Svenska akademien är på liten vårturné - två datum i Stockholm, ett i Göteborg och ett i Helsingborg.
För mig, som aldrig sett bandet live, och bara lyssnat sparsmakat på några av skivorna, så är det en intressant upplevelse att se och höra dem på Nalen.
Visst känner man sig lite utanför när resten av publiken kan sjunga med i texterna och vifta med händerna på rätt sätt, men det är ändå svårt att inte ryckas med. För det svänger, rejält.
Någonstans mitt i konserten blir det en - nästan inte märkbar - svacka, där det spelas någon förmodligen ny låt, eller åtminstone inte lika känd som de andra. Men annars är det fullt ös från början till slut. Och ja, det öser nästan även i de lugnare låtarna.
Bandet jobbar tydligen med material till en ny skiva, vilket skulle vara första albumet på 16 år.
De senaste åren har XTC-mannen Andy Partridge släppt tre EP-skivor med låtar han skrivit åt andra, som han kallat My Failed Songwriting Career (samt My Failed Christmas Career för just den volymen som innehöll julsånger).
Tyvärr finns dessa inte tillgängliga via streaming men de kan köpas hos Burning Shed, så länge lagret räcker.
Nu har Partridge ett nytt band - en trio kallad The 3 Clubmen, bestående av honom, Jen Olive och Stu Rowe.
Den första singeln heter Aviatrix. Och ja, det låter som något som skulle ha kunnat platsa på English Settlement.
Det hela är en försmak inför en självbetitlad EP som släpps 30 juni.
Nu gör hon comeback med ny musik. Singeln A Child's Question, August har släppts. Hur är låten? Tja, lyssna själva. Inte blev jag särskilt imponerad, inte.
Nya albumet heter I Inside The Old Year Dying och släpps 7 juli.
En av årets mest älskvärda plattor kommer från Holst och planeterna. Bloggen fick en pratstund med mångsysslaren Thomas Holst, känd även från Wilmer X och Torsson.
11 augusti spelar både Wilmer X och Torsson på Öland. Det är väl inget problem, kanske ni tycker, men för Thomas Holst, som spelar i bägge banden, blir det en kalenderkrock.
Men du kommer stå på scen med Wilmer X..?
– Jo, så är det.
I skrivande stund är det dock Holst och planeterna som är aktuella. Thomas Holst och hans bandkamrater Anders Wieslander (bas), Måns Wieslander (gitarr) och Jesper Mårtensson (trummor) har nyligen gett ut albumet Långt där uppe ser de himlen – en patenterad mix av popkrokar och rockkänsla.
– Min popådra är väldigt stark, men samtidigt har jag spelat rock i hela mitt liv. Någon form av mix, antar jag, säger Thomas Holst.
Holst känner en viss frändskap med The Strokes, vars musik också flirtar med både pop och rock.
Vad var din ambition med nya skivan?
– Min dröm har varit att känna att jag har gjort en platta på riktigt. Med det menar jag, en skiva med produktion, som när vi gör plattor med Wilmer X. Att det inte bara är jag och några i bandet som vill någonting och driver det, utan att det finns folk runt omkring som vill vara med och hjälpa till och göra det proffsigt och bra. Den här gången känns det som att vi har nått ända fram.
– Acke Bengtsson, som hade Varispeed-studion, har varit ett mycket viktigt bollplank. Någon producent fanns det inte pengar till, men Acke har varit en viktig del i att det blev så bra.
Inspelningarna började redan 2018, varför dröjde utgivningen?
– Ingen deadline och brist på ekonomi. Deadlines är en bra grej, tycker jag. Jag brukar prata med Nisse Hellberg (i Wilmer X) om det, och vi är överens – vi gillar deadlines och vi blir kreativa av det.
Ekonomin skulle ägarna till Medley (rockklubb i Malmö) lösa genom att crowdfunda å Thomas vägnar. Och det kom in pengar, men det räckte inte till en hel skiva.
Det kom dock en räddande ängel – Alf ”Affe” Olofsson, en barndomsvän (känd från bland annat Kriminella gitarrer), pyntade in, så att inspelningarna kunde slutföras.
Var får du inspiration till texter?
– Det är ganska spretigt, kan jag tycka. Det är något jag har tänkt på. Jag kan sakna en röd tråd och en linje i det hela. Då är det väl det som är min grej, att det är lite spretigt!
– Men för mig har det varit viktigt att göra min egen grej, inte bara härma de coola engelsmännen och de coola amerikanerna.
– Jag försöker vara modig, att vara personlig och sjunga så rakt som möjligt. Inte försöka förställa mig. Sjunga på den dialekt jag har, och att sjunga på svenska är en självklarhet.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Holst och planeterna på Norrehus i Klippan.
Är det någon låt på skivan som du gärna lyfter fram?
– Ja, jag har ju en som betyder lite extra för mig, och det är Connecta. Den texten är rätt mörk, för att vara mig. Den handlar om ensamhet, en längtan efter att bryta sig ur sin ensamhet, att connecta, att tillhöra. Det är inte så ofta jag skriver den typen av texter. Det krävde lite mod. Jag antar att jag skrev den under en period när jag kände mig ensam, ”alone in a crowd”, en existentiell ensamhet.
– Det handlar också om vad som händer när man står på scenen. Det är ett enda skäl till att jag står på scenen, att connecta. Jag bryr mig inte jättemycket om någon spelar fel. Om kvällen har varit bra och vi har connectat, då är jag nöjd.
Låten Världens bästa band handlar om Sex Pistols - Är Sex Pistols världens bästa band?
– Jag hyser någon slags öm sentimental kärlek till Sex Pistols. De var ju så unga, och kastades rakt ut i något som de inte kunde begripa sig på eller hantera. Det var ett vanligt rock’n’rollband som hamnade i en cirkus som de inte rådde på.
– Jag gillar dem jättemycket, men de är inte ju världens bästa band... Men jag tyckte det lät coolt, så jag behöll det. Det är en bra titel på en låt.
Omslaget till nya albumet.
Du har ju de tre distinkta delarna i ditt musikliv – dina egna låtar, Wilmer X och Torsson. Hur ser du på de tre rollerna?
– Det är lite speciellt. Men det har varit så i så många år, så jag är van vid det. Prio i alla år har varit Wilmer X. Det har varit skönt för mig, att de andra i Torsson har varit schyssta och sagt: ”Det är okej”.
– Det kunde ha varit lite ”skav” kring det, men det har aldrig varit det.
– Med Torsson är det kul, att vi ändå har etsat oss fast på den svenska rockscenen. Vi gör kanske 20 spelningar om året, men det är bra spelningar på bra ställen.
Vad väntar härnäst för Holst och planeterna? Ni har gjort ett par releasespelningar, blir det fler spelningar i år?
– Det har varit så mycket med skivan, så vi har inte riktigt jobbat på det där. Men nu hoppas vi också att skivan ska göra att arrangörerna får upp ögonen.
– Vi ska göra en spelning till i Klippan, 17 juni. Och sedan spelar vi med Staffan Hellstrand och Nomads på Tivoli i Helsingborg, 16 september.
– Jag tycker Härmapa är mycket bättre än Epatraktorland. Det är det ingen annan som tycker, det är bara jag. Men jag kände också att skivan inte fick någon chans. Jag var envis/naiv och kämpade för att den skulle bli av, men den sålde nästan ingenting. Nu finns den på Spotify, förvisso, sedan något år tillbaka.
Thomas från Klippan, 2015 (en skiva som hänger ihop med en dokumentärfilm med samma namn, där Thomas Holst och vännen Thomas Ekberg porträtteras. Finns på Youtube.)
– Ja, det finns en låt där som jag tycker är bra och som blev bra inspelad, Klippan du väntar väl, men annars... ja, den är kopplad till filmen, den är så pass speciell. Jag minns faktiskt inte varför vi tyckte att vi skulle göra en CD.
Kan man återvända efter 24 år, med en skiva som är minst lika angelägen som dina allra bästa, från storhetstiden då du var ung? Ja, Tracey Thorn och Ben Watt kan, när de återupplivar Everything But The Girl.
Här skrev jag att Lael Nealesnya skiva nog var veckans mest intressanta release - nja, jag hade nog fel. Det är Everything But The Girls nya skiva Fuse.
Det är obegripligt att bandet inte valde någon av de fina pressbilderna (till exempel den ovan) som omslag till skivan. Det är klart att en del av det rörande i detta projekt, är att vi har följt historien om Tracey och Ben, inklusive berättelsen om hur de tvingades lägga sina karriärer på hyllan när Ben blev allvarligt sjuk i ett autoimmun sjukdom.
Musikaliskt då? Jo, Tracey Thorns röst är snäppet mörkare, musiken är i samma landskap som när bandet "avslutade" sin karriär i slutet av 1990-talet.
Kanske inte årets bästa skiva, men årets mest rörande?
På sätt och vis är det intressant när en musiker och låtskrivare som tidigare har haft genialiteten runt hörnet, plötsligt blir medioker och tråkig. Det är vad Mike Scott och hans The Waterboys har blivit.
Och jag har sett utvecklingen tydligt, ikväll såg jag dem för åttonde gången, den första gången var 1989.
Bandet gjorde skivor som är klassiska, A Pagan Place, This Is The Sea,Fisherman's Blues och Room To Roam. Sedan började förvisso gåvan svika Mike Scott, men det kom ytterligare några hyggliga plattor innan han gick rätt in i tråkig gitarrock och fåniga hiphopexperiment.
I Filadelfiakyrkan på fredagen får vi mest malande gitarrock. Det känns som att varje låt måste avslutas med att bandet mal samma riff i 3-4 minuter ytterligare innan de väl avslutar. Fruktansvärd Svenne Banan-rock.
The Waterboys har blivit ett hemskt band. Inte minst nu när violinisten Steve Wickham, som gav krydda åt så många sånger, har lämnat bandet. Fisherman's Blues utan Wickhams fiol är helgerån. Eller The Pan Within, för att ta ett annat exempel. I stället får vi Brother Paul som spelar både Wickhams fiolslingor och Anto Thistlethwaites saxofonslingor på en så kallad keytar. Det är som en mardröm.
På fredag släpps tämligen många skivor som åtminstone jag har ett visst intresse för. (Se listan på nya skivor i högerspalten - du måste gå till webbversionen av bloggen, funkar tyvärr inte i mobilversionen. Titta längst ner på mobilversionen, så kan du byta till webbversion.)
Allra roligast, att döma av singlarna som kommit, är Star Eaters Delight av Lael Neale. Jag har inte hört någon av hennes två tidigare skivor, men detta tredje album verkar kul. Lite indie, lite quirky, utan att kännas fånigt.
På Spotify finns de hittills fyra släppta singlarna.
För första gången har jag sett en artist två gånger samma dag. Detta tack vare att Marit Bergman hade satt in en extrakonsert på Södra teatern när den ordinarie kvällskonserten sålt slut.
Så först blev det matiné kl. 16.00 och sedan ordinarie konsert kl. 19.00. Dessa två stockholmkonserter var konsert nummer 2 och nummer 3 på den lilla turné som Bergman genomför under våren. Turnépremiären var i Malmö på fredagen och avslutningen är kommande lördag i Göteborg.
Tyvärr får vi exakt samma set både kl. 16.00 och kl. 19.00, men å andra sidan en del variation i mellansnacket... På matinékonserten blir det en hel del gissa landskapsblommor och på kvällskonserten lite mer barnförbjudet material, som konstiga fröer från Holland.
Petra Marklund gästar på två låtar, dels Barbro Hörbergs Gamla älskade barn och sedan Marklunds egen Frimärket.
Ju mer jag hör låtarna från Här kommer vargen, desto mer övertygad är jag om att Bergman skrivit en rad nya klassiker. Vi får hoppas att vi får höra dem framföras även på sommarturné, gärna med fullt band.
Jag ska erkänna att nutida svensk punk är något jag sällan lyssnar på, vare sig på skiva eller konsert. Och då menar jag punk som verkligen stammar från det senaste decenniet (inte när KSMB åker runt ännu ett varv efter 40 år).
Men jag har hört Lastkaj 14:s skiva Becksvart, och den är ju trevlig. Just detta band bjöd in till en helkväll på Nalen, med förbanden Dålig isolering, Borgerlig begravning och Crash Nomada.
Dålig isolering vann på charmpoäng, i min bok, när det gäller förbanden. Det är klart att deras musikaliska färdigheter lämnar en del i övrigt att önska, men de hade kul och det märktes.
Huvudbandet har publiken med sig; den skrålar med i texterna och kör någon moshpitvariant på delar av Nalens golv. Och efter en kväll med Lastkaj 14, som står till vänster på den politiska skalan, så är det kusligt när man inser att vänsterpunk och vit makt-rock har extremt mycket gemensamt. Allsångstexter, punkgitarrer och malande trumspel, och väldigt mycket nävar i luften från publiken.
Visst är det bitvis trevligt, men inget för vän av nyanser.
Paul Simon har ju aviserat sin pensionering, åtminstone från storskaligt turnerande. Men han tänker inte sluta göra skivor - uppenbarligen.
Nu i vår släpper han albumet Seven psalms, ett 33 minuter långt musikstycke, uppdelat i sju satser - framfört endast med sång och gitarr, och andra akustiska instrument. Körensemblen VOCE88 medverkar, liksom sångerskan (tillika Simons fru) Edie Brickell.
Albumet släpps 19 maj. (Någon singel verkar inte föregå albumsläppet.)
Public Image Ltd. väckte uppmärksamhet tidigare i år genom att - utan framgång - tävla för att bli Irlands bidrag till Eurovision Song Contest, med låten Hawaii.
Nu har John Lydon och hans kamrater släppt ytterligare en singel, Penge, för att väcka intresse för bandets kommande album, End of World.
På onsdag 12 april släpper duon Svart smultron sitt debutalbum, Inte som jag. Inför albumreleasen gör man två spelningar, i kväll på Twang på Katarina Bangata och på onsdag på Galleri Bellman på Bellmansgatan.
Liten Falkeholm och Malena Jönsson är naturligtvis kända från Tant Strul men har också haft solokarriärer i mindre skala. Liten släppte en singel 1987 och ytterligare en 1988 och Malena släppte ett album 1995.
Under en ganska kort konsert (45 minuter) får vi höra vad jag antar är de flesta låtarna från nya albumet, de tre låtar som redan släppts som singlar samt ytterligare (om jag räknade rätt) fem låtar.
Det är många ballader och instrumenteringen med endast piano/keyboard och bas gör att sångerna känns lite spartanska. Det ska bli intressant att höra albumversionerna, om de är lite mer utbyggda.
Galen & Paul släpper sitt debutalbum i maj. Det är The Clash-basisten Paul Simonon och sångerskan Galen Ayers som gjort albumet Can We Do Tomorrow Another Day?
De har gjort en video till singeln Room At The Top som kan ses ovan. Låten är, enligt Simonon, en hyllning till Del Shannon, med bland annat dennes keyboardsound.
Det är fem år sedan Mikaela Davis släppte debutalbumet Delivery. Ett album som faktiskt fick stå tillbaka lite, eftersom 2018 var ett starkt skivår, med många bra släpp. Jag har återvänt till det flera gånger och konstaterat att, ja - det här håller fortfarande, riktigt bra.
Davis är inte längre 26 utan 31. Världen har levt genom en pandemi. Davis har turnerat som en tok, som de flesta andra artister, när pandemin väl tillät.
Nya albumet And Southern Star är en riktig bandskiva, Davis och hennes bandkamrater har producerat skivan tillsammans, och det är första gången de spelar på en skiva tillsammans, trots att de spelat tillsammans i ett decennium.
Första singeln från nya skivan heter Far From You. Albumet släpps 4 augusti.
Jag hatar duetter. Rent musikaliskt. Förmodligen för att det alltid känns som någon slags ploj för att få uppmärksamhet. Någon mer känd artist lånar sin kredibilitet till en något mindre känd artist.
I Sverige brukar det handla om att yngre kvinnor tar in någon stadig man. Hur många duetter har inte Lars Winnerbäck och Staffan Hellstrand stagat upp genom åren? Förvisso kan det vara det omvända, någon gubbe som får lite ungdomscredd genom att ta in en ung fräck sångerska.
För mig känns det sällan uppenbart att den här duetten sjöngs för att det fanns ett MUSIKALISKT skäl till det. Det finns så klart undantag, men de är så få att jag inte ens tänker räkna upp några. (Okej, jag kan ge ETT exempel - när Joe Jackson sjunger duett med Elaine Caswell på Happy Ending. Det är en sång som KRÄVDE en duett, och Jackson tog in en sångerska som passade, inte ett "namn".)
Varför denna långrandiga inledning? Jo, Lucinda Williams har tagit till Bruce Springsteen-tricket. Warren Zevon vann en Grammy 2003 genom att låta Bruce Springsteen slarvsjunga (bland annat småskrattandes) i Disorder In The House.
Låten som Williams och Springsteen sjunger heter New York Comeback och kommer från Williams kommande album Stories from a Rock'n'Roll Heart.
Behövs Springsteen här? Nja. Eller nej. Låten skulle ha varit lika fin - för det är den - med bara Lucinda Williams.
Men det är svårt att argumentera emot att Williams, drabbad av så många olyckor genom åren - exempelvis en stroke här om året - kan få låna lite credd och förhoppningsvis få ekonomisk draghjälp. Där har hon så klart all min sympati.
Dexys (f.d. Dexys Midnight Runners) släpper ett nytt album i sommar. Det är första skivan med nytt material sedan One Day I'm Going To Soar (ej tillgänglig via streaming), 2012.
Första kvartalet på ett skivår brukar i regel vara ganska tunt, men 2023 har börjat väldigt lovande.
På rak arm skulle jag säga att vi fått ett tiotal album som åtminstone är hyggliga, några riktigt bra.
Den svenska vreden av Fågelle är den release som sticker ut mest. Klara Andersson, som hon heter i passet, har tagit ett tydligt kliv från debuten Helvetesdagar, och har på nya skivan bärkraftiga låtar som passar med uttrycket.
I USA har vi Caroline Rose och The Art of Forgetting, som känns som en återkomst till storformen från Loner. Margo Price övertygar med Strays och gamle Iggy Pop känns riktigt inspirerad på Every Loser.
I Storbritannien kör Sleaford Mods vidare med sitt framgångsrecept på UK Grim. Young FathersHeavy Heavy har jag också lyssnat på flitigt. Billy Nomates uppföljare till debutalbumet, Cacti, är jag inte riktigt lika övertygad om, men den kanske kan växa.
Kanadas Big Brave (Nature Morte) och The New Pornographers (Continue As A Guest) hör också till kategorin som torde växa, ju mer man lyssnar på dem.
