Kjell Anderssons memoarer, Ingen går hel ur det här, kom ut i februari. Jag har inte hunnit läsa förrän nu.
Om du är musikintresserad svensk i medelåldern är det oundvikligt att Kjell Andersson haft en stor påverkan på ditt lyssnande. I alla fall om du till dina genrer räknar rock med vita män (och ett fåtal vita kvinnor).
Memoarerna är så klart intressanta för alla oss som hört Anderssons produktioner och suttit med hans skivomslag i nävarna och läst låttexterna. Men boken har ett problem - å ena sidan berättar Kjell Andersson om sitt liv, i någorlunda kronologisk ordning, å andra sidan berättar han om några stora, viktiga samarbeten (Ulf Lundell, Eldkvarn, Per Gessle/Gyllene Tider/Roxette får väl sägas vara de viktigaste, kanske även Totta Näslund och Wilmer X).
Han vill också göra bokslut över - känns det som - nästan varenda produktion han varit involverad i. Det blir många kortare stycken där artister och deras album räknas upp, nästan pliktskyldigast. Visst, det är kul att påminnas om Janne Andersson Pop eller Magnus Johansson eller Anna-Lotta Larsson - men som bok tror jag Ingen går hel ur det här hade vunnit på betydligt hårdare redigering. Kanske kunde han till och med ha koncentrerat sig ännu mer på de centrala samarbetena med Ulf Lundell och Eldkvarn?
Anderssons karriärutveckling är en intressant historia i sig. I dag är musikbranschen helt förändrad, men i vilken bransch som helst är det nog svårt att komma in som självlärd entusiastisk tonåring och bara några år senare basa för kommersiellt tunga projekt med några av Sveriges största artister.
På artistsidan är förändringen så klart minst lika stor; skulle ett band som Eldkvarn ha haft en chans i Idol? Skulle de ha fått utvecklas över flera album innan de verkligen slog igenom? Andersson avslutar den reflektionen med att han hoppas att bra musik ändå får sin chans till slut, men han låter inte helt övertygad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar