Konserten är inte helt billig, 287 kronor, men å andra sidan inte lika dyr som en riktig konsertbiljett.
I dag har hela albumet, Stand for Myself, släppts och kan höras via de vanliga kanalerna.
Ovan kan du se och höra Yola framföra titelspåret hos Stephen Colbert.
24 september släpps både Northeast Corridor: Steely Dan Live! samt The Nightfly Live. Som bekant är The Nightfly Donald Fagens första soloalbum.
Bägge livealbumen framförs av det band som i dag är turnéversionen av Steely Dan (bandets enda fasta medlem är numera Donald Fagen, sedan Walter Becker avlidit 2017).
Som smakprov har Reelin' In The Years samt I.G.Y. släppts.
Dylans team har säkert medvetet tajmat hans Shadow Kingdom-spelning med nyheten om nästa del i The Bootleg Series.
Jag är inte tillräckligt fanatisk för att bli fascinerad av alla delar i serien, att t ex förlora sig i icke utgivna tagningar från Self Portrait-inspelningarna är liksom lite för mycket. Men - den senaste delen i The Bootleg Series kommer att ta sig an 1980-1985, den period då jag själv blev Bob Dylan-fan "på riktigt".
När jag på allvar började lyssna på musik befann sig Dylan mitt i sin kristna period. Jag var 12-14 år och lyssnade hellre på, bland andra , ELO, Kiss och Bay City Rollers. Jag blev i stället ordentligt fångad av Dylan först i och med Infidels, som kom ut 1983. En skiva jag i ärlighetens namn köpte mest för att Mark Knopfler spelade gitarr på den... Sedan var resten av Dylans 80-tal en berg- och dalbana av bra och... mindre bra inspelningar.
Det vi vet, efter läckor, är att även Dylans icke utgivna inspelningar från den här tiden kan hålla riktigt hög klass. Redan i och med första utgåvan av The Bootleg Series fick vi ju de mytomspunna Blind Willie McTell och Foot of Pride från den här perioden (de återkommer för övrigt, i alternativa tagningar, i denna box).
Springtime in New York: The Bootleg Series Vol. 16 1980-1985 släpps 17 september. Läs om låtlistan med mera här.
Nya albumet heter Sad and Beautiful World och är ett dubbelalbum. Gissningsvis har pandemin möjliggjort mer låtskrivande och inspelningar än vanligt. Annars har väl inte just dubbelalbum varit någon trend vi sett i och med pandemin. Men de kanske kommer nu? (Och andra artister blir mer mer produktiva genom att släppa fler album, som Daniel Romano som jag skriver om i inlägget nedan.)
Enligt denna intervju i Rolling Stone är albumet en blandning av å ena sidan Americana och å andra sidan "rock". Be mig inte förklara den exakta skillnaden.
Första singeln heter State of The Art och kan höras ovan. Även en andra singel har släppts, Crawling Back To You.
Hittills i år har han släppt två, soloskivan Kissing The Foe (tyvärr inte tillgänglig på Spotify i Sverige) och livealbumet Fully Plugged In.
Jag har inte hängt med i svängarna, men jag lyssnade med behållning på fjolårets How Ill Thy World Is Ordered.
Det var möjligtvis den som jag trodde Cobra Poems var uppföljare till. Det nya albumet släpps 10 september och första singeln heter Nocturne Child och låter trevlig.
*Uppenbarligen inte, läs kommentaren nedan.
Jag skulle nog räkna det som Braggs elfte soloalbum (andra säger tio, eftersom de inte räknar debuten Life's A Riot with Spy vs Spy, som var ett minialbum... Men jag tycker den är oerhört svår att gå förbi).
Nåväl. Om vi ska vara lite elaka mot Bragg så är just samarbetet med Wilco det senaste som satte något avtryck - i mina minnen i alla fall. Albumen därefter är tyvärr lättglömda, med låtar i något slags halvtempo och Bragg som försöker låta som en innerlig soulsångare.
Första smakprovet från nya skivan heter I Will Be Your Shield och kan höras ovan.
Albumet släpps 8 oktober.
Hur som haver så har Barnett nu släppt singeln Rae Street, med tillhörande video ovan. Låter trevlig, på ett lågmält sätt.
Barnett använde inte sitt vanliga band vid inspelningarna utan gjorde dem tillsammans med producenten/trummisen Stella Mozgawa.
Things Take Time, Take Time, som albumet heter, släpps 12 november.
En sak har dock varit konstant, och det är att hon har sjungit på svenska, utom på låten Love Spider som kom ut på soloskivan Glitter till glöd, 2019. Hon har även sjungit engelska låtar med Aunt Fuzz, men då var det bara live.
Detta gav kanske mersmak för på fredagen släpptes engelskspråkiga singeln Wonder of Summer. Enligt Nike själv är det en "lös" singel, utan tanke på något nytt album just nu.
Videon till låten kan ses ovan.
I fjol gjorde jag en e-postintervju med Nike som kan läsas här.
Om jag ska rekommendera en enda låt är det lätt att rekommendera Finland, som utsågs till årets finlandssvenska låt, 2016. Rickard har en bakgrund i gruppen Schlagwerk, vars katalog också är väl värd att upptäcka.
Du är mer känd i Finland än i Sverige - om du kort skulle introducera dig för en svensk publik, hur beskriver du dig då?
– Jag är en finlandssvensk låtskrivare, artist och dialektpoet, född och uppvuxen i en stad som heter Närpes, som finns belägen cirka 100 kilometer söder om Vasa i Österbotten.
– I Närpes har vi en vackert säregen dialekt som länge har präglat mitt låtskrivande. Liksom svensk dialektmusik i Sverige har även finlandssvensk dialektmusik länge haft en humoristisk stämpel, men under min tid som låtskrivare har jag sett detta ändras.
Hur kom du in på musiken? Vilken var musiken som fick dig att själv vilja spela och sjunga?
– Jag har nog sysslat med musik i någon form så länge jag kan minnas. Jag var inte särskilt gammal när jag fick min första synth (gitarrerna kom senare) och sedan dess har jag spelat och skrivit musik hela tiden. Klart att man i barndoms- och ungdomsåren lyssnade på så gott som allt som spelades på radio och MTV, men vissa album minns man bättre än andra.
– Första gången jag hörde Sergeant Pepper satt jag ensam på en vind och det råkade vara den skivan som fanns i vinylspelaren. Jag hade aldrig hört något liknande och lyssnade på den så gott som varje dag. Metallica hörde jag för första gången hemma hos en kompis när jag var 9-10 år gammal. Bland annat spelades Master of Puppets med skräckblandad förtjusning. Följande dag kom jag tillbaka och undrade om vi kunde höra på skivan i sin helhet en gång till.
– Jag minns dessutom en flickvän som ägde Nirvanas alla kassetter och cd-skivor, och när jag lyssnade på det för första gången fascinerades jag av Kurt Cobains oväntade ackordföljder och kryptiska texter.
– Radiohead har länge fungerat som en stor inspirationskälla. Harmonierna, de udda taktarterna och lusten att experimentera smittar av sig. Nu när man hör Yorkes, Greenwoods, Selways och O´Briens många sidoprojekt, så hör man tydligt vad var och en bidrar till gruppen.
– Till dessa nutida inspirationskällor kan man också addera Nick Cave, St. Vincent, Fleet Foxes och Father John Misty. Dessutom lyssnar jag också på en hel del filmmusik såsom Hildur Guðnadóttir samt jazz såsom Aaron Parks.
Det känns som att texterna är minst lika viktiga som musiken för dig, är det så? Vad vill du åstadkomma hos lyssnare, med dina texter?
– Det stämmer. Dels vill jag berätta historier, dels vill jag försöka beskriva världen från olika perspektiv. När jag skriver musik, så blir varje text en lärorik upplevelse för mig. Jag blir tvungen att läsa på och leva mig in i karaktärernas livssituation.
– Genom att se på saker från olika perspektiv, blir jag, i min mening, en rikare person. Förhoppningsvis får mina lyssnare liknande upplevelser.
Har du några särskilda förebilder, när det gäller bra låttexter?
– Det är stort sett de samma låttextförfattarna som man vanligtvis brukar hänvisa till; Leonard Cohen, Bob Dylan, Patti Smith, Joni Mitchell, Paul Simon, Neil Young, Tom Waits, Nick Cave. Giganter som kunde komprimera innehåll in i några få ord i korta fraser och meningar.
– Cohen bidrog med det spirituella och det djupt filosofiska, Dylan anlände som en poet med fickan full av kulturreferenser och fingret fixerat fokuserat på samtidens puls, Paul Simon med sitt öra för metrik, rytmer och allitterationer, Patti Smith som gifte poesin med musiken, Joni Mitchell som kan liknas vid ett musikaliskt och poetiskt kalejdoskop, Tom Waits som romantiserade luffarlivet i såväl text som klangfärg och Nick Cave som väver ett lapptäcke av mord, himmel och helvete.
Jag har lyssnat enormt mycket på ditt första soloalbum. 1. (Ätt). Berätta om hur du tänkte med skivan, vad var din ambition?
– Min ambition var att skapa ett album som kändes såväl relevant som tidlöst. Jag ville att låtarna skulle vara relaterade till varandra och att låttexterna skulle kunna ha många betydelser. Jag ville ge albumet en känsla av nostalgi, melankoli och hopp – målsättningar som jag tycker att jag lyckades nå ganska väl.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Det är lätt att notera kontrasterna mellan ditt solomaterial och Schlagwerks material. (Där man kanske förenklar och konstaterar att Schlagwerk är ”rockigare/mer gitarrer”.) Har du medvetet rört dig ”bort från” Schlagwerk? Eller ser du snarare ditt solomaterial som en logisk fortsättning på det Schlagwerk gjorde?
