Frida Hyvönen återvänder till det engelska språket, efter en tillfällig (?) utflykt till svenskan på albumet Kvinnor och barn.
Jag hade gärna sett att hon fortsatt att sjunga på svenska, något som slår mig extra hårt när jag hör henne sjunga duett med David Ritschard på dennes Än går det vågor.
Men samtidigt förstår jag, att Hyvönens värld är större än Sverige, och att engelskan kan behövas för de där internationella äventyren.
På Dream of Independence får vi Hyvönens funderingar om moderskap, relationer i medelåldern och våndan över att åldras. Musikaliskt har hon hittat en nisch där hon kan vara både melodiös och storslagen och ibland poppig, utan att det känns krystat. Frida Hyvönen låter alltid som Frida Hyvönen.
När det är som bäst är det verkligen intagande, ibland känns det nästan för perfekt, vilket alltid gör att det kliar lite inom mig.
På det hela taget dock ett starkt album, som befäster Frida Hyvönens särställning i svenskt musikliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar