Jag har just läst en recension i Hufvudstadsbladet om Iiris Viljanens nya skiva Den lilla havsfrun.
Recensionen var intressant eftersom recensenten i viss mån drar samma slutsatser som jag - men på ett annat sätt. Således konstaterar Anna Lillkung att "låtarna är musikaliskt sett mer poppiga och konventionella i jämförelse med (föregående skivan) Mercedes - och betydligt mindre fängslande".
Texterna är lika starka som tidigare och låtarna blir bättre med fler lyssningar, konstaterar Lillkung.
Jag drog precis samma slutsats här om dagen - men i positiv riktning. Visst tyckte jag - som väldigt många andra - att Mercedes var en väldigt bra skiva, men jag föll aldrig helt i farstun för de lätt svävande kompositionerna. När jag hör låtarna, känner jag igen dem, men om någon skulle be mig nynna en låt utan att ha skivan på i bakgrunden skulle jag få svårt.
Således reagerade jag positivt på att Iiris Viljanen blivit "poppigare", utan att på något sätt göra avkall på vare sig musikaliskt uttryck eller berättandet i texterna. Det är trots allt inte tuggummipop om pojke-möter-flicka. Vardagligt relationsdrama får vi, men även en sång om att bli äldre, i duett med Stina Ekblad. Liksom en lagom rasande Metoo-uppgörelse (Min inre svarta lista).
Där Mercedes var 11 låtar på drygt 43 minuter nöjer sig Den lilla havsfrun med åtta låtar på 34 minuter. Kanske är jag skyldig till att inte kunna behålla uppmärksamheten, men jag väljer att tolka min upplevelse som att Viljanen fattat att det finns fördelar med att att vara kort och koncis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar