Forbert försöker coveralbumets svåra konst

Om du ska göra ett coveralbum så ska du ha någon form av idé. Det är min enda och enkla regel för coveralbum.

Det finns naturligtvis en rad varianter. Till exempel de som väljer ett tema. The Great American Songbook har tacklats av mängder av artister. Bob Dylan gjorde en variant av detta när han på flera skivor tolkade låtar som Frank Sinatra tidigare sjungit in.

Det finns de som hyllar en era eller ett skivbolag (hur många Motown-hyllningar har vi inte fått?). Det finns de som hyllar en enda artist.

Om du inte har någon bärande idé så är jag emot att du gör ett coveralbum.

Vilka gör smarta coveralbum? Jag tycker Mikael Wiehe, ibland i samarbete med andra artister, som Ebba Forsberg, ändå hittat en linje med sina Dylanalbum. Det är konsekvent och det är oftast bra, både text- och musikmässigt. Sedan kan man undra om inte Wiehe själv blir lite mätt på Dylan ibland.

Juliana Hatfield får höga poäng för sina coveralbum av Olivia Newton-John och The Police. Inte minst för att vi nu börjar nå en punkt då artister stora på 80-talet får coverskivor. Och Hatfield gör materialet till sitt, det är 100% Hatfield även om andra skrivit låtarna.

Shawn Colvin har jag hyllat i detta blogginlägg, för sin förmåga att hitta ganska eller helt okända artisters låtar, som hon lyfter upp och lyfter fram.

Nu har Steve Forbert gjort en coverskiva, Early Morning Rain, där han bland annat plockat två Bob Dylan-låtar och en låt av Elton John. Richard Thompsons Withered And Died kan han få poäng på, men behöver vi ännu en cover på Your Song? Dylanlåtarna är förvisso inte de allra mest kända (Early Morning Rain och Dignity).

Nu ska vi väl inte gå alltför hårt åt Forbert. Som han själv skriver i en kommentar har han gjort 20 album med originalmaterial, så han borde väl få spela in ett "enkelt" coveralbum? Men jag är ledsen, jag tycker han borde ha ansträngt sig lite mer.