På sätt och vis är det intressant när en musiker och låtskrivare som tidigare har haft genialiteten runt hörnet, plötsligt blir medioker och tråkig. Det är vad Mike Scott och hans The Waterboys har blivit.
Och jag har sett utvecklingen tydligt, ikväll såg jag dem för åttonde gången, den första gången var 1989.
Bandet gjorde skivor som är klassiska, A Pagan Place, This Is The Sea, Fisherman's Blues och Room To Roam. Sedan började förvisso gåvan svika Mike Scott, men det kom ytterligare några hyggliga plattor innan han gick rätt in i tråkig gitarrock och fåniga hiphopexperiment.
I Filadelfiakyrkan på fredagen får vi mest malande gitarrock. Det känns som att varje låt måste avslutas med att bandet mal samma riff i 3-4 minuter ytterligare innan de väl avslutar. Fruktansvärd Svenne Banan-rock.
The Waterboys har blivit ett hemskt band. Inte minst nu när violinisten Steve Wickham, som gav krydda åt så många sånger, har lämnat bandet. Fisherman's Blues utan Wickhams fiol är helgerån. Eller The Pan Within, för att ta ett annat exempel. I stället får vi Brother Paul som spelar både Wickhams fiolslingor och Anto Thistlethwaites saxofonslingor på en så kallad keytar. Det är som en mardröm.
Nåväl, kvällen är inte helt bortkastad eftersom vi får fina versioner av Strange Boat och This Is The Sea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar