Första kvartalet på ett skivår brukar i regel vara ganska tunt, men 2023 har börjat väldigt lovande.
På rak arm skulle jag säga att vi fått ett tiotal album som åtminstone är hyggliga, några riktigt bra.
Den svenska vreden av Fågelle är den release som sticker ut mest. Klara Andersson, som hon heter i passet, har tagit ett tydligt kliv från debuten Helvetesdagar, och har på nya skivan bärkraftiga låtar som passar med uttrycket.
Vad gäller svenska releaser så vill jag också lyfta upp Dina ögons debutalbum Oas, Marit Bergmans Här kommer vargen samt Holst och planeternas skiva Långt där uppe ser de himlen.
I USA har vi Caroline Rose och The Art of Forgetting, som känns som en återkomst till storformen från Loner. Margo Price övertygar med Strays och gamle Iggy Pop känns riktigt inspirerad på Every Loser.
I Storbritannien kör Sleaford Mods vidare med sitt framgångsrecept på UK Grim. Young Fathers Heavy Heavy har jag också lyssnat på flitigt. Billy Nomates uppföljare till debutalbumet, Cacti, är jag inte riktigt lika övertygad om, men den kanske kan växa.
Kanadas Big Brave (Nature Morte) och The New Pornographers (Continue As A Guest) hör också till kategorin som torde växa, ju mer man lyssnar på dem.
I kategorin återutgåvor vill jag flagga för Bob Dylans The Bootleg Series Vol. 17 - Fragments, Time Out of Mind Sessions. Framför allt remixen av originalalbumet, som plötsligt lyfter bort det murriga ljud som kännetecknat skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar