Östan västan om stress och press sägs vara den mer positiva uppföljaren till Domedagspredikan. Förvisso uppfattade jag inte det albumet som så himla negativt, men kanske spritter det ännu lite mer i Stefan Sundström den här gången.
Om inte annat, så var Domedagspredikan ett väldigt balladtungt album. Nu får vi lite mer Stonesrock, lite mer upptempo. Och det låter väldigt bra.
Bandet, Bo Kashis orkester, svänger på precis det där löst, gungiga sättet som vi vill. Nikke Ström på bas och Martin Emtenäs på trummor bildar en rytmsektion som aldrig skulle vilja att det var tajt men trist. Martin Hederos på klaviatur kan brodera ut melodierna. Och en Stefan Sundström-skiva utan Ola Nyströms riviga elgitarr skulle inte vara en Stefan Sundström-skiva. (Kanske är det därför skivor där han saknas har känts lite vilsna.)
Stefan själv låter på gott humör, och sprider sin övergripande berättelse om hur vi lever och hur vi borde leva med både humor och sälta. Ett och annat tjuvnyp delas ut, men i regel är tonen godmodig.
Sundströms bästa sedan Nu var det 2014.
Läs också gärna min intervju med Stefan Sundström här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar