Live In London årets konsert-dvd

Det verkar fullständigt obegripligt, men det är tydligen så att jag inte uppmärksammat bloggens läsare på årets bästa musik-dvd.

Live In London är inspelad 2008 men utgiven hösten 2011. Dvd:n och den medföljande cd:n är inspelad i LSO St. Luke's, en liten anglikansk kyrka, med Randy Newman på piano och en symfoniorkester som förstärkning.

Randy Newman måste numera anstränga sig för att kunna ta flera av de högre tonerna, men det är okej. Hans röst har alltid varit mer funktionell än direkt njutbar. Kombinera detta med att han ser ut som en pensionerad Apple-direktör, så är han inte den mest sannolika rockstjärnan här i världen.

Newman är medveten om sina fysiska tillkortakommanden - i The World Isn't Fair (från 1999 års gravt underskattade Bad Love - sjunger han om "... froggish men, unpleasant to see...".

Live In London är en lysande samling sånger - från riktigt tidiga låtar som Mama Told Me Not To Come och Simon Smith and the Amazing Dancing Bear till senare mästerverk som A Few Words In Defense of Our Country och I'm Dead (But I Don't Know It).

Önskning nummer ett inför nya året? Att Randy Newman äntligen, äntligen, äntligen kommer till Sverige.

Van Halen turnerar 2012

Nu har Van Halen bekräftat att det blir en turné 2012 och att de första biljetterna släpps 10 januari.

Om Sverige ingår i turnéplanen är ännu inte känt.

Van Halen har ett nytt skivkontrakt med Interscope och en ny skiva sägs vara aktuell för det kommande året.

Julhälsning från Cat Power

Som jag skrev här så är Cat Power nästan klar med sitt nya album, hennes första på fyra år och det första med nyskrivna låtar på sex år.

Det första livstecknet kom på julafton. Tyvärr är det en gammal låt - inspelad i ny version - vilket inte bådar så gott för fortsättningen. King Rides By hördes första gången på What Would The Community Think från 1996.

Nu finns en trevlig video med boxaren Manny Pacquiao och möjlighet att skänka pengar till välgörenhet när du köper låten.

New Order släpper liveskiva

Mot Peter Hooks vilja - och utan honom - återförenades New Order för två välgörenhetsspelningar i oktober.

Jag har uppenbarligen missat något steg, för tydligen fortsatte återföreningen med en konsert i London 10 december. Jag trodde oktoberspelningarna var de enda som skulle göras.

Nu släpps liveskivan New Order, Live at the London Troxy, 10 December 2011. Vill du ha den digitala versionen finns den tillgänglig omedelbart, vill du ha cd:n får du vänta tills posten levererar i januari.

PR-bilder som finns tillgängliga visar att New Order nu består av Bernard Sumner, Stephen Morris, Gillian Gilbert och de två gubbar som bildar Bad Lieutenant tillsammans med Sumner och Morris.

Eftertankens kranka blekhet

Det är likadant varje år, jag gör en lista med årets tio bästa skivor. När listan satts ihop ser den helt irrationell ut.

Efteråt inser jag att jag minst tre eller fyra av valen var heltokiga.

Att lista ut vilka skivor som inte borde varit på årets lista är ganska lätt. De som i stället borde varit där är:

Seeds We Sow, Lindsey Buckingham
Så få artister är genuint originella. Buckingham lyckas hålla sig inom rock- och pop-parametrarna men utvecklar ständigt sitt uttryck. Dessutom bryr han sig inte ett dugg om att popmusik måste vara glad och käck. Tvärtom gör han ganska buttra sånger - dock fortfarande pop. En musikers musiker. (Jag är inte musiker, men jag bryr mig inte.)

Long Player, Late Bloomer, Ron Sexsmith
En mycket välgjord skiva, i allt från låtskrivarhantverket till produktionen (Bob Rock). Sexsmith borde fått några radiohits också (Get In Line, The Reason Why).

Let England Shake, PJ Harvey
Jag har svårt för kulten kring PJ Harvey. Gillar alla henne för att hon är bra eller för att det är "rätt"? (Ja, jag vet, fånigt att bry sig, men ändå.) Det var väl därför jag utelämnade den här skivan från årsbästalistan från början, den kändes för trendängslig. Men samtidigt går det inte att värja sig, Let England Shake är förmodligen hennes bästa skiva någonsin.

Enahanda historia

Jag har all sympati för Ace Frehley som musiker. Utan tvekan var Anomaly vassare än hans gamla bandkompisars Sonic Boom, om vi ska jämföra musikaliska prestationer.

I den pågående pajkastningen mellan framför allt Frehley och Gene Simmons är det också lätt att hålla på en underdog.

Det innebär tyvärr inte att No Regrets, Ace Frehleys memoarer som kom ut nu i höst, är särskilt intressant läsning. Barndoms- och uppväxtskildringen är bäst, sedan övergår boken i alkohol- och drogexcesser som är väldigt enahanda att läsa om.

Den bestående insikten är att en alkoholists och narkomans liv ser likadant ut oavsett om det rör sig om en berömd och rik musiker eller någon som lever på gatan.

Glädjeämnet borde ju vara att Ace Frehley sedan flera år tillbaka är nykter och ren, men boken lyckas inte ens förmedla någon positiv känsla kring detta.

Och musiken då? Ja, den finns där men hamnar i skymundan för piller, pulver och flaskor.

Paul McCartney släpper nytt

7 februari släpper Paul McCartney sin första studioskiva - ännu utan titel, de får skynda på - sedan 2007 års Memory Almost Full.

Tyvärr är det en coverskiva och - ännu mer tyvärr - är det en skiva med gamla amerikanska standards. Lite samma träsk som Rod Stewart gått ned sig i.

Men låt oss ändå hoppas att det kan bli en viss spänst i detta projekt. Diana Krall och hennes band kompar Paul och det skulle ju kunna bli bra.

Nedan är smakprovet My Valentine - och jag vet inte... Liverpooldialekt och amerikanska standards?

Latest tracks by PaulMcCartney

Årets bästa skivor: 1. Pull Up Some Dust And Sit Down, Ry Cooder

De senaste dryga 40 åren har Ry Cooder släppt ungefär lika många skivor, som soloartist eller i samarbete med andra. Eftersom han är både hyperproduktiv och hypermusikalisk drar han sig inte för att experimentera med genrer och samarbetspartners.

Till och från gör han ganska raka, enkla rockalbum - dock givetvis med influenser från många olika stilar, men med en hyfsat bred populärmusikalisk ansats. Årets Pull Up Some Dust And Sit Down är ett album av den karaktären.

Dessutom har Ry Cooder ett ärende den här gången; att peka på ett USA där bankirerna får statsstöd medan vanligt folk lämnas därhän eller används som kanonmat i USAs krig runt om i världen. Jag tror det är detta ärende som gör att Cooder låter mer inspirerad än på länge.

Cooder har en förmåga att få till en bred palett. Här blandar han överjordiskt vackra ballader (Dirty Chateau, No Hard Feelings) med bluesrockiga röjare (I Want My Crown) och poppiga nummer (Quick Sand). Woody Guthrie-inspirerade No Banker Left Behind och texmex-nummer som El Corrido de Jesse James och Dreamer fyller ut bilden.

Årets bästa skivor: 2. So Beautiful Or So What, Paul Simon
Årets bästa skivor: 3. Beauty Queen Sister, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 4. Several Shades of Why, J Mascis
Årets bästa skivor: 5. En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt
Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf
Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Cat Powers julklapp

Chan Marshall, mer känd som Cat Power, är "nästan klar" med sitt nya album. Det blir hennes första på fyra år och hennes första med nyskrivna låtar på sex år.

Via sitt Twitter-konto skriver Marshall att hon på julafton släpper en låt för nedladdning och att man i samband med detta kommer att kunna donera pengar till ett välgörande ändamål (det kommer finnas flera att välja på).

Årets bästa skivor: 2. So Beautiful Or So What, Paul Simon

Paul Simon har skrivit många klassiska sånger, men när det gäller album är mästerverket Graceland från 1986. Ingenting annat han gjort når upp till de höjderna, inte med Simon & Garfunkel och inte solo.

Inte nog med att Graceland innehöll mängder av excellenta låtar, dessutom var det en banbrytande mix av världsmusikaliska influenser - de dominerande sydafrikanska tongångarna blandades med glada zydecodragspel och vanlig (men genialisk) pop.

Ända sedan dess har vi hoppats på att Simon skall nå upp till Gracelands höjder; det är inte sannolikt att det händer igen.

Vid 70 års ålder har Paul Simon släppt sin bästa skiva sedan underskattade Songs from The Capeman (1997). So Beautiful Or So What är inte riktigt lika otvungen som Simons allra bästa verk - fortfarande finns en känsla av att han ibland krånglar till saker och ting i onödan. Men vi får några av de bästa och vackraste låtarna på många år.

Inledande Getting Ready For Christmas Day är det poppigaste inslaget på skivan, trots det ganska allvarliga textanslaget. The Afterlife handlar om... ja, när protagonisten hamnar i himlen. Love and Hard Times - Gud och Jesus kommer tillbaka till jorden - skulle kunna vara en Art Garfunkel-ballad, om sången spelats in av duon, som alltjämt inte är skrinlagd.

Titelspåret känns nästan lite Graceland-svängigt. Gubben kan än, och vi kan nog hoppas en hel del på Paul Simons sjunde decennium som artist.

Årets bästa skivor: 3. Beauty Queen Sister, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 4. Several Shades of Why, J Mascis
Årets bästa skivor: 5. En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt
Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf
Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 3. Beauty Queen Sister, Indigo Girls

Indigo Girls är numera pålitliga leverantörer av rockmusik för alla oss medelålders som är lite lagom bittra.

Klientelet som befolkar Emily Saliers och Amy Rays låtar är oftast på kant med kärleken, jobbet och livet i största allmänhet. Titeln på årets skiva säger det mesta: Beauty Queen Sister - Indigo Girls skulle aldrig släppa en skiva som heter Beauty Queen...

Deras förra studioskiva, Poseidon and The Bitter Bug, var 2009 års bästa skiva. Årets bidrag till katalogen är nästan lika bra.

Om jag har någon randanmärkning så är det att produktionen nästan är lite för radioslickad, jämfört med deras tidigare skivor. Det lite taggiga, kantiga har slipats bort.

Årets bästa skivor: 4. Several Shades of Why, J Mascis
Årets bästa skivor: 5. En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt
Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf
Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 4. Several Shades of Why, J Mascis

Several Shades of Why är en väldigt bra titel. Att J Mascis spelar nästan helt akustiskt är en annan bra sak med den här skivan.

Att han, med titellåten, gjort årets sorgsnaste, vackraste låt är ett annat bra skäl till att det här är årets fjärde bästa skiva.

Som helhet har skivan sina brister, men det är fallet med alla skivor på min tio-i-topp för året.

Årets bästa skivor: 5. En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt
Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf
Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Löjligt bra

Jag har tröttnat lite på min årsbästalista. Delvis eftersom jag inser att även min tio-i-topp är ganska blek.

Skivåret 2012 blir nog bättre än 2011.

John K Samsons smakprov från nya skivan, When I Write My Master's Thesis - bara titeln! - tyder på att Provincial, som släpps redan 24 januari, kan bli ett härligt tomtebloss i vintermörkret.

Här kan du provlyssna.

Fullständigt obeskrivligt

Om jag var på fel humör skulle jag säkert kunna sänka Paul McCartneys konsert på Globen på lördagskvällen. (Jag slår vad om att någon sur tidningsrecensent kommer skriva ned konserten.)

Den åskådare som släppte på garden det allra lilla minsta var chanslös mot McCartney ikväll. Jag räknade inte hur många låtar han spelade - säg 25? Visst, han slängde in något sent solospår, till och med någon låt från The Fireman-projektet. I övrigt var det publikfrieri rakt igenom - herregud, han spelade till och med John Lennon- och George Harrison-låtar. (Dock ingen Ringo Starr-låt...)

Vi blev påminda om vilken stark katalog Wings har/hade - Junior's Farm, Jet, Band On The Run, Live And Let Live, Let Me Roll It...

Och sedan då: Magical Mystery Tour, All My Loving, And I Love Her, Paperback Writer, The Long And Winding Road, A Day In The Life, Ob-La-Di Ob-La-Da, Got To Get You Into My Life, Eleanor Rigby, Back In The U.S.S.R., Let It Be, Hey Jude, Get Back, Helter Skelter, Daytripper, Yesterday, Carry That Weight...

Ja, och några till.

Vi kan lägga till att Paul McCartney är 69 år, men ser ut som en välbevarad 50-åring. Scenshowen är naturligtvis stenhårt repeterad och mellansnacken vägda på guldvåg innan, men McCartney lyckas övertyga alla i Globen om att han är den bussigaste killen på planeten, en ödmjuk grabb från Liverpool som fortfarande står storögd och gapande inför allting han får uppleva - han berättar hur mycket det betyder för honom att människor över hela världen försöker lära sig spela Blackbird på gitarr, han berättar historier om hur han träffar delar av den ryska regeringen och att han aldrig hade kunnat tänka sig något liknande när han växte upp som liten grabb i Liverpool.

Han frestar på tårkanalerna när han berättar historier om sin "vän John" och uppmanar alla i Globen att säga de saker man vill säga till sina nära och kära innan det är för sent. Han spelar på en ukulele som George Harrison gav honom.

Allt detta gör att jag faktiskt är helt förbluffad över att han glömde att introducera sina bandmedlemmar. Superschysste Paul glömmer en sådan sak?

PS: Nej, som kommentatorn nedan påpekar så glömde han naturligtvis inte att presentera sitt band. Det var bara jag som redan hade sprungit ut när det skedde. DS

Årets bästa skivor: 5. En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt

Kajsa Grytt har äntligen fått till den där helgjutna skivan som kan mäta sig med Historier från en väg, Kajsa & Malenas debutskiva.

Inte för att En kvinna under påverkan och Historier från en väg har så särskilt mycket gemensamt musikaliskt.

Årets Gryttalbum är, med producent Jari Haapalainens bistånd, fyllt av New Wave-nervig pop och bara enstaka ballader.

Jag klarar mig ändå och Allt faller knockar lyssnaren direkt och sedan följer poppiga Du ska ramla och trilla. Min pojke och Manhattan drar ned temperaturen en aning och då är man långt inne i den historia som Grytt vill berätta.

Den här skivan är en tvillingprodukt till Boken om mig själv, där Kajsa Grytt berättar om hur hon "undvikit ett karriär" och hållt sig flytande tack vare jobb på reklambyråer och behandlingshem. 2011 års dubbelsläpp av bok och skiva har förmodligen möjliggjort att hon i större utsträckning kan försörja sig på musiken.

Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf
Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf

Som en av händelse avslutar Patrick Wolf sitt produktiva 2011 med att släppa ep:n Brumalia, nu i början av december.

Brumalia blir också en påminnelse och gjuter på sätt och vis nytt liv i Lupercalia, skivan som kom i våras och som är Wolfs mest skamlöst publikfriande. Svulstiga ballader, Born To Run-inspirerade saxofoner och hederlig vanlig popmusik - Lupercalia har allting.

Patrick Wolf lyckas balansera på gränsen mellan kvalitetspop och alltför sirapsbemängt radioskval och ramlar oftast ned på rätt sida.

Lupercalia - och Brumalia - är kort sagt jättekul och förtjänar utan tvekan alla hyllningar.

PS: Brumalia innehåller årets bästa julsång: Time of Year. DS

Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.

R.E.M.s senaste och sista skiva Collapse Into Now har, som vanligt, fått ljumma recensioner.

Recensenterna lever i någon fantasivärld där R.E.M. gjorde banbrytande skivor fram tills de blev riktigt populära. Jag tycker precis tvärtom, de började göra riktigt bra skivor först när de blev populära.

Kritiker och fans är dock tämligen eniga om att Automatic for The People är bandets bästa skiva. En skiva som R.E.M. faktiskt har nämnt i förhandssnacket till Collapse Into Now - som inte är någon ny Automatic for The People, långt därifrån.

Däremot är skivan ett mycket värdigt slut för bandet, som ju meddelade sin splittring i höstas. Collapse Into Now är fullt jämförbar med habila skivor som Green, Monster och New Adventures In Hifi.

Jag har själv blivit förvånad över hur ofta R.E.M. har hamnat i lurarna i år - låtar som Überlin, Oh My Heart, Mine Smell Like Honey och That Someone Is You är inte särskilt spektakulära men fastnar på ett behagligt sätt i skallen.

Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt

Sedan John Hiatt gjorde Bring The Family 1987 har han inte avvikit från sin huvudfåra. Hyfsat bredbent gubbrock, med aningen av countryinfluenser, har präglat skiva efter skiva.

Till och från har det varit mer akustiskt, till och från mer elektriskt. Engagemanget har också gått upp och ned. På topp var det 2003 när han till och med lät bandet The Goners stå med på skivomslaget till Beneath This Gruff Exterior.

Därefter har följt tre sällsynt oinspirerade skivor innan årets Dirty Jeans And Mudslide Hymns. Det är ingen ny klassiker vi talar om, men engagemangsnivån är klart högre än på flera år.

Hiatt har hittat den där mixen av mellantemporocklåtar (Damn This Town, Detroit Made) och ballader (Til I Get My Lovin' Back, When New York Had Her Heart Broke) som varit så framgångsrik på så många skivor.

Nu kan han få komma till Stockholm också, det vore väl trevligt?

Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos

Tori Amos skiva Night of Hunters har en hel del gemensamt med Lulu av Lou Reed och Metallica. Bägge är pretentiösa projekt som sneglar åt högkulturen, snarare än ned i rockträsket. Där slutar väl likheterna.

Tori Amos har fått Deutsche Grammophon att gå med på att hon spelar in en sångcykel, vars övergripande historia jag inte kunde vara mer ointresserad av.

Det fina med Tori Amos är att hon, sedan Abnormally Attracted To Sin som kom 2009, är tillbaka i den form som gjorde hennes första skivor så lyssningsvärda. Då spelar det egentligen mindre roll vilken form hon väljer för sin musik.

Night of Hunters fungerar, när den är som bäst, på samma sätt som Amos övriga skivor och skapar en nästan magisk, meditativ stämning. Till skillnad från kollegan Kate Bush - som helt gått vilse i snön - så har Tori Amos fortfarande förmågan att skriva hållbara melodier.

Extra plus för att Tori Amos slussar in den kommande generationen, dottern Natashya Hawley och systerdotter Kelsey Dobyns, som bägge bidrar med sånginsatser.

Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica

Så fort det blev offentligt att Lou Reed och Metallica spelat in en gemensam skiva, så började bägge parter snacka upp förväntningarna. Lou Reed påstod till och med att Lulu, som skivan kom att heta, var "det bästa någon gjort, någonsin".

Nu är detta inte alls någon fantastisk skiva, snarare har den ganska många brister. Men samtidigt har den sin charm, inte olikt ett förfallet hus som råkar ligga i en vacker glänta i skogen.

Jag tillhör ju den sorten som gillar Lou Reeds ofta rätt knäppa infall, som när han 2003 spelade in ett svårgenomträngligt dubbelalbum, The Raven, baserat på inspiration från och texter av Edgar Allan Poe.

Lulu bygger på texter av dramatikern Frank Wedekind, så detta är lite i samma härad som The Raven. Jag tillhör inte dem som går i gång på sådant; rockmusik som bygger på litteratur eller skriven dramatik blir inte automatiskt mer högkulturell eller fin.

Däremot gillar jag Lou Reeds entoniga röst, hans gravallvar och hans - faktiskt hyfsat intakta - förmåga att skriva enkla melodier.

Bäst på hela skivan är 19.29 långa Junior Dad, med gitarriff och melodislinga som lika gärna skulle ha kunna skrivits 1968, till något Velvet Underground-album. Det är också den låt som låter allra minst Metallica. Jag har ingen nämnvärd relation till Metallica, utan ser dem här enbart som ett kompband till Reed.

Rykten säger att bandets fans är rasande över samarbetet med Reed. Må så vara. Det kanske är så att Metallica är helt på väg utför. Det är fullständigt ointressant för mig. Det som spelar roll är att 69-årige Lou Reed visar att han faktiskt har något kvar att ge efter åtta år då hans skivutgivning mest bestått av ambientmusik, liveskivor och nyinspelningar av gamla oljudsexperiment.

Mest spelade i november

De här låtarna lyssnade jag mest på i min Ipod under november månad:

1. We Get To Feel It All, Indigo Girls
2. Raised All Wrong, Jim Bryson & The Weakerthans
3. Little Lap-Dog Lullaby, Laura Veirs
4. Frustration, Lou Reed & Metallica
5. The City, Patrick Wolf
6. De berömdas aveny, Eldkvarn
7. Listen To Me, J Mascis
8. Jag klarar mig ändå, Kajsa Grytt
9. Deuce, Kiss
10. No Banker Left Behind, Ry Cooder