Stark comeback

Den senaste Indigo Girls-skivan jag verkligen lyssnade på ordentligt var Shaming of The Sun 1997. Därefter har jag slölyssnat någon gång, men aldrig gett skivorna en riktig chans.

Därför känns Poseidon and the Bitter Bug som en comeback för Amy Ray och Emily Saliers, även om det bara är tre år sedan de gav ut den senaste skivan.

Jag har aldrig hört dem så fokuserade, så koncentrerade på att skriva enkla, vackra melodier. Arrangemangen är folkrockiga men på sina ställen rentav grandiosa och spectorska, som i True Romantic eller, i mindre utsträckning, Fleet of Hope.

Med dubbel-cd:n får man också alla låtar i en akustisk version. Med en sådan inramning får man inte slarva med låtmaterialet, och det gör inte Indigo Girls. Årets bästa skiva så här långt.

Dylan bjuder på ny låt

På sin webbsajt bjuder Bob Dylan på nya låten Beyond Here Lies Nothin'. Det är inledningslåten på nya skivan Together Through Life som släpps den 27 april.

Allting kan hända i fotboll

Jag är extremt fotbollsintresserad, men är rätt ointresserad av när fotboll ska vara "kultur" eller intellektualiseras och analyseras till förbannelse. Därför har jag läst få böcker om fotboll.

Jag har läst några riktigt bra, och alla är engelska. Alla har hyllats på annat håll, så det är inga överraskningar. Två av dem handlar dessutom om Brian Clough, manager för bland annat Nottingham Forest, Derby och Leeds.

The Damned Utd av David Peace handlar om Cloughs kortlivade (44 dagar) sejour hos Leeds United. Det var ingen picknick att efterträda helgonförklarade Don Revie. Boken är som ett grekiskt drama, fast med oerhört många svordomar.

Provided You Don't Kiss Me av Duncan Hamilton handlar huvudsakligen om Cloughs storhetstid hos Nottingham Forest, med bland annat två Europacupvinster. Förmodligen en mer sann bild än David Peace bok, som mycket riktigt betecknas som roman.

She Stood There Laughing av Stephen Foster är min favorit av alla fotbollsböcker. Foster och sonen Jack följer den eviga förlorarklubben Stoke City på både hemma- och bortamatcher. Sonens milda intresse förvandlas under resans gång till samma besatthet som fadern redan har.

Och sedan finns naturligtvis Fever Pitch av Nick Hornby, som är betydligt fotbollsnördigare än den såsiga filmversionen.

Kvartalsrapport

Skivåret har börjat rätt lovande. Men efter tre månader har det ännu inte kommit någon riktig kanonplatta som välter undan allt tvivel. Dock flera hyggliga försök, varav jag särskilt vill nämna dessa:

Golem! Citizen Boris
Bästa klezmerpunken i år. Dessutom mer melodiöst, mer hitkänsla. Kan bli ett minigenombrott.

Steve Forbert The Place and The Time
Steve Forbert är rotad och trygg i sitt singer-songwriter-uttryck. All oro för att behöva vara cool är bortblåst. Bästa sortens gubbrock.

Antony and The Johnsons The Crying Light
Antony Hegarty och hans band tar en sväng åt konstmusikhållet. Först var jag skeptisk, men sedan har jag börjat uppskatta den här musikens - faktiskt - unika kvaliteter.

J.J. Cale Roll On
Oföränderlig som få, men också pålitlig som få, rullar J.J. Cale vidare i sitt behagliga, lunkiga tempo. Kanske saknas den där melodin som lyfter albumet över genomsnittsnivån för hans produktion?

Marissa Nadler Little Hells
Sköra sånger med ljusröstad sångerska. Inte nått hela vägen fram, men har intressanta utvecklingsmöjligheter.

Lundell om dramatikerrollen

Låtlistan till Frehleys nya

Kissfaq.com har nosat reda på låtlistan till Ace Frehleys kommande skiva Anomaly. Källan är copyrightregistreringen hos Library of Congress.

1. Outer Space
2. Foxy & Free
3. Sister
4. Too Many Faces
5. It’s A Great Life
6. Skels
7. A Little Below The Angels
8. Fox On The Run
9. Change The World
10. Pain In the Neck
11. Genghis Khan
12. Fractured Quantum

Fox On The Run är mycket riktigt en cover av Sweets låt med samma namn.

Reinfeldt frestas inte av synd

Vem vinner på bonuskrisen? Statsminister Fredrik Reinfeldt är mitt enkla svar. Mycket tyder på att väljarna ser honom som en outsider i det gamla moderatetablissemanget, som hade starka band till de giriga direktörerna.

Dessutom har Reinfeldt jobbat hårt på att framställa sig som så normaltråkig som bara en 43-årig tvåbarnspappa från Täby kan vara. Jag tror inte han har fantasi nog att snika åt sig extrapengar. Jag tror inte han frestas av någon synd, allra minst girighet. (Möjligtvis frosseri, men även vikten verkar han ju ha fått kontroll över.)

De nya Moderaterna är helt enkelt stora vinnare på bonuskrisen. Finansminister Anders Borg ryter till, Reinfeldt är tråkig, Sven-Otto Littorin svär, Per Schlingmann skriver om behovet av ett "progressivt näringsliv" på SvD:s debattsida.

Medan Socialdemokraterna och LO plötsligt är totalt ingeggade bland de bonusgrisar man hetsat så frenetiskt mot. Who could guess?

Två nya låtar från The Waterboys

Mike Scott och The Waterboys har tonsatt en text av den irländske författaren J.M. Synge som avled för hundra år sedan i dag.

The Passing of The Shee och Vigilante, en helt ny låt, finns bägge för nedladdning via The Waterboys webbsida.

Bägge låtarna låter som The Waterboys brukar göra - på gott och ont.

Jag tappar andan

Bob Dylan på Berns i går var bra. Bob Dylan på Globen i kväll var magnifik. Dylan behövde uppenbarligen den större rymden, den större publiken. Fullpackade Berns blev för syrefattigt, och det var ändå en mycket bra konsert.

I kväll får vi höra det ena mästarprovet efter det andra, Desolation Row, Tangled Up In Blue, Highway 61 Revisited, To Make You Feel My Love, High Water (For Charley Patton), Love Sick...

Bara tre av låtarna från Bernskonserten upprepas: Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again, Like A Rolling Stone och All Along The Watchtower.

Han spelar One More Cup of Coffee (Valley Below), uppenbarligen för första gången sedan den 16 november 1993, bortsett från en duettversion med Jack White 2007.

Denna kväll känns det som ett privilegium att ha fått se Bob Dylan.

T-Bone väcker Costello till liv?

Alla vi som förtrollades av My Aim Is True, Imperial Bedroom och Punch The Clock hoppas fortfarande att Elvis Costello ska göra den där riktigt bra skivan även på 2000-talet.

Hittills har det inte hänt, även om vissa försök varit mer lovande än andra (Delivery Man, till exempel).

9 juni kommer nästa försök och den här gången har jag hopp. Det är nämligen T-Bone Burnett som har producerat The Secret, The Profane and Sugarcane. Burnett producerade Costellos strålande King of America och den i alla fall småtrevliga Spike. Till råga på allt var han medansvarig för jättesuccén Raising Sand med Robert Plant och Alison Krauss.

Om någon kan väcka Elvis Costello till liv på allvar så är det T-Bone Burnett.

Let us not talk falsely now, the hour is getting late...

Bob Dylan är imponerande konsekvent. Publikfrieriet är nere på absolut noll. Slölyssningsfans som vill se Dylan för att det "vore kul att ha sett honom", gör klokast i att stanna hemma och lyssna på en Greatest Hits-samling i stället.

Spelningen på Berns på söndagskvällen är premiär för Europaturnén. Dylan och hans band ser ut som en moderniserad variant av något 50-talsrockband, komplett med vådligt snygga hattar och kostymer. Dylan står bakom sin keyboard nästan hela kvällen, spelar gitarr i endast en låt (Watching The River Flow), men gör en del utflykter på golvet för att spela munspel och sjunga.

Låtlistan är bekant från tidigare Stockholmsspelningar. Halvt oväntad är I Believe In You, som nog får åtminstone halva Berns att omfamna Jesus. Senõr har heller inte hörts alltför ofta på den här sidan Atlanten. Blind Willie McTell görs tyvärr i en version som inte gör mästerverket rättvisa.

Kvällens stora behållning är ändå den apokalyptiska All Along The Watchtower, där textraden om "let us not talk falsely now, the hour is getting late" låter sällsynt passande i tider av finanskris, klimatkris, förtroendekris, terrorhot...

Bara All Along The Watchtower är värd entrépengen till Globen där Bob Dylan och hans band spelar i morgon kväll, klockan 19.30.

En början

Under högstadiets svenskatimmar var det lataste alternativet att ta en "börja" eller en "sluta". Man fick en given början eller ett slut på en berättelse och skulle sedan skriva resten.

Jag brukade läsa "börjorna" för att ta reda på hur en berättelse skulle inledas. Det bästa är att hoppa rakt in, inte tassa runt eller ägna sig åt onödiga preludier. I sin självbiografi Schein gör Harry Schein precis på det viset:

"Min hushållerska, Elna Söderling, dog i morse, den 23 december 1978. Min ensamhet har nu blivit konkret, fysisk. Jag fann henne på hennes arbetsplats, i köket. Hon låg på rygg. Benen var särade, något uppåtböjda. Den gråa klänningen hade glidit halvvägs upp på låren. Ställningen var obscen."

Hela den inledningen säger det mesta om boken och om Harry Schein.

Allsång med Ulf

På Cirkus i höstas tyckte jag allting blev trist så fort Ulf Lundells band kom in på scenen. De akustiska bitarna var bra, men bandet tradigt.

På Globen på lördagen känns bandet spänstigare. Men framför allt är Lundell på oförskämt bra humör. Den dysterkvist som synts i så många sammanhang är som bortblåst. Han lovar halvt om halvt att flytta hem till Stockholm igen, eftersom krisen gjort att den värsta ytligheten är borta.

Musikaliskt har Lundell sin bästa tid rätt långt bakom sig. Rocklåtarna enligt formel 1 A från de senaste fyra, fem, sex skivorna är oerhört svåra att skilja från varandra. Sedan lyfter det när han spelar Rött och Rialto, ensam på akustisk gitarr. Den vassa eggen sticker ut (!), liksom Jolly Roger och Förlorad värld.

Jag tycker Lundell borde ta steget fullt ut och köra en nostalgiturné med endast 70- och 80-talsmaterial, komplett med allsångshäften. Jag står för det.

Grannar

Mina grannar har, oavsett vilka de varit, alltid haft usel musiksmak. Den nuvarande lyssnar på Red Hot Chili Peppers. Det finns inte ord för hur illa jag tycker om Red Hot Chili Peppers.

För något år sedan blev jag helt chockad när Elliot Smiths version av Big Stars Thirteen hördes från en av grannarna. Det var nog ett undantag, för jag har inte hört något bra från grannarna sedan dess.

Gratis NIN-ep

Inför Nine Inch Nails turné i USA i maj och juni tillsammans med Jane's Addiction och Street Sweeper så skänker banden bort en ep med två låtar från varje band. Gå till turnéns webbsida för att hämta de sex gratis låtarna.

Knarkfilmer går bort

Vi barn av 70-talet är förmodligen skadade för livet. Det kändes som om det var temadag om knark och alkohol varannan vecka i mellan- och högstadiet. En sådan hemsk dag 1981 tvingades vi iväg för att se Vi barn från Bahnhof Zoo, en film komplett med projektilspyor och blekblåa heroinistansikten.

Sedan dess är jag totalt freaked out inför tanken på knark. Så jag antar att skolvärldens strategi funkade.

Nu har I skuggan av värmen premiär, med Malin Crépin i huvudrollen som heroinskjutande väktare. Det räckte att jag såg trailern för att jag skulle flashbacka till 1981. Knarkfilmer går bort.

Stannar upp

I det eviga bloggandet, twittrandet och fejsbokandet så slås jag ibland till marken av verkligheten. De där sakerna vi inte kan gardera oss emot, som är på riktigt.

I dag minns jag en kollega som alltid var där som ett stöd, alltid mån om gruppens bästa. Med erfarenhet och goda råd, med ett skämt i rättan tid. Som en fast punkt bland oss andra fladdrande oroliga själar. En vänlig själ som kunde komma med kritik, för att vi visste att den var konstruktiv.

Tack för allt, Lars.

Sofia har också skrivit fint. Jag håller med om allt.

Beatles kan få egen nedladdningssajt

I flera år har The Beatles och Apple diskuterat möjligheten att sälja bandets musik via Itunes. Hittills har ingenting hänt.

Dhani Harrison, son till George, säger till New Musical Express att bandet och de efterlevande inte är överens med Steve Jobs. Beatlarna vill ha mer betalt än de 99 cent per låt som Jobs kan erbjuda. Därför planerar The Beatles nu att sälja musiken via en sajt eller plattform av något slag.

Alkoholen är boven

Det har gjorts mycket väsen kring att Stig Claesson beskrivs med fel och brister i Nils Claessons bok Blåbärsmaskinen. Jag har svårt att se problemet. Något karaktärsmord är det väl inte, om han faktiskt var på det viset?

Men det är klart att boken är sonen Nils bild av sin uppväxt. Hans syskon skulle kanske skriva en annorlunda bok om sin far. Åtminstone inte identisk.

Det är verkligen ingen smickrande bild som ges. Stig Claesson beskrivs som fåfäng, elak, barnslig, ogin. Under vissa tider en nästan neurotisk vanemänniska. Han behåller exakt samma dagsrutin under större delen av 80-talet.

Den stora boven är alkoholen, och tabletterna. Det är klart att ett missbrukarbeteende är oberäkneligt.

Befria Dawit Isaak

Jag blir förtvivlad när utrikesminister Carl Bildt flyr från Expressens frågor om Dawit Isaak. Och när statsminister Fredrik Reinfeldt säger att det är "nära nog omöjligt" att få Isaak fri.

Jag och många med mig undrar: Hade de agerat likadant och sagt samma saker om den fångne hetat Kalle Svensson? (Eller Janne Pettersson?) Jag tror ju inte det. Jag tror det hade tagit hus i helvete. Bildt hade skorrat så att det hörts till både Washington och Moskva.

Ah, minns ni när...

Att Mega Store stänger sin butik på plattan borde kanske framkalla gråtparoxysmer eller nostalgiattacker. Men jag vill varken gråta eller vara nostalgisk.

Eller okej, lite nostalgisk blir jag ju. Jag kan sakna tiden då ett besök i en skivbutik verkligen betydde någonting. Mega Stores föregångare hette Skivakademin och var systerföretag till Bokakademin som sedan blev Akademibokhandeln. Då låg butiken på andra sidan plattan, på höger sida om du går bort mot NK, där plattanplanets ingång till Gallerian ligger i dag.

På den tiden, förstår ni, små barn, fanns inte internet.

Tidningarna skrev sparsamt om nya skivor. Vilket innebar att du för det mesta faktiskt var tvungen att gå till butiken för att få reda på vilka nya skivor som hade kommit. Fånigt och omodernt, kan tyckas. Men jag minns än i dag glädjechocken när du upptäckte att någon favoritartist släppt en ny skiva som du inte hade en aning om.

Dessutom var det vinylskivor, inte cd-skivor eller MP3-filer. De stora skivomslagen fanns uppradade på en gigantisk vägg på Skivakademin. Jag gick framför den där väggen 2-3 gånger i veckan och spanade efter något nytt. I dag sker sådan scanning på nätet. Inte lika charmigt.

Det minne som kommer leva kvar längst av Skivakademin är en skivsignering med Willy de Wille, några år efter att han stod på toppen med sitt band Mink de Ville. Det stod ett knappt tiotal bleka svenska killar i kön och vågade sig knappt fram till bordet där de Wille satt och såg precis lika stilig och farlig ut som i sin glans dagar. Han tittade förvånat på dem och röt: "C'mon, c'mon!", allt medan han viftade med händerna som om han försökte landa ett plan.

Regina Spektors nya namngiven

Det är nu klart att Regina Spektors kommande album får namnet Far och släpps i juni. Det mest överraskande är nästan att Jeff Lynne, legendaren från Electric Light Orchestra, är en av producenterna.

Någon låtlista är inte klar, skivan ska slutmixas under våren. Regina Spektor berättar mer för Pitchfork Magazine.

PS: Regina Spektor visste inte vem Jeff Lynne var när hon anlitade honom, hon visste bara att han producerat Tom Pettys Highway Companion. Som straff borde Lynne tvinga henne att lyssna på A New World Record två dagar i sträck. DS

Klart med Dylans nya

Nu är det äntligen bekräftat att ryktena var sanna: Bob Dylan släpper sin nya skiva Together Through Life den 27 april.

Skivan är, som vanligt på senare år, producerad av Dylan själv under pseudonymen Jack Frost.

På sin egen webbsajt intervjuas Dylan om skivan av Bill Flanagan.

Förra skivan med originalmaterial, 2006 års Modern Times, var Dylans första listetta i USA sedan Desire, som gavs ut 1976.

På söndag spelar Dylan på Berns och på måndag på Globen.

"Utsatt grupp"

Ibland blir jag bara full i skratt. Göteborgs-Posten skriver om "emoungdomar" som hänger på "emotrappan" i Nordstan.

"Det är en utsatt grupp unga som samlas i Nordstan i brist på annat", skriver GP.

Skildringen av emoungdomarna skulle kunna vara en Lorrysketch. "Men vi har ju ingen lokaaaaal!" Säg de ungdomar som inte hängt sysslolösa kring ett köpcentrum.

En bit längre ned i artikel framkommer att emoungdomarna kommer från stabila sociala förhållanden. De bor hemma hos sina föräldrar som bägge arbetar. Ungdomarna verkar inte ha några drogproblem, även om "alkohol förekommer". Fältarbetarna hade kanske egna syften med att framställa gruppen som utsatt.

Drömskt och eget

Att recensera musik är att stoppa artister i fack. Därför blir det rationaliseringar och bekväma jämförelser, som ibland missar poängen.

Det vore lika lätt att stoppa in Marissa Nadler i facket svårmodig-tjej-med-gitarr. Jag gjorde det först, men då lyssnade jag slarvigt. Efter några dagar med den här skivan inser jag att Nadlers drömska musik är rätt egen, i positiv bemärkelse. På ett smygande sätt suger den in lyssnare, tills man undrar: "Men vad sjunger hon egentligen?", och lyssnar vidare.

Little Hells, som kom ut i veckan, är Marissa Nadlers fjärde skiva. I grunden är hon konstnär, målare, men har gradvis övergått till musiken som huvudsysselsättning. Hon kommer inte att få något brett genombrett i år heller, men lär vara omtyckt bland oss som hittar in i musiken.

Dagens lästips

Svenska Dagbladet intervjuar Sofi Oksanen i dag. (Tyvärr verkar artikeln inte ligga ute på webben ännu.) För sin senaste, tredje roman Puhdistus har hon fått alla stora litteraturpriser, däribland Finlandiapriset och Runebergspriset. Jag har inte koll på de exakta stadgarna för Nordiska rådets litteraturpris, men jag skulle tro att Sofi Oksanen ligger bra till för att få det priset i höst.

Puhdistus släpps på svenska först i början av 2010, men Stalins kossor och Baby Jane finns redan nu på svenska.

På måndag samtalar Sofi Oksanen med Bengt Packalén och Janina Orlov på Finlandsinstitutet, Snickarbacken 4 vid Birger Jarlsgatan 35. Det är fri entré.

Hur ska jag få pappa tillbaka?

I senaste numret av Vi Läser berättar Åsa Linderborg om hur boken Mig äger ingen liksom lagt sig som ett hinder mellan henne och minnet av hennes pappa.

– Jag vet inte hur jag ska göra för att få tillbaka honom.

Mig äger ingen är en av få böcker jag läst de senaste tio åren som verkligen skakat om mig. Pappan var så mänsklig. (Vilket ju är rimligt, eftersom han, trots allt, var en verklig person, ingen romanfigur.)

Till tidningen säger Åsa Linderborg att hon hoppas få pappa tillbaka när intresset för boken helt svalnat. Det lär dröja. Den ska bli både film och teater. (Och har redan varit radioteater.)

Svårt beroendeframkallande

Jag tyckte Golems album Fresh Off Boat, som kom 2006, var småroligt, men led av rätt ojämnt material. På nya Citizen Boris, som kom i februari, har Golem finslipat uttrycket och skrivit smartare och bättre låtar.

Aaron Diskin och Annette Ezekiel Kogan sjunger på engelska, ryska och jiddisch. Möjligtvis ytterligare något språk som jag inte känner igen. Musiken är en blandning av klezmer, ryska folkvisor och rock. När du väl börjat lyssna kan du inte få nog.

Nu har de möjlighet att få sin första breda hit i form av Tuscheses and Nenes, en riktigt finurlig popdänga om det som på engelska ofta bara kallas T&A.

Nytändning

J.J. Cale har varierat sitt musikaliska uttryck minimalt genom åren. Han låter likadant på Roll On, som han lät på 1971 års Naturally. Just därför märks det tydligt när Cale är laddad och när han är mindre intresserad. Jag tyckte till exempel att skivan Road To Escondido, tillsammans med Eric Clapton, kändes mer som plikt än lust.

På Roll On har låtarna det där självklara, finurliga, enkla svänget. Precis som klassiker som Call Me The Breeze, Crazy Mama eller Cajun Moon. Musiken är tidlös, i ordets bästa bemärkelse. Ingenting att analysera eller orda om i all evighet. Bara lyssna.

Törs vi, törs vi, törs vi - hoppas på en spelning i Sverige?

Fortfarande före sin tid

Jag kan fortfarande bli alldeles matt när jag hör Mind Bomb av The The. En skiva som var före sin tid när den släpptes, 1989. Jag undrar om den inte fortfarande är före sin tid. Det är en ren stöld att den kan köpas för 72 kronor på Itunes.

Det är synd att Matt Johnson inte gjort ett album sedan Naked Self från 2000. Vi kan alltid hoppas och drömma att det händer någonting på skivfronten i år.

Stenad i Stockholm

Utan Mats Ronanders medverkan hade Stockholm Stoner inte fått någon nämnvärd uppmärksamhet. Bandet har tecknat ett avtal med Coop om att debutskivan endast ska finnas tillgänglig på kooperationens stormarknader, åtminstone till att börja med. Även detta har gett en del publicitet.

Bandets musik ligger väldigt nära Ronanders soloinsatser, särskilt de senare årens allt oftare engelskspråkiga rock. Jag har ju en naiv förhoppning om att Mats Ronander inte helt slutat skriva svenska texter. Det är bara på svenska som hans egenart - i positiv bemärkelse - framträder.

Stockholm Stoners debutskiva är snygg, lättillgänglig radiorock. Bäst är balladerna, som Would You och Broken Wing Angel.

Steve om Townes

Den 12 maj släpper Steve Earle nya skivan Townes. Det är en hyllningsskiva till Earles mentor, countrylegenden Townes van Zandt. Vänskapen inleddes 1972 när van Zandt häcklade (!) Steve Earle under en konsert. De höll kontakten ända fram till Townes van Zandts död 1997.

Skivan innehåller som väntat bara van Zandt-covers, något Steve Earle kommenterar så här i pressutskicket:

– This may be one of the best records I've ever made. That hurts a singer-songwriter's feelings. Then again, it's some consolation that I cherry picked through the career of one of the best songwriters that ever lived.

Gubbrockshelg

Den 21 mars spelar Ulf Lundell på Globen. Den 22 mars spelar Bob Dylan på Berns. Den 23 mars spelar samme Dylan på Globen.

I dag föll sista pusselbiten på plats, biljetten till Berns är ordnad (tack Pär!). Tre dagar i rad blir det gubbrock. Riktig gubbrock.

Nya gamla Ullevi

Så här ser Nya gamla Ullevi ut. Tjusigt. (Klicka på bilden för större format.)





AIK spelar här första gången den 23 april, mot Örgryte.

Moderaterna går före

Kvotering har smutskastats och blivit ett negativt begrepp, men det är ju faktiskt inte krångligare än att man ska hitta de kvalificerade kvinnor som alla vet finns.

Det har Moderaterna insett. Dessutom ska partiet ha 20 procent kandidater i valet 2010 som inte tidigare haft någon politisk erfarenhet. Det kan tyckas dumdristigt, men det kan också ses som friskt och djärvt.

Dylan på Berns

Förutom nya skivan (se nedan) så är Bob Dylan aktuell med en vårturné i Europa. Den 22 mars gör Dylan en exklusiv klubbspelning på Berns i Stockholm. Det lär vara ett enormt intresse för den spelningen.

Dagen efter, 23 mars, spelar Dylan i Globen.

Dylans nya skiva bekräftad

Det är nu bekräftat att Bob Dylan verkligen släpper en ny skiva med originalmaterial så snart som i april. Åtminstone om vi får tro Rolling Stone.

Skivbolaget har inte avslöjat skivans titel, men några av låttitlarna är:

Life Is Hard
I Feel A Change Coming On
Beyond Here Lies Nothin'
If You Ever Go To Houston
This Dream of You
My Wife's Home Town
It's All Good

Årets hittills bästa skiva

Det här kan vara den enda recension du läser av Steve Forberts nya skiva The Place and The Time. Åtminstone verkar de stora svenska tidningarna förbigå albumet helt med tystnad. Via en sökning på Sesam hittar jag endast ett nämnande i förbigående i en notis i Göteborgs-Posten.

Visst är det logiskt, på sätt och vis. 53-årige Forbert har knappt några fans i den lukrativa ungdomsgrupp som alla vill nå, inklusive svenska rockrecensenter.

Forbert plöjer i samma traditionella fåra som tusentals singer-songwriters före honom. Jag behöver inte ens nämna namn.

Det vackra med The Place and The Time är att han nu är så trygg i sin musik, att ingenting låter tillgjort. Ingenting låter ansträngt. Samtidigt skriver Forbert den här gången tydliga, distinkta melodier. De låter som om du hört dem hundra gånger, men de är nyskrivna och fräscha.

Allra bäst är Labor Day 08 som kunde vara en Budweiserreklam, men inte är det. Steve Forbert sjunger om Budweiser för att han dricker ölet, inte för att han får betalt.

Lisa Ekdahls nya skiva

Lisa Ekdahls nya skiva Give Me That Slow Knowing Smile släpps 8 april. Det är Ekdahls första engelskspråkiga skiva sedan 2000, då Lisa Ekdahl Sings Salvadore Poe släpptes. (Sedan släpptes samlingsskivan Heaven, Earth and Beyond på vissa utländska marknader 2002).

– Vi jobbade väldigt hårt med soundet. Målet var att göra en skiva med en ljudbild som inte liknar något annat. Eftersom jag jobbade i min hemmastudio hade vi både tid och råd att hela tiden testa nya inspelningssätt. Vanligtvis gör jag skivor på två veckor, den här har tagit två år, säger Lisa Ekdahl i en pressrelease.

Skivan innehåller nio sånger, alla skrivna av Ekdahl. Soundet ska enligt pressreleasen vara "avskalat och enkelt", vilket är skivbolagslingo för att det inte är så många instrument på skivan.

I min bok är Lisa Ekdahl en av Sveriges mest underskattade artister, men hon har haft svårt att få till någon riktig fullträff sedan den självbetitlade debuten.

Den viktigaste frågan

Det går inte att nog lovorda Maciej Zarembas pågående artikelserie I väntan på Sverige i Dagens Nyheter. Ett säkrare Stora journalistpriset har nog aldrig funnits.

Debatten om invandring och integration brukar bli pajkastning. Först från ena hållet. Sedan från andra hållet. Aldrig lär man sig något nytt. Invandrings- och integrationsfrågan är ändå den viktigaste frågan i Sverige just nu, helt i paritet med klimathot och finanskris.

I Zarembas omfattande artiklar, se länkar nedan, så tar han sig tid, över tre helsidor åt gången, att verkligen förklara vad som är problemet med integrationen. Svenska myndigheter är fullt upptagna med att följa sina regler och uppfylla den egna organisationens mål. Ingen ser helhetsperspektivet för invandraren. Akademiker tvingas läsa nybörjarsvenska. Analfabeter tvingas sitta och försöka lära sig avancerad svensk grammatik åtta timmar om dagen.

Del 1: Svensk? Var god dröj!
Del 2: Mät din snorre

Diamanda Galás till Sverige

En av årets roligaste konsertbokningar är ett faktum. Diamanda Galás spelar den 8 maj på festivalen MADE som arrangeras av Norrlandsoperan i Umeå.

Diamanda Galás ska framföra sin konsert Songs of Exile, med tonsatta dikter av poeter som tvingas leva i exil.

Galás släppte i fjol liveskivan Guilty Guilty Guilty. Enligt Wikipedia ska hon i år släppa ännu en liveskiva under namnet, You're My Thrill.

MADE har även bokat Laurie Anderson, som spelar den 6 maj.

(Foto: Kristofer Buckle, pressbild från Norrlandsoperan.)

Smakprov från Frehleys nya

Ace Frehley har lagt upp en video med ett smakprov från en av låtarna, Pain In The Neck, från kommande skivan Anomaly. Det är framför allt gitarrsolot vi får höra.

Det är uppenbart att Ace har mer rock'n'roll i sitt lillfinger än alla andra Kissgitarrister tillsammans.

Till minne av Blomman

Bosse "Blomman" Blomberg avled 28 april i fjol. På 70- och 80-talen gav han ut fem skivor och hade mindre hits med Dom borde tjacka spikskor och Ja måru leva.

Under en period i slutet på 90-talet var han hemlös och sålde Situation Sthlm. I just den publikationen kan du läsa om hyllningsspelningen till Blomman som ägde rum för en tid sedan. (Tyvärr har tidningen tagit bort artikeln från webben.)

Senaste numret innehåller också bra texter om Anna Järvinen och Thåström.

Så vrids debatten

De som kontrollerar media vet hur man vrider debatten. Deras makt är nästan oinskränkt. Jan Guillou beskriver det bra i den här artikeln.

Februaris mest spelade låtar

I min Ipod har dessa tio låtar snurrat flitigast i februari:

1. I Am Mine, Brooke Waggoner
2. Alla This, Ani DiFranco
3. Constructive Summer, The Hold Steady
4. Uncommon Connection, John Hiatt
5. Deuce, Kiss
6. Not Fair, Lily Allen
7. Men Without Women, Little Steven
8. Something Is Squeezing My Skull, Morrissey
9. The Crowning, A Camp
10. New York, Cat Power