Han var en väldigt traditionell producent.

– Han var ganska auktoritär. ”Tagning 132...” Han var så gammal och hade en så tung historia med Cornelis och Fred Åkerström, så honom skojade man inte med. Alla bara lydde honom. Han var inget svin, han var schysst och rolig. 

Är det några enskilda låtar du tänker tillbaka på, att ”jäklar, där fick jag till det”? 

– Första låten om Sabina tycker jag är bra, Sabina (1). ”Hon tar aldrig av sig sin hatt...” 

– Hur Sabina gör en konst utav att gå. Det är nog den bästa låt jag har skrivit, tror jag. Den är så... lätt. Det är en livskänsla i den som jag tycker om att uppleva.

Den av dina låtar som är mest spelade på Spotify* är Har nån sett Sabina?

– Ja... Den är lite catchy och så är den väldigt pampig, nästan som Tamla-Motown-soul, med blås och tjejkörer.

– Det är lite märkligt med den texten. Det är nästan som Cornelis låt Turistens klagan. Den har en väldigt märklig och ganska otäck text, men sedan är det de där ungarna... lalalalala... när man lyssnar på texten så sjunger Cornelis: ”Över mitt huvud så svävar en kolsvart gam, i rummet bredvid mig sjunger en tokig dam.” Det är ingen Lasse Berghagen-text direkt.

– Har nån sett Sabina snurrade lite på P3 ett tag, och då kan många människor ha hört den. 

Törs vi hoppas på spelningar i höst, vad säger tecknen? 

– Ja, min agent tror att det blir begränsningar upp till 500 pers, och då påverkar det några spelningar, men de flesta spelningar är faktiskt under 500 pers. 

– Jag väljer att tro på att det blir. Det är klart att vi kör.

* I efterhand har jag upptäckt att Spotify listar Stefan Sundström & Apache separat från Stefans solomaterial. Den av Stefan Sundström & Apaches låtar som är mest spelad på Spotify är Amors pilar med cirka 445 000 spelningar. Har någon sett Sabina har 2 242 000 spelningar, som jämförelse. Och ska man vara väldigt teknisk så listas Alla ska sova för nu är det natt med 3 982 000 spelningar som den mest spelade av Stefan Sundström. Det är dock från en skiva med Georg Riedels och Astrid Lindgrens musik som heter Barn på nytt, och där är Stefan blott en av många som sjunger den låten.