– Under mina år i Schlagwerk skrev jag massor av musik, varav en del passade in i det mer punkigare fordonet Schlagwerk och en del passade inte.
– Låten Finland var en låt som jag kände var för viktig för att lämnas på hyllan, så det blev den första låten som jag släppte solo. Eftersom den mottogs så väl, så valde jag också att ge ut lite fler låtar, vilka sedan resulterade i ett ganska långt och grundligt genomfört debutalbum.
Har Schlagwerk lagt ner eller är bandet bara på paus?
– Vi har lagt ner.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
”Man borde inte dra ut på låtsläpp så här länge”, skriver du på Facebook apropå nya singeln Slute. Vad hände med låten på vägen? Blev den bättre eller sämre av att vänta…?
– Osäker om den blev bättre eller sämre av att den fick vänta. Jag har inte ändrat en ton eller en stavelse i låten under det gångna pandemiåret. Men vad som hände var att världen förändrades, vilket ledde till att låten förändrades från något dystopiskt till något dystopiskt, men hoppfullt.
– Raden ”Öde nämns om bare i byökrän å slumpen je in chans som vi tar” (övers: Ödet nämns om bara i böckerna och slumpen är en chans som vi tar) var en fras som blev mer nyansrik, när världen sakta började öppnas och de efterlängtade vaccinationerna inleddes.
Jag förutsätter att Slute är första singeln från ett kommande album - kan vi hoppas på nytt album redan i år?
– Jag kommer nog att släppa fler låtar i år. Dessvärre kommer det knappast att släppas ett fullängdsalbum detta år, men om allt faller på plats ska jag nog få ut en uppföljare till albumet 1. (ätt) under det följande året, 2022.
Lyssna på Rickard Eklund på Spotify
Följ Rickard Eklund på Facebook
Följ Rickard Eklund på Instagram
Det känns som om Mvula vandrar längs en tunn linje, där resultatet lika gärna kan bli storvulet och övermättande, men hon håller sig på rätt sida.
Skivan klockar in på drygt 37 minuter och blir en liten karamell. Frågan är om och hur Laura Mvula kan utveckla detta vidare, eller om hon går tillbaka till sin jazzbakgrund.
Jag har inte hittat några helt enastående skivor, men några riktigt bra finns det. Utan någon inbördes sortering, så skulle jag vilja nämna följande:
Joan Armatradings Consequences är förmodligen det piggaste album hon har gjort på i alla fall 15 år. Om man ska tro texterna så är kärleken den främsta inspirationen. (Armatrading har själv alltid hävdat att hon inte skriver om sig själv, men det känns svårt att tro, när känslorna väller över skivspåren.)
Stefan Sundströms nya skiva Östan västan om stress och press är en skiva som fortsätter att växa. Bra låtar, luftig och fin produktion och sedan Sundströms finurliga texter på det - en bra helhet.
Valerie June fortsätter sin starka trend sedan förra albumet The Order of Time, med nya skivan The Moon and Stars: Prescriptions for Dreamers. Jag gillar bäst de raka soullåtarna, som Call Me A Fool, snarare än meditationsmusiken...
Sleaford Mods följer med Spare Ribs sin välkända formel, men lyckas få den att kännas fräsch. Om de hade slopat de 3-4 sista låtarna så hade det varit ett snärtigt, vasst album.
Jag sörjer ju lite att Frida Hyvönen så snabbt slutade att sjunga på svenska, men med Dream of Independence motbevisar hon mig. Hon lyckas vara personlig, ha en egen stil och skriva riktigt bra låtar även på engelska.
Henning har gjort ännu ett stabilt album med Under träden. Jag saknar en riktig trummis på skivan - om jag inte är ute och cyklar så är det trummaskin rakt igenom på skivan. Och låtmaterialet är snäppet svagare än på förra skivan Nätter utan dagar. Men ändå; stabilt.
Dinosaur Jr. har en hög lägstanivå och nya albumet Sweep It Into Space är inget undantag. Kanske känns albumet lite... bekvämt.
Ellen Sundbergs tolkningar av Bodil Malmsten, på Ett bloss för Bodil Malmsten, är värda många lyssningar. Särskilt Döden 1986 och Ett bloss för moster Lillie.
Och till sist bör nämnas att Ulf Lundells livealbum från Cirkus i november i fjol, Cirkus:Corona, kanske är den bästa liveskiva han har släppt. Bandet är löjligt tajt och Lundell sjunger bättre än någonsin, trots raspighet i rösten, med ålderns rätt. Och Lundell hoppar över de mest slitna "hitsen" och ger oss några riktiga rariteter.
