Legendarisk basist i Tant Strul, men också soloartist och medlem i Dom orena och duon Svart smultron. Det räcker inte för att beskriva Liten Falkeholm. Hon är också konstnär med en färsk utställning i bagaget som snart kommer i filmversion. Bloggen fick en pratstund med Liten, om allt detta.
Hur kom du in på musiken, från allra första början?
- Det har jag ju alltid varit. Mamma var världens bästa keyboardist, så man kunde ju inte bli annat. Hon spelade piano så himla bra. Jag spelade också piano från början. Jag gick den där typiska tjejvägen – musikklass, kör...
- Sedan flyttade jag till Stockholm för att jag ville ägna mig åt måleri, konstskola, så jag drog så fort som jag kunde.
- Jag kände Tony Thorén (basist i Eldkvarn och Litens ex-man) innan, så han såg till att jag kunde flytta in i deras kollektiv, när Plura (Jonsson) flyttade ut.
- Då satt vi med där varje gång när de repade. Jag var redan då väldigt sugen på bas, men jag var ju tillsammans med basisten... och han var dessutom jävligt begåvad.
I stället för bas så spelade Liten xylofon i Eldkvarn, som gradvis byggde en karriär. Efter tre-fyra år, när Eldkvarns satsning skulle växla upp så blev det utan Liten, som fick utrymme att starta eget. Och resten är som bekant historia i form av Tant Strul, ett band som snabbt växte fram ur ett gäng vänner och grannar.
- Jag hade en längtan efter att vara i botten. När man spelar xylofon så... ”jag hör inte, du finns inte!”. Den var väldigt svår att micka upp på den tiden, tekniken har gått framåt. Jag längtade efter att vara i botten, där man var viktig.
Jag har alltid slagits av att Tant Strul verkar ha haft en speciell kemi?
- Vi har en kemi som är högljudd. Vi älskar varandra och är vansinnigt högljudda allihopa och har egna viljor. Ibland fick man luras... med Amason så lurades jag. ”Vi ska byta basgång, den där kan vi inte ha.” Och då gick jag runt och låtsades med lite andra basgångar, sedan gick jag tillbaka till den jag hade bestämt mig för. ”Jaaa, vad bra.” Så ibland fick man luras lite.
- Vi alla var alltid överens när vi nådde målet. Vi tyckte alltid samma om slutresultatet.
- Vi utvecklades parallellt, vi var alla nybörjare på våra instrument. Det gjorde också att det blev eget och tryggt. Innan var det alltid killar som skulle visa...
(Intervjun fortsätter nedanför videon)
Hade ni distinkta roller i bandet?
- När Kärsti (Stiege) var med, så skrev hon och Kajsa (Grytt) texter till de första singlarna. Första plattan så skrev Kajsa och jag en del ihop och Micke (Westerlund) skrev också en låt, men sedan tog Kajsa över. Hon hade en så otrolig både drivkraft och talang vad gällde låtskrivande. Hon kom med ett skal och en text och sedan kunde vi tillsammans möblera om i det där. Hon hade en tydlig ackordsföljd och en tydlig text. Det kom ganska tidigt, hennes skapandekraft. Hon var så himla ung när hon kom med. Kärsti hade träffat henne på en ungdomsgård. ”Jag känner en tjej, hon spelar gitarr, hon kan vara med.”
- En viktig sak med Tant Strul som kanske är lite annorlunda mot andra band, det var att vi spelade till texten. Jag gjorde mina basgångar utifrån vad Kajsa hade för berättelser. Inte utifrån att ”nu ska vi ha ett sånt här sväng”, eller ”nu ska vi ha en sån här sorts låt”, utan utifrån låtens konstruktion och innebörd. Vi var så präglade av vad vi ville säga, vartenda ord var så viktigt, och varje ton.
Favoritlåt eller favoritalbum?
- Jag tycker om alla tre, men Amason är väl den som kanske är mer lättsmält och lite mer avancerad i sitt upplägg, medan första plattan (Tant Strul - finns inte på Spotify men hela skivan finns med på samlingsskivan Klassiker) är enklare och lite sorgsnare. Men jag tycker väldigt mycket om den första också, med Micke (Westerlund) på trummor. Den är så tassande...
- Den sista (Jag önskar dig) är lite mer synthbaserad än de andra. Den är lite annorlunda.
- Jag tycker väldigt mycket om Svarta diamant, den är så organisk på något sätt. Sedan tycker jag Amason är unik som låt, den har ett sådant drag.
Vad har du för minnen av livekonserterna med Tant Strul?
- Jag var ju mamma, de andra var partybrudar på vift. Eller, vi var två som var partybrudar och två som inte var det...
- Men konserterna var speciella. Närheten, framför allt om man har en riktigt stor publik. Ju större publik man har, desto mer blir man buren. Jag kommer ihåg när jag sjöng min lilla låt, Om du stänger dörrn (cover på Velvet Undergrounds After Hours) på Roskilde – det var som om hela publiken höll mig på sina händer.
- I Norrland kunde det vara tvärtom, snubbar som klättrade... jag nitade en med klacken en gång. Han höll sig borta sedan.
Du hade en kort solokarriär efter Tant Strul, berätta om den?
- Jag var krossad efter skilsmässan från Tant Strul. Då gjorde jag ett par singlar, men jag fattade inte att jag skulle få göra en LP. Jag träffade Lizzie Jörgensen som var skivbolagsdirre, för några år sedan – ”Vad synd att du aldrig gjorde någon LP”, sade hon. Jag trodde inte det fanns någon efterfrågan, jag hade ingen koll på det.
- Då var jag inte så säker, som jag tycker är nu. Jag hade dålig självkänsla med min röst. Nu tycker jag det är skitkul att både tala och sjunga själv. Då var jag lite mer rädd, ovan. Nu kan jag njuta av den möjligheten att kommunicera.
Tant Strul återförenades 2012, för en framgångsrik halvårslång turné. Kajsa Grytt, Liten Falkeholm och Nike Markelius spelade också som Aunt Fuzz, bland annat i New York sommaren 2009.
- 2012 körde vi ett halvår, det var den dealen vi hade med varandra. Det var aldrig meningen att det skulle vara längre. Vi har aldrig låtit så bra som vi gjorde då. Satt ju som en smäck, när alla var vuxna och vi hade lirat hela livet.
- Aunt Fuzz var en annan grej, utan Malena (Jönsson). Det var lite komplicerat när hon inte var med. Vi var så vana att vara vi fyra. Att vara tre och åka till New York var betydligt svårare. Vi tre utan Malena, rent själsligt, var lite svårt. Hon behövdes.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Hur är det med Dom orena, finns bandet fortfarande?
- Vi tror nog inte det... vi har kvar vår replokal och ses ibland. En i bandet har haft familjerelaterade problem som gjorde att han inte kunde repa under jättelång tid. Sedan slutade Knivderby, Oscars (Svensson) andra band, och han var låtskrivare och sångare där, och då har han startat ett annat band som heter Rysk roulett. I Dom orena så gjorde vi låtarna tillsammans och Danne (Pamnert) sjöng allting. Bandet är pausat i alla fall.
- Vi fick aldrig riktigt det där att folk skrek efter oss live, vi hade nog behövt en sån kick.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Tillsammans med gitarristen Birgitta Linder har Liten också duon Svart smultron som finns med några fina låtar på Youtube.
- Nu spelar jag de låtarna med Malena, vi håller på att repa lite lätt. Tanken är att spela i maj, det har ju varit flyttat på grund av corona. Vi får se om det går.
- Sedan spelar vi in dem utan sång, för att ha som bakgrund till min utställning, jag har filmat min utställning.
Ja, du målar också och har ganska nyligen haft en utställning? Jag visste inte att du målade?
- Ja, det var därför jag flyttade till Stockholm från början, men sedan tog musiken över. Nu i coronatider har jag kunnat måla hela tiden. Den tiden har jag inte haft förut.
- Utställningen jag hade, alla de verken var från 2020. Den trygga handen hette utställningen och beskrev en viss tid i mitt liv, före tio års ålder. Den här gången har titlarna varit viktiga, att de styr tanken lite grann. Fruktansvärt kul att ha utställning, att se hur folk reagerar. Folk öppnar sig så mycket om sina egna liv.
- Det är olja, akvareller och tuschteckningar – ganska många tuschteckningar, många olja och en del akvareller.
- Nu håller jag på att förbereda nästa utställning, som ska handla om tioårsåldern. Den är svårare, den där mellanperioden, innan man blir tonåring.
Följ Liten Falkeholm på Instagram
Lyssna på Liten Falkeholm på Spotify
Lyssna på Tant Strul på Spotify
Läs intervju med Malena Jönsson
Läs intervju med Nike Markelius
Läs intervju med Kajsa Grytt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar