Årets bästa skivor - de som inte tog sig in på tio i topp

Det är paradoxalt, men jag tycker inte 2018 är något större musikår. Och ändå är det lite knöligt att välja ut tio album för tio i topp-listan.

Nu när jag sitter där med tio i topp så har jag ändå några skivor kvar jag gärna vill nämna helt kort, utan att för den skull hävda att de är några mästerverk.

Planningtorocks Powerhouse kommer säkert i backspegeln vara ett viktigt album för 2018, men än så länge har jag inte hunnit fastna för mer än enstaka låtar.

The Proclaimers album Angry Cyclist har inga jättetoppar, men tvillingarna Reid har en hög lägstanivå, även på detta album. Streets of Edinburgh är ingen Sunshine of Leith men ändå en fin ballad.

Neneh Cherrys Broken Politics saknar melodier, men bygger eftertänksamma stämningar. Som gjord för en höstpromenad.

Seinabo Seys andra skiva I'm A Dream har inte samma hitparad som hennes debutalbum, men är ändå högkvalitativt. I Owe You Nothing är bäst.

Alejandro Escovedo kunde ha varit lite hårdare i redigeringen med The Crossing, då hade han nog tagit sig in på topp tio. 17 låtar kunde bantats ned till, säg, 12.

Ulf Lundells Skisser - apropå redigering. 27 låtar. Akustisk gitarr. Jag kommer knappt ihåg en enda melodi på skivan, trots att jag ändå lyssnat på den i alla fall ett tiotal gånger under året. Men Lundells texter är alltid intressanta. Ge karln en riktig producent och tvinga honom att sålla.