Mästerverk i skymundan

Under långsamma jul- och nyårshelgerna brukar jag ibland lyssna ikapp på skivor jag missat från det gångna året. 2018 har inte direkt bjudit på några skivor av det slaget.

Men i slutet av 2017 så kom en EP som jag inser att jag missat att puffa för här på bloggen. Basisten Colin Moulding och trummisen Terry Chambers från XTC har bildat duon TC&I.

EP:n Great Aspirations innehåller fyra låtar av samma toppklass som Colin Moulding brukade bjuda på inom ramen för XTC.

Moulding och Chambers har hunnit göra några konserter också, i hemstaden Swindon. Förhoppningsvis följer både ett helt album och fler konserter. Och nej, tyvärr är XTCs andre låtskrivare Andy Partridge inte intresserad av att ta upp tråden från XTC.

Skivan kan köpas via Pledge Music.

Nytt släppdatum för Dan Hylander & Raj Montana Band

Dan Hylander & Raj Montana Band sköt upp släppet av nya skivan Indigo minst tre gånger under 2018.

Nu verkar det dock klart att skivan släpps 25 januari.

Därefter väntar en vårturné med start 13 april i Örebro. Stockholm, Göteborg, Malmö, Halmstad, Karlskrona och Borås får också besök.

Årets bästa skivor: 1. Kniven i hjärtat, Kajsa Grytt

Kajsa Grytt har gjort några av de bästa svenska skivorna genom tiderna; Kajsa & Malenas Historier från en väg samt hennes egen En kvinna under påverkan. 

Kniven i hjärtat är hennes tredje bidrag till svenska rockmusikens kanon. Ett på många sätt imponerande album. Imponerande i att inte vilja vara varken glättigt eller särskilt tufft (även om Mina Girls kan sägas vara något av en kampsång). I stället - klyschvarning - snarare sårbart och eftertänksamt. 

Kniven i Hjärtat fick bitvis strålande recensioner, men jag misstänker att försäljningssiffrorna är blygsamma, tyvärr. Dels för att den potentiella publiken inte längre köper skivor, dels för att mediaexponeringen som Grytt fått i år inte handlat tillräckligt mycket om musiken och skivan.

Kanske finast på hela skivan är en sång vi hört tidigare, i de s.k. Dubious Sessions, nämligen Stockholm. I den förra inspelningen kompade Kajsa Grytt sig själv på gitarr (och någon ytterligare gitarrist?). Nu är det parhästen Malena Jönsson som spelar känsligt piano. Årets låt.

Årets bästa skivor. 2. Loner, Caroline Rose

Årets bästa skivor: 3. Run With The Pack, Issa

Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie
Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor. 2. Loner, Caroline Rose

Caroline Rose har skolat om sig från sansad Americanasångerska till excentrisk altpoppare. Och det är inte säkert att hennes identitet kvarstår till album nummer 3.

Utan jämförelser i övrigt kan vi ana en rollbytare av det slag som till och från dyker upp inom populärmusiken.

Och förflyttningen mellan album ett och album två är imponerande. Det var absolut inget fel på första skivan I Will Not Be Afraid, men den stack heller inte ut. Det lät som vilken generisk Americanaskiva som helst. Loner är någonting helt annat.

Vi får knivskarpa poprefränger, eftertänksamma ballader och rockabillydängor. Allt baserat i den halvnippriga persona som Caroline Rose skapat - komplett med röd träningsoverall och förmågan att smälta in i och skildra alla möjliga miljöer. Inte för inte är video ett medium som passar Rose utmärkt - på Youtube hittar du videor till Jeannie Becomes A Mom, Bikini, Money och Soul No. 5.

Känslan är att Caroline Rose bara börjat hitta alla möjliga idéer till låtar, videor och berättelser. Förväntningarna är skyhöga inför fortsättningen.

Årets bästa skivor: 3. Run With The Pack, Issa
Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie
Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 3. Run With The Pack, Issa

När jag blev musikintresserad så delade jag upp musiken i två kategorier - rolig musik och tråkig musik. (Jag var inte så raffinerad på den tiden.)

Rolig musik - det här var 70-tal - var pop, hårdrock, ibland disco. Ibland punk. Tråkig musik var allvarsamma trubadurer som sjöng om politik, svår jazz eller funk, symfonirock, visor...

Skälet till att jag tänker tillbaka på detta är att även 2018 innehåller en mängd tråkig musik. Artister som gör det för svårt för sig, som knappt verkar gilla musik men som fastnat i det som ett yrke. Hur ofta hör vi renodlad spelglädje på de skivor som ges ut nu för tiden? Nästan aldrig.

Issa Oversveens radiovänliga hårdrock är däremot rolig musik. Refränger, melodikrokar, lagom bombastiska arrangemang och en sångerska som vet hur man använder en tonartshöjning.

Hela skivan, Run With The Pack, är bra, men Talk To Your Heart och Bittersweet höjer sig över mängden. Riktiga powerballader som borde kunna vara radiofavoriter.

Nu hoppas jag bara att Issa kommer till Sverige på turné. Det vore en triumf för rolig musik.

Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie
Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie

Queer As Folk är Grace Petries åttonde studioalbum och precis som Billy Bragg, som hon samarbetat med och ofta liknas vid, så har hon förfinat sitt uttryck från "arg protestsångare med gitarr" till mer finstämda, välarrangerade tongångar.

Men alla som gillar sånger som har lite ilska i sig, riktad mot både Thatcher och Blair (David Cameron och Theresa May är uppenbarligen för bleka figurer för att skriva protestsånger om) får sitt lystmäte via den här skivan.

Petrie är inte bara protest, utan även kärlekssånger får plats. Den finaste på den här skivan heter Beeswing, om en flicka "so fine, that a breath of wind might blow her away".

Arrangemangen är i princip uteslutande akustiska, men ändå med driv och kraft i t ex Tom Paine's Bones eller Farewell To Welfare.

Grace Petrie är bara 31 år och har förhoppningsvis en lång karriär ännu framför sig.

Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

30 år efter Tre Backar...

Sh! och John Lenin spelade mycket tillsammans när det begav sig, andra halvan av 80-talet. Tre Backar var ofta svettig, ölindränkt spelplats. 

Naturligtvis handlar det om nostalgi när banden 30 år senare ställer sig på samma scen igen. En bunt 60-åringar på scen och samma ålder, i stort sett, på publiken. Med undantaget att Sh! sannolikt har sina barn i publiken också.

Nostalgi betyder dock inte att musiken är dålig.

Arrangörerna - eller om det är banden själva som bestämt - har gjort misstaget att sätta Sh! före John Lenin. Så när Johan Johansson släntrar in på scenen så är det betydligt glesare på Nalen Klubb än när Staffan Hellstrand, relativt triumfatoriskt, avslutat Sh!s konsert med Mitt i.

John Lenin öser på. Mindre finstämt och repeterat än Sh! men definitivt med lika mycket energi.

Det går inte att komma ifrån den naturkraft som är Johan Johansson och John Lenin kanske faktiskt är den bästa, mest stabila bandkonstellation han haft (eftersom KSMB var en relativt volatil skapelse).

Svagheten med nostalgi är att det förmodligen räcker med att "se om" Sh! och John Lenin en gång.

Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna

Det finns ett fåtal svenska artister och band som borde K-märkas för sin särprägel. Docenterna är ett av de banden.

Visst kom de fram i kölvattnet av punk och new wave, men de har alltid haft sin egen stil. De flesta svenska artister kan man säga att de låter som (valfri utländsk artist/band). Det går faktiskt inte riktigt med Docenterna. De låter som sig själva.

En annan sak, är att Docenterna, inte ens när de var unga slynglar, föll för de värsta rockklyschorna i texterna. I stället hade de alltid en egen vinkel på livet, kärleken, döden och samhällsutvecklingen. "Här kommer hon, som inte förstör sin kropp med sport", inleds en av låtarna på nya skivan. Ja, ni förstår.

De har inte heller haft någon formsvacka. Inte vad jag kan påminna mig. Skivorna är antingen bra eller mycket bra. Rakt igenom hela katalogen.

Så gäller också för årets Kritstrecksränder och missiler, första albumet på sju år. Det enda negativa är att nu kan det mycket väl dröja fem eller sju år till nästa album.

Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag

Alice Bag har en tvådelad karriär. Dels punktiden i Los Angeles med sitt band The Bags, i slutet av 70- och början av 80-talet.

Dels solokarriären som bara har några år på nacken. Solodebuten kom så sent som 2016. Ett andra album släpptes i begränsad upplaga i fjol och i år kom tredje skivan, Blueprint.

Bags styrka är att hon lyckas kombinera lite av energin från punken med melodiös rock. Sammantaget är Blueprint en mer radiovänlig skiva än man kan tro av det trista omslaget.

77 är ett av nyckelspåren, om hur kvinnor tjänar 77 cent på dollarn, jämfört med män. Det är också det klart punkigaste spåret på skivan. Andra låtar påminner mer om livlig pop, t ex Turn It Up och titelspåret.

En klart oväntad höjdare från skivåret.

Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case

Neko Case är oerhört produktiv, men det är inte alltid soloskivor hon producerar.

Sålunda har vi fått två skivor med The New Pornographers och en skiva med Case/Lang/Veirs sedan Neko Case senast gav ut en soloskiva, 2013.

Men oavsett så är Hell-On efterlängtad, och den håller samma höga ambitionsnivå och kvalitet som föregångaren The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.

Faktum är att Neko Case höga kvalitetsnivå kan vara hennes största problem. Lite som Elvis Costello. Det blir så perfekt, så väl avvägt och så noga producerat att man som lyssnare letar efter misstag i stället för att till 100 procent njuta av musiken.

På scen är Neko Case rolig, avväpnande, sarkastisk. Lite av de glimtarna skulle jag gärna höra även på skiva. Nu blir resultatet absolut oklanderligt, men det skulle inte skada med en och annan chansning.

Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro

Doro Pesch hade en sådan kreativ rusch att hon tänkte sig att släppa två skivor - en rockigare och en med mer tonvikt på ballader. Men sedan slogs skivorna ändå ihop och blev de 25 låtar vi får höra på Forever Warriors/Forever United.

Alla 25 låtarna är inte lika fantastiska, men ändå en stark uppvisning av mångsidighet.

Doro Pesch har själv berättat att Lemmys död påverkade henne starkt och stimulerat hennes kreativitet. Hon hyllar Lemmy genom att bland annat sjunga in Motörheads Lost In The Ozone och genom specialskrivna låten Living Life To The Fullest.

Heavy metal-konnässörer är inte alltid förtjusta i Doro Peschs lite för "lagom" musik, men jag tycker hon håller sig i traditionens mittfåra på ett väldigt bra sätt. Hon är inte för mjäkig och samtidigt inte ute och vinglar i genrens extrema utmarker.

Hon avslutar albumet med Metal Is My Alcohol, en lagom corny text som blandar tyska och engelska. "Es gibt nichts besseres auf der welt" - så sant som det är sagt.

Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 9. Linda Thompson presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister

Linda Thompson är mest känd för sin karriär med (ex-)maken Richard Thompson och för sina soloskivor som One Clear Moment.

Musik som är en bit bort från de Music Hall-melodier som återfinns på My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, årets mest överraskande skiva på den här tio-i-topp-listan. I alla fall för mig själv...

Min bild av Music Hall har alltid varit, musik som till nöds kan avnjutas i engelska kostymfilmer eller komediserier.

Men den här samlingen sånger som Linda Thompson åstadkommit med vänner som Colin Firth, Martha Wainwright, (sonen) Teddy Thompson, Cara Dillon och Justin Vivian Bond är vansinnigt charmig och mycket njutbar.

Inspelningarna är till allra största delen gjorda redan 2005. Varför en utgivning dröjt framgår inte av skivbolagets hemsida. Men det är glädjande att vi alla får höra entusiasmen hos Linda Thompson och hennes vänner.

Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

Anna Charlotta Gunnarsson och Christel Valsinger i 500 Mil må se ut som en kvinnlig motsvarighet till The Proclaimers på sina promobilder, men deras musik bär mer släktskap med ett slags svensk pop som var stor i slutet på 80-talet och början på 90-talet.

Jag tänker på Pontus & Amerikanerna eller David Shutrick eller även Docenterna, i vissa stunder. Ganska snäll, finurlig pop med texter om alltifrån skoltiden till sexuella trakasserier. En typ av popmusik jag gillar och har saknat.

När 500 Mil är som bäst sitter pophookarna klockrent och vardagsskildringarna är som små noveller. Exempelvis Kalle jag har din jacka kvar eller Chokladmuffins, goda april 1981.

Det känns lite svajigare i balladerna, de bär inte alltid till 100 procent. Men så länge 500 Mil gör snärtig pop så är de lysande.

När man talar om trollen

I ett inlägg här nedanför så skrev jag om albumen som aldrig kom - från Anja Bigrell och Jenny Lewis.

Nu har i varje fall Jenny Lewis meddelat att hennes album heter On The Line och släpps "i vår". Gäster på albumet är - ifall tidigare fakta stämmer - artister som bland andra Beck, Ryan Adams och Ringo Starr.

Samtidigt aviserar Lewis konsertdatum, dock tyvärr bara i USA än så länge.

Årets bästa skivor - de som inte tog sig in på tio i topp

Det är paradoxalt, men jag tycker inte 2018 är något större musikår. Och ändå är det lite knöligt att välja ut tio album för tio i topp-listan.

Nu när jag sitter där med tio i topp så har jag ändå några skivor kvar jag gärna vill nämna helt kort, utan att för den skull hävda att de är några mästerverk.

Planningtorocks Powerhouse kommer säkert i backspegeln vara ett viktigt album för 2018, men än så länge har jag inte hunnit fastna för mer än enstaka låtar.

The Proclaimers album Angry Cyclist har inga jättetoppar, men tvillingarna Reid har en hög lägstanivå, även på detta album. Streets of Edinburgh är ingen Sunshine of Leith men ändå en fin ballad.

Neneh Cherrys Broken Politics saknar melodier, men bygger eftertänksamma stämningar. Som gjord för en höstpromenad.

Seinabo Seys andra skiva I'm A Dream har inte samma hitparad som hennes debutalbum, men är ändå högkvalitativt. I Owe You Nothing är bäst.

Alejandro Escovedo kunde ha varit lite hårdare i redigeringen med The Crossing, då hade han nog tagit sig in på topp tio. 17 låtar kunde bantats ned till, säg, 12.

Ulf Lundells Skisser - apropå redigering. 27 låtar. Akustisk gitarr. Jag kommer knappt ihåg en enda melodi på skivan, trots att jag ändå lyssnat på den i alla fall ett tiotal gånger under året. Men Lundells texter är alltid intressanta. Ge karln en riktig producent och tvinga honom att sålla.