Att recensera musik är att stoppa artister i fack. Därför blir det rationaliseringar och bekväma jämförelser, som ibland missar poängen.Det vore lika lätt att stoppa in Marissa Nadler i facket svårmodig-tjej-med-gitarr. Jag gjorde det först, men då lyssnade jag slarvigt. Efter några dagar med den här skivan inser jag att Nadlers drömska musik är rätt egen, i positiv bemärkelse. På ett smygande sätt suger den in lyssnare, tills man undrar: "Men vad sjunger hon egentligen?", och lyssnar vidare.
Little Hells, som kom ut i veckan, är Marissa Nadlers fjärde skiva. I grunden är hon konstnär, målare, men har gradvis övergått till musiken som huvudsysselsättning. Hon kommer inte att få något brett genombrett i år heller, men lär vara omtyckt bland oss som hittar in i musiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar