Småtrevliga pandemisånger från Hamell On Trial

Sympatiske Ed Hamell har alltid mitt öra. Under artistnamnet Hamell On Trial har han alltid haft den punkiga do-it-yourself-attityd som många artister verkar ha återupptäckt under coronapandemin.

Nu är det många artister som kör streamingspelningar och ber om dricks. Andra passar på att vara kreativa och skriva nya låtar. Hamell kör naturligtvis både och.

Han skrev 15 låtar på 15 dagar och spelade dem sedan under en Facebookspelning kallad The Pandemic Songs. Nu har skivbolaget, Saustex Records, bestämt att nio av dem håller måttet för ett album med samma namn.

Det är inget helgjutet mästerverk, men det är inte meningen med Ed Hamells musik. Det är kul, bitvis inspirerat, ibland bagatellartat. Som den spontant skrivna sången till åttaåriga Ruut i Finland, som av någon anledning följde Facebookspelningen tillsammans med sin pappa. (Och Hamell ägnar sig ofta åt ämnen som är direkt barnförbjudna.)

Skivan kan köpas digitalt eller på CD (begränsad upplaga) här på Bandcamp.

Första albumet på fyra år från Nisse Hellberg

Nisse Hellberg och kollegorna i Wilmer X har återupplivat bandet ett par varv under de senaste åren. Ingen ny musik har spelats in, men konserter har det blivit - och liveplattan Blues, svett och tårar.

Det är en del av förklaringen till varför Nisse Hellberg inte släppt något soloalbum sedan 2016 års Vägen västerut.

Nya skivan heter Goda tider rullar in och första singeln, Vilken tur att vädret finns, kommer redan 12 juni. Albumet dröjer till 28 augusti.

Inspiration har bland annat hämtats under en resa till Louisiana i USA.

Cat Stevens släpper ny version av Tea for The Tillerman

Här har vi en nyhet som jag känner mig kluven inför. Yusuf, eller Cat Stevens som han varit mest känd som, har spelat in en ny version av sitt mest kända album, Tea for The Tillerman.

Albumet innehåller sådana klassiker som Where Do The Children Play, Wild World och Father and Son.

Varför ska man mixtra med en sådan skiva? Enligt Yusuf själv, som intervjuats i Rolling Stone, så var ett skäl att uppmärksamma 50-årsjubileet av skivan, liksom att uppdatera soundet på låtarna, mer likt hur han nu för tiden tolkar sångerna på scen.

"I wanted to take the halo off", säger Yusuf till Billboard apropå ett helt nytt arrangemang för Wild World. Och det är nästan mer begripligt, att vilja skaka om någonting som nästan ses som heligt.

Tea for The Tillerman 2 släpps 18 september.

Courtney Marie Andrews fortsätter bädda för nya albumet

Jag har redan tidigare flaggat för att Courtney Marie Andrews nya skiva Old Flowers sannolikt är en av årets bästa skivor. 

Sannolikheten minskar inte direkt med nya singeln It Must Be Someone Else's Fault, som har släppts nu. Se och hör ovan.

Sedan tidigare har If I Told och Burlap String släppts. 

Old Flowers släpps 24 juli.

U.D.O. släpper skiva med arméorkester

Udo Dirkschneider har som vanligt många järn i elden. Hans band U.D.O. ska släppa en ny skiva och ibland spelar han också under sitt efternamn, Dirkschneider.

U.D.O.s nya album är inspelat tillsammans med Musikkorps der Bundeswehr, tyska arméns musikkår.

De 15 nyskrivna låtarna är skrivna av Dirkschneider samt de gamla Accept-medlemmarna Stefan Kaufmann och Peter Baltes, samt musikkårens Guido Rennert och Alexander Reuber.

Albumet, We Are One, släpps 17 juli. Titelspåret låter märkligt likt någon låt jag inte kan sätta fingret på... Lyssna här på Spotify.

Alina Devecerski släpper ny singel

2014 släppte Alina Devecerski sitt minialbum Gnista+Gas. Efter det har hon endast släppt en singel, Ingen jävel, som kom ut i fjol.

Men på torsdag, 28 maj, kommer en ny singel, Okej. Och i december väntar ett nytt minialbum. Fler detaljer och exakt datum finns ännu inte.

Devecerski slog igenom direkt med sitt debutalbum, Maraton, som kom ut 2012.

Att upptäcka Albin Lee Meldau

Så mycket bättre är ett av de där programmen jag följer indirekt, ungefär som passiv rökning, genom kvällstidningarnas rapportering. Albin Lee Meldau slog igenom i programmet, han hade knappt inlett sin karriär.

Sedan har det varit tala ut-intervjuer (om droger) i fina morgontidningar. Och en väntan på uppföljaren till debutalbumet About You som kom ut samma år, 2018, som Så mycket bättre.

Jag skulle inte ägnat honom en andra tanke, om inte ett häpnadsväckande faktum slog mig i huvudet av en slump. Meldau är son till Annika Blennerhed, som i mitt tycke gjort en av de bästa svenska skivorna genom tiderna, Kvartett från 1987. (Tyvärr finns skivan inte tillgänglig längre, annat än som begagnade vinylexemplar. Jag tror inte skivan gavs ut på CD.) Här skrev jag om Kvartett som en av de 20 bästa svenska skivorna genom tiderna.

Och när jag såg att Meldau den 12 juni släpper en skiva på svenska (som heter just, På svenska), så vaknade min nyfikenhet. Lite av mammans talang måste ju ha gått i arv. Hans pappa, Max Meldau, är tydligen både producent och låtskrivarpartner till sonen. I övrigt vet jag ingenting om honom.

Redan nu har "sida A" av nya skivan släppts på Spotify. Det låter bra, Meldau har en soulig men ändå distinkt röst, med dramatiska kvaliteter. Låtarna känns bekanta, även när det är första gången du hör dem. Kom för mig låter som något som Peter LeMarc skulle kunna ha gjort. Samma skit är struttig promenadblues. Tårar av guld är popsoul med singelkvaliteter.

Ska bli intressant att höra även sidan B, när den kommer.

Steve Earle tillbaka på rätt spår

Snabba omdömen kan alltid vara en fallgrop, men i mina öron låter det som att Steve Earle är tillbaka på rätt spår igen.

Det har känts som att Earle har provat sig fram de senaste åren - vi har fått två hyllningsalbum, till Guy Clark och Hank Williams. Och album med egna låtar som inte riktigt har övertygat.

Men Ghosts of West Virginia, som kom ut i går, har fördelen att ha ett tema, som verkar ha sporrat Earle. Ämnet, som också är en pjäs, är en gruvolycka som dödade 29 gruvarbetare i West Virginia.

Earle har själv sagt att han hoppas kunna nå fram till "folk som röstar annorlunda än jag själv". Det får vi väl se, men skivan låter lovande.

Julianna Barwick släpper fjärde albumet

Om vi räknar bort samarbetsalbum (två) och EP-skivor (sex) så är Julianna Barwicks kommande studioalbum faktiskt bara hennes fjärde.

Healing Is A Miracle heter kommande skivan som släpps 10 juli. Hör singeln Inspirit ovan.

För mig är Barwicks karriärhöjdpunkt fortfarande 2013 års Nepenthe. Hon har släppt bra material även efter det, men ingenting lika helgjutet eller uttrycksfullt.

Olika bilder av Iiris Viljanens nya skiva

Jag har just läst en recension i Hufvudstadsbladet om Iiris Viljanens nya skiva Den lilla havsfrun.

Recensionen var intressant eftersom recensenten i viss mån drar samma slutsatser som jag - men på ett annat sätt. Således konstaterar Anna Lillkung att "låtarna är musikaliskt sett mer poppiga och konventionella i jämförelse med (föregående skivan) Mercedes - och betydligt mindre fängslande".

Texterna är lika starka som tidigare och låtarna blir bättre med fler lyssningar, konstaterar Lillkung.

Jag drog precis samma slutsats här om dagen - men i positiv riktning. Visst tyckte jag - som väldigt många andra - att Mercedes var en väldigt bra skiva, men jag föll aldrig helt i farstun för de lätt svävande kompositionerna. När jag hör låtarna, känner jag igen dem, men om någon skulle be mig nynna en låt utan att ha skivan på i bakgrunden skulle jag få svårt.

Således reagerade jag positivt på att Iiris Viljanen blivit "poppigare", utan att på något sätt göra avkall på vare sig musikaliskt uttryck eller berättandet i texterna. Det är trots allt inte tuggummipop om pojke-möter-flicka. Vardagligt relationsdrama får vi, men även en sång om att bli äldre, i duett med Stina Ekblad. Liksom en lagom rasande Metoo-uppgörelse (Min inre svarta lista).

Där Mercedes var 11 låtar på drygt 43 minuter nöjer sig Den lilla havsfrun med åtta låtar på 34 minuter. Kanske är jag skyldig till att inte kunna behålla uppmärksamheten, men jag väljer att tolka min upplevelse som att Viljanen fattat att det finns fördelar med att att vara kort och koncis.

Kathleen Edwards är tillbaka

Kanadensiska Kathleen Edwards blev hyllad från början i sin karriär. Men mitt i den så tog hon plötsligt ett sexårigt uppehåll, där hon bland annat jobbade på café.

Sedan ringde Maren Morris (The Highwomen) manager och undrade om Edwards ville skriva tillsammans med Morris. Och det var första steget på vägen tillbaka. Läs en längre artikel, i Rolling Stone, om Edwards väg tillbaka.

I julas kom hon med en julsingel och nu kommer snart ett nytt album.

Total Freedom heter skivan som släpps 14 augusti. Första singeln Options Open kan höras ovan. Skivan är producerad av bland andra Jim Bryson, en annan underskattad kanadensisk artist.

Försenad Neil Young-skiva

Okej, "försenad" i rubriken är lite skämtsamt, men skivan är faktiskt försenad på flera sätt. Homegrown spelades in under 1974 och 1975 men gavs aldrig ut. I stället valde Neil Young att ge ut Tonight's The Night som hade spelats in redan 1973. (1974 gavs även On The Beach ut.)

Och nu skulle Homegrown ha kommit ut 18 april, men sköts på grund av pandemin upp till 19 juni.

Skivan är till stor del akustisk och texterna handlar ofta om ett förhållande som tagit slut.

Låten Try har kommit ut som första singel.

Intensiv skivsläppsfredag

I går, fredag 15 maj, var en hektisk skivsläppsdag.

Jag ska erkänna att jag inte hunnit lyssna på alla de skivor jag hade i releaselistan, men några har jag hunnit höra i sin helhet och andra har jag hört singlarna från.

Wille Nile släppte New York At Night. Nile är nu för tiden en stabil och produktiv artist som kommer med en ny skiva vartannat år, ungefär. Jag har inte greppats jättemycket av skivan efter en första lyssning, låter lite "formulär 1A", men den kanske växer.

Jason Isbell and the 400 Unit släppte Reunions. Isbell är aldrig dålig, men det är något antiseptiskt och präktigt över honom som gör att jag aldrig riktigt dras in i hans berättelser. Men visst finns det effektiva spår här, som t ex Be Afraid och What've I Done To Help.

Gretchen Peters album med Mickey Newbury-sånger skrev jag om här.

Men den enda skiva jag - just nu i alla fall - investerar i genom att faktiskt köpa den digitalt snarare än att bara streama är A Steady Drip, Drip, Drip - Sparks 24:e studioalbum. Det är imponerande att bröderna Russel och Ron Mael lyckas fortsätta vara kreativa och unika efter 49 år som skivinspelande artister.

Även till exempel Thåström och The Magnetic Fields släppte skivor i går.

500 Mil gör cover på Hansson de Wolfe United

500 Mil - Anna Charlotta Gunnarsson och Christel Valsinger - har alltid haft utmärkt smak och popsensibilitet, vilket de återigen visar genom sin första coverlåt.

Var kommer barnen in är en sång från Hansson de Wolfe Uniteds andra album Existens Maximum som kom ut 1981. (Och Hansson de Wolfe United är ett gravt underskattat band med en nästan fläckfri katalog som sträcker sig från 1979 till 2014.)

Därmed har vi fått två singlar - Carpe Diem var den första - från 500 Mil under 2020. Förhoppningsvis får vi även album nummer två under året också.

MaidaVale ett välkommet fynd

Apropå att upptäcka musik, som jag skriver om i inlägget nedan - ibland upptäcker du inte gammal musik, utan ny musik.

Maida Vale är en stadsdel i London. MaidaVale är ett svenskt rockband med två album i ryggen.

Jag hade inte hört talas om dem innan Rock'n'Roll Magazine hade ett stort reportage om bandet i senaste numret. Det lät tillräckligt lovande för att jag skulle provlyssna. Jag är en kräsen typ som ibland orkar lyssna 20 sekunder innan jag avfärdar en artist eller ett band, men MaidaVale gav onekligen mersmak.

Visst släktskap har de med likadeles svenska Blues Pills, men MaidaVale känns aningen tyngre, drar lite mer åt metal, medan Blues Pills drar mer åt rock med - föga överraskande - bluesbotten.

Och bägge MaidaVales album är mycket bra - Tales of The Wicked West från 2016 och Madness Is Too Pure från 2018. Eftersom livekonsertåret 2020 är inställt så förbereder bandet just nu ny musik.

Gretchen Peters hjälper mig att upptäcka Mickey Newbury

Musikhistorien är full av namn du ännu inte har upptäckt. Det lär jag mig - nästan - varje dag.

Således hade jag ingen aning om att Mickey Newbury funnits (han är tyvärr bortgången sedan 2002). Han hade en lång karriär ända sedan debuten 1968, Harlequin Melodies. Sista skivan, Blue To This Day, gavs ut postumt, 2003.

Tydligen var han en av de första - tillsammans med bl a Johnny Cash och Waylon Jennings - att avvika från den traditionella, konservativa Nashvillelinjen inom countryn. Newbury kallades rentav "hippie cowboy" av vissa.

Nu har Gretchen Peters spelat in ett album med sånger av Mickey Newbury - The Night You Wrote That Song: The Songs of Mickey Newbury.

De tre första singlarna finns tillgängliga på Spotify. Albumet släpps på fredag, 15 maj.

Fish släpper sista skivan

Det är alltid svårt att lita på artister som säger att de ska göra sista turnén eller sista skivan.

Men av någon anledning tror jag på Fish, den forne Marillionsångaren som egentligen heter Derek William Dick.

Efter hans fyra strålande och klassiska (allihopa) skivor med Marillion har hans solokarriär tuffat på utan att nå det stora rampljuset. Hans gamla band har fortsatt, men inte heller nått de kommersiella höjder de gjorde tillsammans med Fish.

25 september ska Fish då släppa sin sista skiva, Weltschmerz. Titellåten har redan släppts och kan höras ovan.

Mats Ronander krossade allt motstånd

I coronatider (helvete, vad jag hatar den frasen) så har streamade konserter blivit det nya svarta. På lördagen gjorde Mats Ronander livedebut i den nya världen. Och visade helt plötsligt hur proffsen gör.

Mina förväntningar var låga eftersom historier under senare år talat om gigs där Ronander varit "glad" eller värre. Men jäklar. Här var det möjligtvis lite stelt under de första två låtarna, men sedan var det fullt blås och ett sväng som få kan bjuda på.

Skarpa 1 timme och 20 minuter fylld med både gamla och nya låtar, och särskilt kul att de nya låtarna från Malla Motel faktiskt lät BÄTTRE live än på skivan.

Om nu bara viruset ger med sig så Ronander och bandet kan ge sig ut på vägarna.

Ani DiFranco i fängelseprojekt

Ani DiFrancos senaste album var 2017 års Binary.

Nu har hon samarbetat med Zoë Boekbinder och nio fångar i amerikanska fängelser för albumet Long Time Gone i The Prison Music Project.

Skivan släpps 5 juni.

Lyssna på låten Nowhere But Barstow and Prison ovan.

Bob Dylan släpper nytt album

Bob Dylan släpper sitt första album med originalmaterial sedan 2012 års Tempest. Åren däremellan har Dylan varit upptagen med att släppa Shadows In The Night, Fallen Angels och Triplicate, skivor där han tolkade låtar som Frank Sinatra sjungit in.

Rough and Rowdy Ways, som nya skivan, heter kommer 19 juni.

Murder Most Foul och I Contain Multitudes har redan släppts som singlar och nu kommer tredje singeln False Prophet. Hör den ovan.

Många intressanta streamingkonserter

För bara drygt tre månader sedan kändes det osannolikt att vår nya musikverklighet skulle vara inga konsertbesök - men många streamingkonserter att se fram emot.

Streamingkonserterna är ju ett rätt snålt substitut, men om du är svältfödd på konserter så tar du ändå tacksamt emot vad du får. En del av konserterna är gratis, men tar gärna emot "dricks" t ex via Swish eller Paypal. En del av konserterna använder "biljetter" som du kan köpa (trots att du kan titta gratis om du vill). Och ytterligare andra kräver faktiskt att du på riktigt betalar biljett för att få tillgång.

Johan Johansson är särdeles aktiv vad gäller nätkonserter. I fredags, 1 maj, körde han en solokonsert på Facebook och på onsdagen spelade han tillsammans med KSM3 i Bagis Folkets Hus. I morgon fredag spelar han med Strindbergs, ett event som också kan nås via Facebook.

På lördag 9 maj spelar Mats Ronander på KB i Malmö - nå eventet här.

Samma dag spelar Hamell On Trial sitt nya album The Pandemic Songs på Facebook.

På söndag 10 maj så spelar Billy Bragg, Steve Earle, Indigo Girls m.fl. på något som heter City Winery Mother's Day Special. Gå hit.

Likadeles söndag så spelar Henning "live på internet".

Osslers singel släppt nu

Nu finns Osslers singel Keltiska havet - se video ovan - tillgänglig.

Det är fortfarande oklart vad det nya albumet ska heta och när det kan släppas.

The The släpper gammalt material

Matt Johnson i The The gör ju sitt bästa för att släppa en massa olika saker, utom ett helt nytt studioalbum.

2020 har planer funnits på en rad releaser, däribland en helt ny singel, som jag skrev om här, samt en liveskiva/-DVD från turnén 2018. Vi får se om något av detta blir uppskjutet p.g.a. coronakrisen.

Nu i maj släpper Johnson dock See Without Being Seen, som är hans egentliga debutalbum, släppt endast på kassett 1979 och inspelat i källaren på föräldrarnas pub.

Nu kommer CD-versionen och gissningsvis är det hela mest av kuriöst intresse, men ändå. Kan beställas här.

Forbert försöker coveralbumets svåra konst

Om du ska göra ett coveralbum så ska du ha någon form av idé. Det är min enda och enkla regel för coveralbum.

Det finns naturligtvis en rad varianter. Till exempel de som väljer ett tema. The Great American Songbook har tacklats av mängder av artister. Bob Dylan gjorde en variant av detta när han på flera skivor tolkade låtar som Frank Sinatra tidigare sjungit in.

Det finns de som hyllar en era eller ett skivbolag (hur många Motown-hyllningar har vi inte fått?). Det finns de som hyllar en enda artist.

Om du inte har någon bärande idé så är jag emot att du gör ett coveralbum.

Vilka gör smarta coveralbum? Jag tycker Mikael Wiehe, ibland i samarbete med andra artister, som Ebba Forsberg, ändå hittat en linje med sina Dylanalbum. Det är konsekvent och det är oftast bra, både text- och musikmässigt. Sedan kan man undra om inte Wiehe själv blir lite mätt på Dylan ibland.

Juliana Hatfield får höga poäng för sina coveralbum av Olivia Newton-John och The Police. Inte minst för att vi nu börjar nå en punkt då artister stora på 80-talet får coverskivor. Och Hatfield gör materialet till sitt, det är 100% Hatfield även om andra skrivit låtarna.

Shawn Colvin har jag hyllat i detta blogginlägg, för sin förmåga att hitta ganska eller helt okända artisters låtar, som hon lyfter upp och lyfter fram.

Nu har Steve Forbert gjort en coverskiva, Early Morning Rain, där han bland annat plockat två Bob Dylan-låtar och en låt av Elton John. Richard Thompsons Withered And Died kan han få poäng på, men behöver vi ännu en cover på Your Song? Dylanlåtarna är förvisso inte de allra mest kända (Early Morning Rain och Dignity).

Nu ska vi väl inte gå alltför hårt åt Forbert. Som han själv skriver i en kommentar har han gjort 20 album med originalmaterial, så han borde väl få spela in ett "enkelt" coveralbum? Men jag är ledsen, jag tycker han borde ha ansträngt sig lite mer.

Blandade uppskjutna nyheter

Coronasituationen fortsätter att påverka musikbranschen.

Dixie Chicks har ännu inte satt något nytt datum för sitt album Gaslighter som skulle ha kommit 1 maj. Det är bandets första album på 14 år. Titelspåret har redan släppts som singel och nu kommer även Julianna Calm Down (hör ovan).

Även Bon Jovi och Alicia Keys har satt sina album på paus utan att sätta något nytt datum. Bägge hade under en period 15 maj som releasedatum.

Courtney Marie Andrews har flyttat sitt album Old Flowers från 5 juni till 24 juli. Fabriken som gör vinylskivorna är tillfälligt stängd för att minska smittspridningsrisken, skriver Andrews i ett inlägg på Facebook. Andrews will att de fysiska exemplaren ska finnas tillgängliga samma dag som skivan finns tillgänglig digitalt.

Konsertsituationen i Sverige börjar också klarna, i bemärkelsen att allt ställs in. Gröna Lund har ställt in allt till och med 20 juni och Liseberg till och med midsommar.

Av de konserter jag hade inbokade, faktiskt eller mentalt, så har Ulf Lundell ställt in sin sommarturné. Randy Newmans konsert på Cirkus 17 maj är inställd. Hurula på Cirkus har flyttat från 15 maj till 26 januari. Snart lär det komma besked om att Aoife O'Donovan på Bryggarsalen 19 maj är inställd eller flyttad. Att Kiss spelar på Tele2 Arena 25 juni förefaller också helt osannolikt.