Redan 30 juli är det dags för ännu ett släpp från arkiven, Alan Vega After Dark.
Det rör sig om inspelningar tillsammans med Ben Vaughn, Barb Dwyer och Palmyra Delran, medlemmar i bandet Pink Slip Daddy.
Första spåret, Nothing Left, kan höras ovan. Alan Vega avled 2016.
SVT är som vanligt garanten för att sådana dokumentärer kan göras, även om SVT säkert skulle kunna göra ännu mer.
Dokumentären om skivbolaget Silence är sevärd, och den vinner på att de medverkande - framför allt ett par av Silences grundare, Anders Lind och Eva Wilke - filmade mycket av sitt liv redan på 70-talet, både vardagsliv, skivinspelningar och konserter. Det gamla filmmaterialet är så pass omfattande att vi knappt får se de medverkande i nytagna bilder. Å ena sidan slipper vi "talking heads", å andra sidan hade det ändå varit trevligt att, så att säga, återknyta lite tydligare med nyckelpersonerna i nutid. Det är en fascinerande historia om hur Silences kontor och inspelningsstudio så småningom flyttas till och byggs upp i den lilla byn Näved, utanför Koppom i västra Värmland. Läs mer om studion här.
Mest upprörande i dokumentären om Silence är att de få kvinnliga artisterna, med Turid som det tydligaste exemplet, verkar ha mobbats ganska hårt av musikrörelsens elitkommissarier (utanför skivbolaget).
Att en av Nationalteaterns grundare Med Reventberg gick bort nyligen gör dokumentären om Nationalteatern aktuell igen. Här är utgångspunkten, till skillnad från i dokumentären om Silence, att vi möter huvudpersonerna i nutid, och följer deras ansträngningar för att åstadkomma en återförening för en kväll. Jag hade gärna hört ännu mer om de uppenbara spänningar som fanns mellan dem som hade ideologiska ambitioner, och dem som hellre lyfte fram teatern och musiken - som hellre ställde frågor än gav tydliga svar.
I fjol skrev jag på bloggen om dokumentären om John Holm. Holm var aldrig en del av musikrörelsen utan hade ju "sålt ut" till ett kommersiellt skivbolag. Men han färgade naturligtvis 70-talets musik i minst lika hög utsträckning som just musikrörelsen.
Första singeln heter Algo Azul (översättningen av Something Blue) och kan höras ovan.
La Cruzada släpps 27 augusti.
Därefter har jag till och från lyssnat halvhjärtat när han kommit ut med en ny skiva. Ingenting har direkt huggit tag i mig. För mig kommer han alltid vara den blekare versionen av Warren Zevon (som han ju för övrigt hjälpte fram i karriären).
Det är ändå lite intressant att Browne nu släpper första albumet på sju år. Nya albumet heter Downhill from Everywhere och släpps 23 juli.
Ovan kan du se Browne framföra första singeln My Cleveland Heart hos Jimmy Kimmel.
Här skrev jag om Colin Mouldings kommande EP, The Hardest Battle, vars releasedatum nu flyttats fram från 25 juni till 2 juli.
Andy Partridge har bestämt sig för att ge ut några av de låtar han ursprungligen skrev för andra artister, men som av olika skäl aldrig gavs ut av dessa artister... Därav titeln My Failed Songwriting Career - Volume 1.
EP:n, som släpps 23 juli, innehåller de fyra låtarna Ghost Train, Great Day, Maid of Stars och The Mating Dance. Det framgår inte vilka artister som ursprungligen skulle ha spelat in låtarna, men det spelar väl kanske mindre roll. Det viktiga är att vi nu får musik av Andy Partridge.
Evenemanget kallas, av någon anledning, för Shadow Kingdom och äger rum 18 juli. Arrangören skriver:
"Shadow Kingdom will showcase Bob Dylan in an intimate setting as he performs songs from his extensive body of work, created especially for this event."
Det är ingen gratiskonsert, utan du kan köpa biljetter här.
På sin Facebooksida förklarar den nigerianska sångerskan dröjsmålet så här:
"What am i waiting on?... waiting?..its a habit..its one i think i need..it is that which i think is not enough..
Who and what i am can't be defined...no need to wait,don't need nothing,all that ..all this,
And so..i am Moving,releasing,freeing..i am about to drop a new project...after 5years.there are no signs..NOW is Now.
with all the mind stuff,it thinks it is wrong or right..
And so what?"
Nya singeln Love Supreme är en stark comeback. Det är ännu oklart om ett nytt album är på gång, men vi får hålla tummarna.
Det är väl rimligt att anta att Åsa Söderqvist fortsätter med musiken, även om ShitKid läggs ner. ShitKid var först ett soloprojekt, sedan en duo (med Lina Molarin Ericsson) och avslutningsvis ett soloprojekt igen.
En första lyssning på nya albumet är ganska uppfriskande. Helt klart demoinspelningar som möjligtvis putsats en aning.
Roligast är väl Round The Beach som låter som något Plastic Bertrand hade kunnat åstadkomma. (Låten finns också i en engelsk version som naturligtvis heter Runt på stranden.)
På senare år har Nile ökat takten och släpper nu ett album nästan varje år. Fjolårets New York At Night följs nu av The Day The Earth Stood Still, som släpps 13 augusti.
Första låten är ett samarbete med Steve Earle och heter Blood On Your Hands. Läs mer i Rolling Stone.
Nu tänker han släppa sin första soloskiva på tio år. (2017 släppte han en duoskiva med Christine McVie.)
Nya skivan är självbetitlad och första singeln heter I Don't Mind och kan höras ovan. Albumet släpps 17 september.
Men om jag inte är helt ute och cyklar har han aldrig släppt ett "riktigt" soloalbum tidigare. (The Giraffes började som ett soloprojekt, men blev ett band.)
23 juli släpper han albumet I Am Not Me. Första singeln heter So Satisfied.
Singeln är från ett "kommande större projekt", enligt pressutskicket, vilket jag tolkar som ett kommande album.
Björk släppte Lycklig, en cover på Reeperbahn, i fjol. Hans första album Va vet du om det? gavs också ut 2020.
Dilan Apak och Moa Lundqvist är mest kända från tv-serien Sagan om Dilan och Moa (SODOM) som har sänts i två säsonger (2018, 2020) i Sveriges Television – en hysteriskt rolig serie om ”Malmös vidrigaste vänskapspar” (SVTs beskrivning). Jag tycker att serien är ett under av formuleringskonst och väl avvägd situationskomedi. Serien är dessutom otroligt väl castad med skådespelare/komiker som Marcus Berggren (Filip), Cynthia Guarachi (Paola), Karim Rashed (”kioskmannen”), David Wiberg (prästen Mats) och Evelyn Mok (”psykologen”).
Tyvärr togs avsnitten bort från SVT Play i slutet av april, men ska vi tro upphovsmakarna så har vi inte sett det sista av de fiktiva Dilan och Moa.
Dilan och Moa har också en podcast som sänds i princip varje vecka. De har nått den riktigt breda publiken, via medverkan i tv-frågesporten På spåret i vintras.
Hur kom ni in på komedi, från första början?
Dilan: – Jag har alltid hållit på med teater, i skolan och så. Jag gick på teaterlinjen på gymnasiet och ville bli skådespelare. Men det tyckte inte mina föräldrar var en bra idé, för jag var invandrare... nej, men de var lite oroliga av sig. Så de ville att jag skulle ha en riktig utbildning först, sedan får du göra vad du vill. Så då gjorde jag det, jag pluggade juridik, men det var vidrigt.
Dilan Apak hade tankar om att bli ”skådespelare med stort S”, men efter att en kompis dragit in henne i paneler och sketcher i P3 i Sveriges Radio, så tog humorn över alltmer.
Dilan: – Det var mitt sätt att få spela och komma nära teatern, så jag halkade in mer. Det var aldrig riktat fokus. Men på den vägen är det och sedan har jag lite fastnat med humorn och det kanske är det jag har fallenhet för också, att skämta.
Moa: – Det är som att humor är det enda språk som jag har förstått och tyckt varit okej. Jag konsumerade jättemycket humor som tonåring. Jag växte upp i Umeå och det fanns ingen standupscen, det fanns ingenting av det slaget. Sedan flyttade jag till Malmö som 18-åring och där träffade jag en vän från Umeå, paradoxalt nog, som höll på med standup, Tora Larsson. Hon uppmuntrade mig att testa standup och jag tyckte det verkade kul. Eller jag tyckte det verkade enkelt, minns jag det som. Jag har alltid lidit av en sinnessjuk hybris, ”det är klart att jag kan göra det där”.
Exakt hur hon skulle jobba med humor var lite oklart för Moa Lundqvist, men eftersom det var ”det enda hon tyckt varit roligt någonsin” och dessutom det enda hon ”inte har slutat med”, så fanns det ingen återvändo...
Dilan och Moa räknar sig inte till den grupp komiker som drivs av teorin kring hur ett skämt är uppbyggt eller grubblar över exakt hur man får en publik att skratta.
Moa: – Jag tror att vi drivs mer av berättelserna som humor är, karaktärerna som humor är, den alternativa världen som humor kan innebära – mer än hur får man en publik att skratta. Jag är mer så där: ”Om de inte skrattar kan de fara åt helvete.”
Dilan: – Jag satt och tänkte på det, när vi satt och pratade om hur vi kom in på humor. Jag kom att tänka på den sortens komiker – de som satsar på standup specifikt och sitter och dividerar... premiss, punchline... jag känner mig som en sådan analfabet när jag pratar med dem, för jag har aldrig kunnat tänka på ett skämt på det sättet.
Hur träffades ni två?
Dilan: – Vi träffades på Tankesmedjan som är ett satirprogram i P3. På den tiden producerades det och sändes från Malmö. Emma Knyckare skulle sluta som programledare och jag skulle provsända, för jag var en kandidat till jobbet. Det här var hösten 2013 och då träffade jag Moa för första gången, som betedde sig som om jag redan hade fått jobbet, vilket var jätteförvirrande. Vi åt någon jätteäcklig lunch på något café i Malmö.
Moa: – De hade sagt till oss att du skulle börja jobba. Klassisk P3-kommunikation hade föranlett detta...
Dilan: – Och jag fick ju jobbet. Det tog inte jättelång tid innan vi började jamma i programmet. Det var egentligen ett program där man mest gjorde sina egna prator, men vi började ändå relativt tidigt att göra sketcher ihop.
2014 bildades duon på allvar när Dilan och Moa gjorde sin första föreställning tillsammans, på Malmöfestivalen.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Vad var det ni såg i varandra? Varför kände ni att ni funkade bra tillsammans?
Moa: – Jag hade följt Dilan på Twitter och hon hade följt mig på Twitter... vi hade en god vibe, va. Det är så enkelt att vi har samma humor, vi skrattar åt samma saker. Vi tycker att samma saker är absurda, absurdistiska. En känsla av att det stämmer, man behöver inte förklara varför man tycker att något är kul, eller att något är sjukt i huvudet. Då är det ganska lätt att säga, att då kör vi.
Dilan: – Ja, det finns någon självklarhet där. Det var ju jobbigt på Tankesmedjan i början, för att jag tyckte att alla var så roliga och att Moa var så himla, himla kul. Ni vet när man är så där, det är lite pinsamt att jag tycker att den där personen är så rolig. Men att den personen tycker att man är rolig tillbaka och förstår en. Det är ju magiskt.
Har ni en rollfördelning när ni jobbar tillsammans, när ni skapar saker?
Moa: – Jag tycker att de allra flesta moment är väldigt gemensamma. Det har fallit sig naturligt, vi har inte planerat det. Sedan finns olika områden av expertis eller intresse, vad man tycker är roligast. När vi skriver tv så har vi ofta varsin idé om vad man vill hugga in på först. Det faller sig rätt naturligt.
Dilan: – Sedan har vi skrivprocessen som är väldigt gemensam men separat på något sätt, men vi har ändå samma roll i det.
Moa: – Vi skriver lika mycket, men på varsitt håll först. Skickar till varandra, läser varandras, skriver om varandras. Det blir som en morf, oftast.
Dilan: – Du är bättre på klippning, tänka i klipp. Jag är bättre på avtalsbitar, bara för att jag har pluggat det.
Kommunikation är viktigt i den kreativa processen, vilket också förhindrar en del potentiella konflikter.
Dilan: – Något som alltid varit viktigt för oss är att det vi skapar måste vara lustbetingat. Känner man inte lust är det ingen idé, då försöker man bara bajsa ur någonting som suger ändå. Det har räddat många clashar, genom att vi säger till i god tid, att ”jag är inte så sugen på den här idén längre” eller ”jag vet inte var jag står i det här projektet längre, kan du dra lite mer i det”. Kommunikationen har nog räddat oss där.
Moa: – Om den kommunikationen inte finns, om man inte kan vara ärlig med sig själv och den andra om man vad man orkar, vill och har lust med, då kan det bli jobbigt. Men det pratar vi om mycket.
Vi måste prata om tv-serien, Sagan om Dilan och Moa. Sjukt bra, tycker jag. Jag har sett den fem gånger. Berätta, hur kom ni fram med idén?
Moa: – Jag är en tv-serienörd och jag har varit säker på länge att jag ville göra en tv-serie. När Dilan och jag började jobba ihop så hade vi lite sketchidéer, olika lösryckta scener som vi ville filma. Vi filmade hemma med en kompis systemkamera och jag klippte, väldigt hemmameckat, men i den färdiga serien finns det kvar spår från det allra första vi gjorde. Till exempel ”Bucketlist” finns kvar, där min karaktär skriver saker som hon redan har gjort.
Under en lång process, över flera år, utvecklades idén från lösryckta sketcher till den tv-serie som blev, där Dilan Apak och Moa Lundqvist spelar vridna versioner av sig själva, omgivna av vänner och fiender i Malmö. Under skrivprocessen byggdes universumet ut med flera karaktärer.
Dilan: – Filip och Paola – den vänsterautonoma ADHD-snubben och den jättekonstiga konstnären. Det är ju verkligen folk vi har träffat och känner i Malmö.
Moa: – Kioskmannen fanns med, att vi skulle kunna göra något roligt med den typen av karaktär.
Dilan: – En ny typ av kioskman... En kontrast mot den gulliga Comviq-gubben.
Kände ni att ni kunde ta nästa steg till säsong 2, blev det en tydlig utveckling?
Dilan: – Ja, det tycker jag. Jag tänker på det när jag kollar på serien. I säsong 2 fick vi ju sitta ned med en dramaturg, under manusprocessen, vilket ju var en jättetillgång. Jag tycker verkligen att vi får till en utveckling. Säsong 1 var på många sätt en pilotsäsong. Vi var helt gröna, vi visste inte vad vi höll på med. Det enda vi var säkra på var vårt humoristiska uttryck. Sedan ska man bygga karaktärer och huvudkaraktärerna var lite mer ett hopkok av varandra. Sedan i säsong 2 så har vi sett lite mer, vilka tendenser har Moa, vilka tendenser har Dilan – de tar vi nu och förstärker, något så in i helvete. Det gav de här sjuka narcissisterna, en undersexuell och en översexuell, vilket kändes jättekul.
Moa: – Ja, det var väldigt roligt att vi kunde ge dem varsin längre båge. Det hade vi ju inte i säsong 1, där var varje avsnitt egentligen fristående. Vi hade kunnat sända dem i vilken ordning som helst. I säsong 2 så har vi gett dem varsitt länge projekt. Dilan med sin resa och sin överlevnad. Och Moa då som vill uppnå status och credd på universitetet utan att kunna någonting. Där har de ju varsina projekt som är lite större.
Berätta lite om de övriga karaktärerna, jag antar att ni var med i castingen av Filip och de andra? Vad var viktigt när ni plockade dem?
Dilan: – De flesta av karaktärerna är skrivna för skådespelarna. Det är nog bara kioskmannen där vi inte visste vem... alla andra som är med har vi jobbat med tidigare. Marcus Berggren (Filip) har vi jobbat med på Tankesmedjan, Cynthia Guarachi (Paola) har vi jobbat med på P3 Din gata. Daniel Sanchez, som spelar Alejandro, har också varit på Tankesmedjan. Vi var väldigt säkra på att vi ville ha dem. Vi har alltid varit övertygade om att de bästa skådespelarna är också komiker.
Moa: – Evelyn Mok, som spelar psykolog, var också någon som vi visste att vi ville ha. Ett komiskt uttryck som man förlägger på en karaktär i fiktionen, och så blir det ett perfekt giftermål. Vi var med i castingen av alla karaktärer i serien som har någon replik.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Kommer vi få se karaktärerna Dilan och Moa från serien igen? Finns det hopp om en ny säsong eller tänker ni er andra nya möjligheter?
Dilan: – En ny säsong, där har vi fått nej... tre eller fyra gånger. Vi är jättedåliga för SVT, vi har inga tittare och vi är inte influencers, så det är inte intressant för SVT. Men vi har börjat skriva på en långfilm med Dilan och Moa och ska väl påbörja någon typ av förhandling för att se hur mycket av formatet vi kan ta med oss in i filmvärlden.
Moa: – För en film har vi ändå höga förhoppningar. Men det är också en ny värld, där vi också är helt gröna. Det kommer definitivt bli av, om det inte blir någon fruktansvärd juridisk kamp. Vi har noll kronor men många idéer för dessa tu karaktärer.
Vad har ni velat göra med podden? Ni har hållit på jättelänge, eller hur?
Moa: – Ja, det är inte så många avsnitt, men vi har hållit på sedan 2015. Vi är snart uppe i 150 avsnitt. Där har ambitionen varit från starten att ha en helt fri plats, att bara få prata och skämta men också vara outhärdliga på olika sätt. En veckobok brukar vi kalla det.
Dilan: – Det här var redan på Tankesmedjan-tiden, eller Moa hade precis slutat. Men det fanns ett behov av att ha någonstans där vi kunde snacka, tjabba och skämta som vi ville, och inte behöva tänka på att ha den här public service-nerven i sig, som man ändå lite har. Det är skönt att ha en plats där man får provprata lite, som det heter.
Moa: – Det känns som en skyddad kokong. Det faktum att vi har kommunicerat det så pass tydligt till lyssnarna – att om du inte gillar det, så får du inte lyssna. Vi kommer inte anpassa det. Man kan inte komma: ”Jag blev kränkt av det här ni sade.” Vi vill inte att folk lyssnar som är grinhaggor. Vi har varit tydliga med det och därför har vi en underbar skyddad värld.
Har ni agenter eller managers som kan jobba med er långsiktiga utveckling?
Moa: – Vi kör completely DIY och det gör ju oss väldigt fria i vårt skapande, vilket är det viktigaste för oss båda, men det som är svårt är att få genomslag, att få ens våra befintliga lyssnare och tittare att se och höra det vi gör. Vår podd brukade ha mycket högre lyssning. Det finns ingen förklaring, förutom att vi inte kommer igenom bruset. Tv-serien fick inte alls den typ av genomslag vi hade förväntat oss. Det kom inte igenom. Det är frustrerande, för ingen av oss är intresserad av att göra reklam eller pusha det på tusen olika sätt. Där hade det kanske varit skönt att ha någon som gjorde det.
Dilan: – Vi har ändå klarat oss jävligt bra. Nu har vi ändå gått emot det här som började redan på P3, att vi blev uppmuntrade att vara P3-profiler i våra privata kanaler. Redan där började det skava. Vi har gjort som vi har velat med podden och vi har gjort som vi har velat med serien. Det har ju ändå burit frukt. Jag måste påminna mig själv om att vi ändå var med i fucking På spåret. Och även om det inte betyder så mycket för mig personligen, så vet jag vilket genomslag det har bland folk. Vi har inte sålt ut men ändå så har vi en jätteliten men så jävla trogen och underbar publik, som har burit oss ganska långt.
Moa: – Vi har redan allt det vi behöver. Kanske inte i pengar, men i publik och den uppmärksamhet den får. Det kanske inte ska få mer uppmärksamhet.
Dilan: – Det är inte så jävla intressant att vara berömd heller. Jag tror att jag tyckte det var mer intressant när jag var yngre. Jag tror inte det är för att jag har mognat, för jag har ett enormt ego. Jag vill vara framgångsrik, men jag vill inte vara känd. Det är inte intressant, för det känns som att man måste leva upp till så mycket då.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Förutom långfilmen så har Dilan Apak och Moa Lundqvist påbörjat ett arbete för en improvisationsscen i Malmö.
Dilan: – Vi ska försöka dra i gång en improvisationsteater i Malmö. Jag hoppas att vi kommer att få ha publik till hösten. Vi har precis blivit nekade pengar från Region Skåne, de jävlarna. Vi ska försöka lösa det på något annat sätt.
Moa: – I förlängningen vill vi ha föreställningar varje/varannan vecka, vi vill ha en rullande ensemble. Vi vill ha workshops, kurser i impro. Vi vill ha ett helt improvisationshumorimperium i Malmö. Sveriges bästa improhumor kommer det vara. Men det kan ta ett tag då, för att jävla covid gör att vi inte kan ha en publik. Men vi har börjat samla en ensemble och vi har hittat en improvisationspianist i Malmö. Vi har inlett ett samarbete med en scenkonstverksamhet som har scener och allt möjligt, som heter Inkonst, i Malmö. Det ska vi dra i, i höst. Det är för jävla kul!
Lyssna på Dilan och Moas podcast
Följ Dilan och Moa på Facebook
