Jag har varit lite förbryllad över att Thåström varit så framgångsrik de senaste decennierna. I mina öron ligger de senaste riktigt bra låtarna drygt 20 år tillbaka i tiden.
Och trots att jag gillar Ossler, så har jag inte varit någon fan av det band som kompat Thåström och den livemusik de framfört heller.
Men vem är jag att döma någon annans musiksmak?
Nu har Thåström hur som helst gjort en sväng åt ett annat håll. På Dom som skiner får vi synthar, nästan dansvänliga rytmer till och från. Titiyo på gästsång på Papperstunna väggar.
Jag uppskattar vändningen, om inte annat för att det skapar mer luft kring Thåströms texter, som är styrkan med albumet. Jag kan inte hävda att jag kommer nynna någon av melodierna här heller, men enstaka textrader fastnar i mitt huvud:
"Jag är Woland..."
"Det är en bra dag för att räkna unionens alla floder..."
"Dom man träffar längst bak på bussen då och då..."
"Magnifik plan sa ja, magnifik plan sa ja"
I flera av låtarna är Thåström snarare som en deklamerande Bruno K. Öijer än en rocksångare, och det har effekt.
För mig får Thåström gärna fortsätta i den här riktningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar