Det är akut med historieskrivningen över 70-talets musikrörelse och angränsande kulturella företeelser. De medverkande håller av naturliga skäl på att lämna scenen.
SVT är som vanligt garanten för att sådana dokumentärer kan göras, även om SVT säkert skulle kunna göra ännu mer.
Dokumentären om skivbolaget Silence är sevärd, och den vinner på att de medverkande - framför allt ett par av Silences grundare, Anders Lind och Eva Wilke - filmade mycket av sitt liv redan på 70-talet, både vardagsliv, skivinspelningar och konserter. Det gamla filmmaterialet är så pass omfattande att vi knappt får se de medverkande i nytagna bilder. Å ena sidan slipper vi "talking heads", å andra sidan hade det ändå varit trevligt att, så att säga, återknyta lite tydligare med nyckelpersonerna i nutid. Det är en fascinerande historia om hur Silences kontor och inspelningsstudio så småningom flyttas till och byggs upp i den lilla byn Näved, utanför Koppom i västra Värmland. Läs mer om studion här.
Mest upprörande i dokumentären om Silence är att de få kvinnliga artisterna, med Turid som det tydligaste exemplet, verkar ha mobbats ganska hårt av musikrörelsens elitkommissarier (utanför skivbolaget).
Att en av Nationalteaterns grundare Med Reventberg gick bort nyligen gör dokumentären om Nationalteatern aktuell igen. Här är utgångspunkten, till skillnad från i dokumentären om Silence, att vi möter huvudpersonerna i nutid, och följer deras ansträngningar för att åstadkomma en återförening för en kväll. Jag hade gärna hört ännu mer om de uppenbara spänningar som fanns mellan dem som hade ideologiska ambitioner, och dem som hellre lyfte fram teatern och musiken - som hellre ställde frågor än gav tydliga svar.
I fjol skrev jag på bloggen om dokumentären om John Holm. Holm var aldrig en del av musikrörelsen utan hade ju "sålt ut" till ett kommersiellt skivbolag. Men han färgade naturligtvis 70-talets musik i minst lika hög utsträckning som just musikrörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar