Stark comeback

Den senaste Indigo Girls-skivan jag verkligen lyssnade på ordentligt var Shaming of The Sun 1997. Därefter har jag slölyssnat någon gång, men aldrig gett skivorna en riktig chans.

Därför känns Poseidon and the Bitter Bug som en comeback för Amy Ray och Emily Saliers, även om det bara är tre år sedan de gav ut den senaste skivan.

Jag har aldrig hört dem så fokuserade, så koncentrerade på att skriva enkla, vackra melodier. Arrangemangen är folkrockiga men på sina ställen rentav grandiosa och spectorska, som i True Romantic eller, i mindre utsträckning, Fleet of Hope.

Med dubbel-cd:n får man också alla låtar i en akustisk version. Med en sådan inramning får man inte slarva med låtmaterialet, och det gör inte Indigo Girls. Årets bästa skiva så här långt.