Årets hittills bästa skiva

Det här kan vara den enda recension du läser av Steve Forberts nya skiva The Place and The Time. Åtminstone verkar de stora svenska tidningarna förbigå albumet helt med tystnad. Via en sökning på Sesam hittar jag endast ett nämnande i förbigående i en notis i Göteborgs-Posten.

Visst är det logiskt, på sätt och vis. 53-årige Forbert har knappt några fans i den lukrativa ungdomsgrupp som alla vill nå, inklusive svenska rockrecensenter.

Forbert plöjer i samma traditionella fåra som tusentals singer-songwriters före honom. Jag behöver inte ens nämna namn.

Det vackra med The Place and The Time är att han nu är så trygg i sin musik, att ingenting låter tillgjort. Ingenting låter ansträngt. Samtidigt skriver Forbert den här gången tydliga, distinkta melodier. De låter som om du hört dem hundra gånger, men de är nyskrivna och fräscha.

Allra bäst är Labor Day 08 som kunde vara en Budweiserreklam, men inte är det. Steve Forbert sjunger om Budweiser för att han dricker ölet, inte för att han får betalt.